förmiddagsskildring - från spårvagnen

Göteborg. Jag sitter på spårvagnen vid lunchtid, väl medveten om att min resa på marginalen kommer att föra mig till Konstepidemin två minuter efter avtalad tid. Jag känner mig själv. Rätt väl. Skrattar lite åt ett nyligt intervjureportage där skribenten var förskönande nog i situationsbeskrivningen att hävda att jag kom inrusande till intervjun exakt på klockslaget tio. Det var inte sant. Jag var två minuter sen. Bombis.

Jag har lärt mig att koppla bort stressen i de situationer jag själv inte påverkar. Har accepterat att stadens spårvagnar rör sig i en snitthastighet på sju kilometer i timmen. Jag njuter faktiskt av den här spårvagnsfärden. Även om jag egentligen vill be alla icke-göteborgare att sluta romantisera kring spårvagnstrafiken. Det är inte lika kul om färdas med dem dagligen. På morgonsidan är jag bättre på att ta in alla intryck, på kvällssidan vill jag bara stänga bort alla ljud som genereras, och ibland eskalerar, i en spårvagn. Nu är det fortfarande morgonens sida av dygnet.

Längst bak i spårvagnen sitter en man som med sprucken röst vrålar. I sin mobiltelefon. Även om jag inte förstår språket han talar så konstaterar jag snabbt att han inte är upprörd. Snarare exalterad. Kanske talar han med någon på andra sidan jordklotet. Har du tänkt på det – hur man tenderar att tala högre i telefonen ju längre bort man befinner sig från den man talar med? Som om vi ännu inte riktigt litar på långdistanskommunikationstekniken… (Jag äääälskar svenskans tillåtande natur i konstruktionen av långa ord… och funderar på hur många ord som krävs för att få till det där på spanska… sju kanske.)

Snett framför mig sitter en ung asiatisk man med rakat huvud. Buddhist kanske. Men bara kanske. Jag är inte expert på olika religioners böneteknik. För att inte tala om hur individuellt böneutövandet kan vara. Han ber nämligen. Han har slutit ögonen. Mumlar stilla ord jag inte kan identifiera. Tyst, som för att inte störa någon annan i vagnen. Händerna håller han kupade, med fingertopparna öppnade mot skyn. Öppet riktad mot… ovan. Jag imponeras av hur han lyckas stänga ute allt annat ljud i spårvagnen. Gå in i sig själv. I synnerhet med tanke på mannen längst bak. Han vrålar fortfarande.

Jag tänker hur de parallella skeendena i denna spårvagn en vanlig måndagsförmiddag ger uttryck för multikulturalism. Den ofta fascinerande multikulturalism vi valt att inte sträva emot – till fördel för integrationen. Detta svenska mantra – integration – men knappast det mantra som den unge asiatiske mannen ber om och om igen. För att inte tala om den svenska tilltron till assimilering. Helt plötsligt inser jag dock att ett tredje skeende i spårvagnen ger uttryck för omvänd assimilering: Den svenska damen på sätet bakom mig har plötsligt börjat be hon också – troligen inspirerad av den unge mannen med annan religionstillhörighet än hon själv. Kan han så kan hon. Inspirerande. Rörande. Vackert. På spårvagnen. Denna förmiddag.

konstnärerna ute på bystan - varierar storstadsbliss med stillhet

När jag så gott som färdigställt ett bokkapitel i samarbete med min kollega Jonathan Borggren på tema konstnärers val av geografi, så inser jag under ett samtal med en kulturchef i Västernorrland att jag missat ett uttryck. När jag nämner konstnärskapet på landsbygden kontrar han med tala om konstnärskapet ’ute på bystan’. För mig är det nytt. Känns skönt att den här ekonomgeografen fortfarande kan fylla sitt skafferi med svenska benämningar för geografiska uttryck. Kanske borde jag få in det i kapitelmanuset…

’Kreativitet på plats’ är arbetsnamnet för antologin som kommer ut senare i år. Redaktörer är Lars Aronsson & Lotta Braunerhielm vid Karlstads Universitet. Jonathan och jag tar tillfället i akt att nyansera bilden av konstnären som storstadsbo. Visserligen visar våra statistiska undersökningar på en stark densitet av landets konstnärliga yrkesutövare i storstadsmiljöer. Vårt kvalitativa arbete, inkluderande djupintervjuer, ger en mer heterogen bild där kreatören är en aktivt rörlig person som varierar storstadens stimulans och tillgänglighet mot landsbygdens, jag menar bystans, stillhet och rymd… Läs här om designern som inspirerade mig till bokkapitlets prolog. Med ett vindkast över Atlanten går hon från stillhet till storstad:

”Hon heter Johanna, är inredningsdesigner och ganska ung i karriären men har redan funnit sina platser i livet. Första gången jag möter henne ses vi på skånska landsbygden. Jag besöker mitt uppe i renoveringsarbetet; denna inredningsdesigner har full huggning med att renovera och inreda sitt andra hem. Här ska hon tillsammans med sin man spendera sommarmånaderna. Hon bjuder på lunch och nybakt lantbröd. Jag kisar av solens ljus som glittrar i ån nedanför tomten. Jag lyssnar spänt medan hon berättar om livet, kärleken, karriären och landsbygden kontra storstaden. Det är vackert, rofyllt, stilla… För mig som besökare nästan komplicerat stillsamt. Landsortsbussen, som bara passerar varannan timme, måste bytas till annan landsortsbuss i närmast liggande by, för att sedan kopplas vidare mot Lund, Malmö och tätbebyggelsen. Mitt ute på vischan lägger min mobiltelefon oväntat av. Jag hoppas att bussen kommer. Helt ensam är jag dock inte. Jag hör kornas råmande och ser på när det viftar bort flugorna med svansen. Annars är det stilla, mycket stilla.

Ett halvår senare ses vi igen. Under en av New Yorks kyligaste vinterkvällar. Denna gång besöker jag Johanna i hennes huvudsakliga hem; i lägenheten i East Village där hon lever med sin amerikanske man, tillika konstnär. Lägenheten är luftig, känns väldigt Manhattan, och inhyser ett utrymme för skapande. Här sitter hon och jobbar de dagar hon inte är på kontoret downtown. Hennes jobb är mångfacetterat; tack vare sin flytt hit har denna inredningsdesigner till och med fått chansen att jobba exteriört med fasader på skyskrapor. Vi har emellertid först stämt träff på en vernissage på ett galleri i Chelsea. Därpå drar vi vidare till Williamsburg, Brooklyn, för att besöka ännu en vernissage hos ett utav de otaliga konstnärskollektiv som nu för tiden härbärgerar där. Kvällen är fylld av människor, rödvinsglas, konstverk, intryck, tempo, impulser… Vi befinner oss i staden som aldrig står stilla.”

kultur för att leva

En diskussion som flöt upp till vattenytan idag – och som gör det av och till. Kultur kontra sjukvård. Skattefinansierad sådan. Huruvida den ena ska få utrymme på bekostnad av den andra… För mig är det så här enkelt:

Sjukvården håller oss vid liv.
Kulturen håller oss levande.