Wednesday, December 17, 2008

träd i vitt, träd i svart


Idag bjuder jag på vad Johan Lipecki, min gode vän och favoritpoet, den 13 december inspirerades till att skriva i den stund tåget passerat Gävle och gränsen till de vita viddernas land. Tack för att du delar med dig, Johan.

Snötunga granar susar vackra förbi,
stenar, ängar, sjöar,
och lövträden.

Det är de som gör störst intryck på mig,
lövträden.
Där de står hela hösten och fryser,
utan sina kläder, svarta,
mot en grå-brun bakgrund,
anspråkslösa,
gör de ett envetet intryck på mig.

Nu står de frostbitna, kala;
spikraka, smala står de
och avtecknar sig svart mot vitt.

Se hur de står och sträcker på sig,
lysande, stolta, skimrande,
i kylan,
med stadiga fötter djupt ner
i den oberörda myllan.

Och visst sträcker de sig
− längre än vi kan föreställa oss!

Långt under oss kryper känslorna fram.
Tandtrådstunna rötter kryper långt inunder oss
och alla de djupa tankar som passerat
sedan de i unga år fick fäste
har sedan länge försvunnit ut
i klorofyll och glädje.

De har hunnit förnya sig
återanvänt gamla grenar,
krupit utmed ytan, grott fast, skjutit skott.
De har hunnit fördjupa sig,
sökt nya källor,
funnit nya vägar
och återigen hittat opp.

Men nu händer inte mycket.
Nu vilar björk och asp stolt inför nästa vår.

Passivt beskådar vi dem när de passerar,
när vi passerar dem.

Och så börjar det om,
med granar och björkar som passerar,
vi passerar dem.

Livet börjar om,
och om.

2 comments:

Sara said...

Fint Johan. Ja det är mycket som börjar om och som man tycker är sig likt men det är något litet som är ändrat, längre, kortare eller bara det att minnet ibland spelar en spratt, saker får annan betydelse än dom haft tidigare.

Jag gillar inte att snön droppar av träden, det var så vackert nyss med tunga grenar men kanske det inte var så skönt för trädet?

Ha det så bra!

evelina said...

Hej Sara,
fint kommenterat om fin lyrik!

Neeej, droppar snön från träden!?!? Jag ville ju uppleva de vita trädens dagar då jag snart reser norrut...