Om varför konstnärliga försörjningsmöjligheter borde förändras med post-materialismens intågande. Urklipp från mitt skrivande idag:
Så om konstnärens försörjningsutmaning är evig, medför emellertid nya tider nya möjligheter. Digitaliseringen är just en sådan ny möjlighet. Dels vad gäller nya former för gestaltning. I synnerhet vad gäller räckvidd och spridning av verk eller varumärke.
Ett annat möjlighetsfönster sitter istället i nya konsumentbeteenden. I en tid då vi i ett land som Sverige enkelt och relativt billigt tillgodoser våra materiella behov börjar vi istället efterfråga upplevelser. Upplevelseskapande och upplevelsekonsumtion tycks bli del av vårt strävande efter självförverkligande. Det tycks nästan som att vi strävar efter att kliva ytterligare ett sjätte steg upp på Maslows behovstrappa, men först måste trappsteget konstrueras. Kanske befinner vi oss i början av det byggandet.
Samlade uttryck för denna post-materialism ser vi i kulturekonomiska ambitioner. I Sverige har ansträngningar gjorts via KK-stiftelsen för att stödja Upplevelseindustrin. Inom EU byggs plattformar för att understödja den kulturella och kreativa sektorn som 2003 uppmättes omsätta € 654 miljarder – långt mer än många traditionella sektorer (KEA, 2006).
Då den kulturella och kreativa sektorn redan omsätter mycket pengar återstår emellertid frågan om hur större del av pengarna kan sippra ned till den konstnärliga kärnan och de enskilda utövarna. Utmaningen vi står inför idag är att hantera glappet mellan å ena sidan de krångliga förutsättningarna för konstnärligt utövande personer och å andra sidan de på kultursektorn högt ställda förväntningarna att agera samhällsekonomisk drivkraft.
No comments:
Post a Comment