Jag har checkat in på ett rum i den lilla stadens stadshotell. Slänger mig på sängen med laptopen. Multi-taskar. Connectad med resten av världen. Om jag vill. (Reflekterar vi ens kring om vi vill? Vi gör det av självklarhet.) Klockan passerar midnatt, klockan passerar ett… Växlar mellan jobbmail, Facebook-diskussioner, bloggläsande, samt sammanställandet av insikter från den gångna dagen. Dagens möten och samtal har skapat öppningar för fem nya potentiella projekt. Om det nu vore tidsligt rimligt att taska in dem i min multi-tillvaro…
Jag har ju trots allt ikväll föreläst (såklart inte bara, men bland annat) om vinsten med att prioritera. Våga prioritera! Prioritering bäddar för framgång, men också för långsiktighet och hållbarhet. I en tid av oändliga möjligheter är det extra viktigt att stanna upp och lyssna på sin inre röst: Vad är det egentligen jag/vi vill lägga tiden på? Vad är det egentligen jag/vi vill åstadkomma?
Mitt i kvällens multi-taskande diskuterar jag multi-taskandet med en vän över Facebook. Diskussionen uppstår då vi parallellt för två tangerande diskussioner i olika mailslingor. Vi gör det naturligt, utan förvirring. Stannar sedan upp i ena mailslingan och skrattar åt oss själva: Vi tillhör den multi task-skadade generationen. På gott och ont. Det är vi vaket medvetna om även om timmen är sen. Jag hörde nyligen att dagens genomsnittsmänniska i vårt samhälle säger sig utföra aktiviteter som summerar sig till 44 timmar PER DYGN. Det är multi-tasking i timantal, det.
Jag har ju trots allt ikväll föreläst (såklart inte bara, men bland annat) om vinsten med att prioritera. Våga prioritera! Prioritering bäddar för framgång, men också för långsiktighet och hållbarhet. I en tid av oändliga möjligheter är det extra viktigt att stanna upp och lyssna på sin inre röst: Vad är det egentligen jag/vi vill lägga tiden på? Vad är det egentligen jag/vi vill åstadkomma?
Mitt i kvällens multi-taskande diskuterar jag multi-taskandet med en vän över Facebook. Diskussionen uppstår då vi parallellt för två tangerande diskussioner i olika mailslingor. Vi gör det naturligt, utan förvirring. Stannar sedan upp i ena mailslingan och skrattar åt oss själva: Vi tillhör den multi task-skadade generationen. På gott och ont. Det är vi vaket medvetna om även om timmen är sen. Jag hörde nyligen att dagens genomsnittsmänniska i vårt samhälle säger sig utföra aktiviteter som summerar sig till 44 timmar PER DYGN. Det är multi-tasking i timantal, det.
På gott och på ont… På den goda sidan: Vår förmåga att snabbt samla in information har ökat drastiskt. Det betyder också att vi lär oss hantera och sortera information samt bygga ut vår lärandeförmåga. Förhoppningsvis lär vi oss att i större utsträckning kombinera kunskaper. På minussidan summerar sig de nya varningarna upp om vår förlorade förmåga att fokuserat koncentrera oss. Får vi verkligen något essentiellt gjort mitt i multi-taskandet? Och kan vi verkligen nå framgång utan fokus?
Vi hanterar således kunskap bättre än någonsin. Men vi memorerar den inte – inte av nödvändighet i alla fall. Ofta har jag funderat över vad som händer med vårt minne när vi idag kan googla fram anything!? Själv har jag små minneslekar för mig… Lär mig bokningskoder från SJ utantill, repeterar sångerna jag kunde utantill under barndomen, lär mig trälig statistik utantill… Mina ansatser känns dock taniga i jämförelse med Idriz Zogaj – Minnesmästare från svensk minneslandslaget – som i tisdags kväll berättade om sin förmåga i samband med Pecha Kucha GBG vol #18. Exceptionellt – men fullt möjligt. Att vidga sitt minne.
Men även det är en prioriteringssak. Vad vi prioriterar att fylla hårddisk och hjärna med är en prioritering. Inte bara av utrymme, utan i synnerhet av tid. Mitt i multi-taskandet så läser jag min tonårsbrors senaste blogginlägg om livet som borde levas för att uppfylla drömmar. Dessa otaliga idéer och drömmar. Måtte livet räcka till för att hinna genomföra dem alla! PRIORITERING! Ty även om tid är det enda vi har mycket av, så är den gängse upplevelsen att vi har allt mindre tid till hands. Och nog är det så att tid är det enda av verkligt värde vi har att hushålla med…
