En liten sommarsummering av saker som rör svensk kultursektor:
Terminologiserat. Kreativa näringar, kulturella näringar, upplevelseindustrin… Kärt barn har många namn. Men borde ha ett, enligt myndigheten för Tillväxtanalys, som i sitt förslag till regeringen förordar ’kulturnäringar’. Titta närmare i inlägg på kulturekonomi.se. Tillväxtanalys finner ’kulturnäringar’ lämpligt ur statistikinsamlingssynpunkt, samt ur internationell harmoniseringssynpunkt. Jag vill dock påminna om att det sistnämnda inte är ett okomplicerat tema då den europeiska diskussionen för tillfället rymmer så mycket mer än harmonisering av statistisk. Frågan har blivit närmast ideologisk, filosofisk, humanistisk och tidsepokrelaterad. Se ett par av mina tidigare inlägg <här> och <här>.
Publicerat. ’KulturSverige 2009: Problemanalys och statistik’ är en publikation utgiven i sommar vid Linköpings universitet. Redaktör: Svante Beckman. Finns att ladda ned <här>.
Diskuterat. Det här året har bjudit på mer svensk kulturpolitisk debatt än på länge (i.o.m. exempelvis Kulturutredningen och Konstfackstudenters utspel...). Göran Hägglund (KD) blåste helt ny vind i seglen under sitt partiledartal i Almedalen i sommar. Tobias Harding frågar sig om svensk kulturdebatt utvecklats till kulturkamp? I gårdagens Expressen summerar Sakine Madon sommarens kulturpolitiska debatt. Hennes sista reflekterande ord ger upphov till eftertanke: ”Den egentliga kulturpolitiska frågan hamnar som så ofta i skymundan; den om alla de smakdomare som dikterar vad som är bra för oss…” Om det är dithän som svensk kulturdebatt är på väg kanske vi borde hejda oss och fundera vart vi vill ta den vidare. Om vi vill att demokrati och kultur ska ses som varandras växelverkande väktare så borde vi ha en demokratisk inställning till såväl utbud som konsumtion av kultur. Vi bör heller aldrig glömma att en demokrati består dels av majoritet och minoriteter, dels av elit och den stora massan, och att den bygger på ömsesidig respekt – bland annat för olika smak.
Terminologiserat. Kreativa näringar, kulturella näringar, upplevelseindustrin… Kärt barn har många namn. Men borde ha ett, enligt myndigheten för Tillväxtanalys, som i sitt förslag till regeringen förordar ’kulturnäringar’. Titta närmare i inlägg på kulturekonomi.se. Tillväxtanalys finner ’kulturnäringar’ lämpligt ur statistikinsamlingssynpunkt, samt ur internationell harmoniseringssynpunkt. Jag vill dock påminna om att det sistnämnda inte är ett okomplicerat tema då den europeiska diskussionen för tillfället rymmer så mycket mer än harmonisering av statistisk. Frågan har blivit närmast ideologisk, filosofisk, humanistisk och tidsepokrelaterad. Se ett par av mina tidigare inlägg <här> och <här>.
Publicerat. ’KulturSverige 2009: Problemanalys och statistik’ är en publikation utgiven i sommar vid Linköpings universitet. Redaktör: Svante Beckman. Finns att ladda ned <här>.
Diskuterat. Det här året har bjudit på mer svensk kulturpolitisk debatt än på länge (i.o.m. exempelvis Kulturutredningen och Konstfackstudenters utspel...). Göran Hägglund (KD) blåste helt ny vind i seglen under sitt partiledartal i Almedalen i sommar. Tobias Harding frågar sig om svensk kulturdebatt utvecklats till kulturkamp? I gårdagens Expressen summerar Sakine Madon sommarens kulturpolitiska debatt. Hennes sista reflekterande ord ger upphov till eftertanke: ”Den egentliga kulturpolitiska frågan hamnar som så ofta i skymundan; den om alla de smakdomare som dikterar vad som är bra för oss…” Om det är dithän som svensk kulturdebatt är på väg kanske vi borde hejda oss och fundera vart vi vill ta den vidare. Om vi vill att demokrati och kultur ska ses som varandras växelverkande väktare så borde vi ha en demokratisk inställning till såväl utbud som konsumtion av kultur. Vi bör heller aldrig glömma att en demokrati består dels av majoritet och minoriteter, dels av elit och den stora massan, och att den bygger på ömsesidig respekt – bland annat för olika smak.
2 comments:
Bra sammanfattning.
Min egen forskning har ju hela tiden byggt på uppfatttningen om att det finns ett nära sammanhang mellan organisation och innehåll i politiken (om man ens kan göra en sådan distinktion). Även om Hägglund slog en smula fritt omkring sig så befann han sig faktiskt på en innehållslig nivå. Sakine Madons kollumn (tack för tipset, jag hade inte läst den) är en fortsättning på samma diskussion, och jag tycker att hon har ger en rätt god beskrivning (vilket hon ofta gör).
Hägglund gör verkligen ett frontalangrepp på konstfältet ( som ju verkligen har elitistiska drag). Det faktum att en partiledare gör någonting sådant är verkligen en förändring. Tyvärr är dess försvarare i mitt tycke inte särskilt framgångsrika. Jag kan mycket väl förstå att Madon får det intryck hon beskriver.
Sedan har hon naturligtvis också helt rätt i att det finns en skillnad mellan teori och praktik. Efter att ha studerat de senaste 40 årens statliga kulturpolitik rätt nära så kan jag inte komma på särskilt många tillfällen då en antielitistisk kulturkritik (från höger eller vänster) har lett till någon större omfördelning av stödordningar eller andra prioriteteringar inom kulturbundgeten.
Tobias,
Tack för kommentar och din egen uppföljn på det!! Jag får återkomma annan dag... för busy med deadlines just nu.
Hörs!
mvh, evelina
Post a Comment