När jag så gott som färdigställt ett bokkapitel i samarbete med min kollega Jonathan Borggren på tema konstnärers val av geografi, så inser jag under ett samtal med en kulturchef i Västernorrland att jag missat ett uttryck. När jag nämner konstnärskapet på landsbygden kontrar han med tala om konstnärskapet ’ute på bystan’. För mig är det nytt. Känns skönt att den här ekonomgeografen fortfarande kan fylla sitt skafferi med svenska benämningar för geografiska uttryck. Kanske borde jag få in det i kapitelmanuset…
’Kreativitet på plats’ är arbetsnamnet för antologin som kommer ut senare i år. Redaktörer är Lars Aronsson & Lotta Braunerhielm vid Karlstads Universitet. Jonathan och jag tar tillfället i akt att nyansera bilden av konstnären som storstadsbo. Visserligen visar våra statistiska undersökningar på en stark densitet av landets konstnärliga yrkesutövare i storstadsmiljöer. Vårt kvalitativa arbete, inkluderande djupintervjuer, ger en mer heterogen bild där kreatören är en aktivt rörlig person som varierar storstadens stimulans och tillgänglighet mot landsbygdens, jag menar bystans, stillhet och rymd… Läs här om designern som inspirerade mig till bokkapitlets prolog. Med ett vindkast över Atlanten går hon från stillhet till storstad:
”Hon heter Johanna, är inredningsdesigner och ganska ung i karriären men har redan funnit sina platser i livet. Första gången jag möter henne ses vi på skånska landsbygden. Jag besöker mitt uppe i renoveringsarbetet; denna inredningsdesigner har full huggning med att renovera och inreda sitt andra hem. Här ska hon tillsammans med sin man spendera sommarmånaderna. Hon bjuder på lunch och nybakt lantbröd. Jag kisar av solens ljus som glittrar i ån nedanför tomten. Jag lyssnar spänt medan hon berättar om livet, kärleken, karriären och landsbygden kontra storstaden. Det är vackert, rofyllt, stilla… För mig som besökare nästan komplicerat stillsamt. Landsortsbussen, som bara passerar varannan timme, måste bytas till annan landsortsbuss i närmast liggande by, för att sedan kopplas vidare mot Lund, Malmö och tätbebyggelsen. Mitt ute på vischan lägger min mobiltelefon oväntat av. Jag hoppas att bussen kommer. Helt ensam är jag dock inte. Jag hör kornas råmande och ser på när det viftar bort flugorna med svansen. Annars är det stilla, mycket stilla.
Ett halvår senare ses vi igen. Under en av New Yorks kyligaste vinterkvällar. Denna gång besöker jag Johanna i hennes huvudsakliga hem; i lägenheten i East Village där hon lever med sin amerikanske man, tillika konstnär. Lägenheten är luftig, känns väldigt Manhattan, och inhyser ett utrymme för skapande. Här sitter hon och jobbar de dagar hon inte är på kontoret downtown. Hennes jobb är mångfacetterat; tack vare sin flytt hit har denna inredningsdesigner till och med fått chansen att jobba exteriört med fasader på skyskrapor. Vi har emellertid först stämt träff på en vernissage på ett galleri i Chelsea. Därpå drar vi vidare till Williamsburg, Brooklyn, för att besöka ännu en vernissage hos ett utav de otaliga konstnärskollektiv som nu för tiden härbärgerar där. Kvällen är fylld av människor, rödvinsglas, konstverk, intryck, tempo, impulser… Vi befinner oss i staden som aldrig står stilla.”
’Kreativitet på plats’ är arbetsnamnet för antologin som kommer ut senare i år. Redaktörer är Lars Aronsson & Lotta Braunerhielm vid Karlstads Universitet. Jonathan och jag tar tillfället i akt att nyansera bilden av konstnären som storstadsbo. Visserligen visar våra statistiska undersökningar på en stark densitet av landets konstnärliga yrkesutövare i storstadsmiljöer. Vårt kvalitativa arbete, inkluderande djupintervjuer, ger en mer heterogen bild där kreatören är en aktivt rörlig person som varierar storstadens stimulans och tillgänglighet mot landsbygdens, jag menar bystans, stillhet och rymd… Läs här om designern som inspirerade mig till bokkapitlets prolog. Med ett vindkast över Atlanten går hon från stillhet till storstad:
”Hon heter Johanna, är inredningsdesigner och ganska ung i karriären men har redan funnit sina platser i livet. Första gången jag möter henne ses vi på skånska landsbygden. Jag besöker mitt uppe i renoveringsarbetet; denna inredningsdesigner har full huggning med att renovera och inreda sitt andra hem. Här ska hon tillsammans med sin man spendera sommarmånaderna. Hon bjuder på lunch och nybakt lantbröd. Jag kisar av solens ljus som glittrar i ån nedanför tomten. Jag lyssnar spänt medan hon berättar om livet, kärleken, karriären och landsbygden kontra storstaden. Det är vackert, rofyllt, stilla… För mig som besökare nästan komplicerat stillsamt. Landsortsbussen, som bara passerar varannan timme, måste bytas till annan landsortsbuss i närmast liggande by, för att sedan kopplas vidare mot Lund, Malmö och tätbebyggelsen. Mitt ute på vischan lägger min mobiltelefon oväntat av. Jag hoppas att bussen kommer. Helt ensam är jag dock inte. Jag hör kornas råmande och ser på när det viftar bort flugorna med svansen. Annars är det stilla, mycket stilla.
Ett halvår senare ses vi igen. Under en av New Yorks kyligaste vinterkvällar. Denna gång besöker jag Johanna i hennes huvudsakliga hem; i lägenheten i East Village där hon lever med sin amerikanske man, tillika konstnär. Lägenheten är luftig, känns väldigt Manhattan, och inhyser ett utrymme för skapande. Här sitter hon och jobbar de dagar hon inte är på kontoret downtown. Hennes jobb är mångfacetterat; tack vare sin flytt hit har denna inredningsdesigner till och med fått chansen att jobba exteriört med fasader på skyskrapor. Vi har emellertid först stämt träff på en vernissage på ett galleri i Chelsea. Därpå drar vi vidare till Williamsburg, Brooklyn, för att besöka ännu en vernissage hos ett utav de otaliga konstnärskollektiv som nu för tiden härbärgerar där. Kvällen är fylld av människor, rödvinsglas, konstverk, intryck, tempo, impulser… Vi befinner oss i staden som aldrig står stilla.”
2 comments:
fantastiskt!
Tack för inspirationen =)
Post a Comment