en utav årets sista förmiddagar

Kristallsnö.
På ytan gnistrande, frasig, fransig
på ett viss jag aldrig förut skådat.
Jag önskar jag hade haft en eskimå
att fråga om namnet på denna snö.

Väljer att gå i skoterspåren ned genom skogen.
Något ska man väl ha dem till, tänker jag.
Ser ryggtavlan på den ensamma rådjurshonan.
Vet att hon är nyfiken,
men inte tillräckligt för att stanna.

Skogen öppnar sig och jag befinner mig
i solskensviken
som bokstavligt badar i sin skönhet
vitt, blått och klart.
Vattenbrynet är ovanligt stilla idag
glunkar försiktigt – vad?
Jag finner ett snäckskal, fastsytt
i den frusna sandens hårda materia.
Jag känner på vattnet
som känns varmt
i jämförelse med luften.

Jag vänder om
och följer åter vägen upp genom skogen.
Vägen jag vandrat i alla dess versioner,
genom hårt och mjukt i varmt och kallt.
Nu vet jag att det finns
vårbäckar i alla kläder;
vårbäckar i sommarskrud,
i höstskrud och vinterskrud.
Porlande, livgivande,
trotsande
alla väder.