här läser man inte

Plaza Nueva, Sevilla

Sevilla. Staden ger ett behagligt intryck. Intrycket är omedelbart hos denna förstagångsbesökare. Vad står inte att gilla med citronträd och soldis, glittrande flod och gamla gator, ornament och helgonbeklädda fasader? Staden är gammal och rakryggat stolt. Samtidigt lugn och mjuk. Likt i norra Sverige, vågar människorna i södra Spanien föreslå mig att ta det lite lugnare. Ungefär som att det står skrivet i min panna att jag är van vid att göra saker snabbt. ”Varför stressa?” undrar de med betoning på varför. Det tjänar just inget till.

Vid tre-tiden slår jag mig ned för en tre-rätters siesta-lunch på uteservering intill floden Guadalquivir. Mot bakgrund av grönska och fågelsång lutar jag mig tillbaka i stolen och tar fram romanen vars rader jag slukar så fort tillfälle ges. ”Du är en sån som alltid läser, va?” frågar och konstaterar kyparen på samma gång. ”Allt som oftast” svarar jag. ”Inte likt människorna här. Här läser man inte böcker.” kontrar han. ”Nähä, vad gör man här, då?” undrar jag. ”Här roar man sig.” svarar han kort.

Jag orkar inte förklara att jag läser med förtjusning och stort nöje. Tänker att han kanske bara säger så för att ha något att säga. Nyss hade jag promenerat förbi Plaza Nueva och lett förstrött åt den långa utomhusbokhandeln där folk trängdes bland rader och åter rader av böcker.

Jag har läst mig till att detta är Spaniens fjärde största stad. Den varmaste till temperaturen. Den svettas med två fotbollslag. Här föddes min favoritopera Carmen. Här begravdes Christofer Columbus. Att hans seglats mot Amerika utgick härifrån är bara en utav många spännande markörer i Sevillas långa historia med berättelser ända från romarrikets dagar.

Men nu är det hårda dagar för Spaniens ekonomi. Och Sevilla är belägen i landets fattigaste provins. När jag anlände igår kväll kunde jag inte undgå att se valaffischerna från arbetarpartiet PSOE:s intensiva kampanjande. De måste ha köpt upp nästan allt offentligt reklamutrymme. Mitt i den politiska retoriken smyger sig ett annat budskap in. ”Skriv om ditt livsöde. Börja om på nytt idag.” Budskapet är föremål för Paulo Coelhos nya bok Aleph som säljer som smör i solsken i de länder den hittills släppts. Antagligen inger den mer hopp än politiken. 

När jag slår mig ned i taxin utanför tågstationen hör jag vinnartalet på radion. Jag frågar chauffören vem som vunnit valet. Högerpartiet PP tog hem det med en jordskredsseger. Chauffören muttrar ogillande. ”Men å andra sidan hade väl inte utfallet spelat någon roll i praktiken”, suckar han uppgivet. Jag kliver ur bilen och ger honom lite extra dricks. Jag får ett leende. Bilen rullar vidare i mörket. Staden visar sig från en bättre sida i dagsljus.

Puente Isabel II, Sevilla