disruption - den 'onda' flytten

En dag blev till en vecka och lite till. Nu är jag här igen. Tänk så mycket som har hänt i världen senaste två veckorna. Får mig att tänka på hur relativ tiden är – relativ till skeenden. Precis som att platsen är relativ – relativ dess människor såväl som skeenden. Varför talar man så sällan om platsens relativitet? Platsen är ju för sjutton obeständig!

Idag, som varken är igår eller imorgon, talar jag om ’disruption’. Här handlar det i allra högsta grad om relativisering av platsen. Men märk väl; jag relativiserar inte flytten. Med discovery och disruption talar jag om två extremformer av flytt. Men som kloka läsarkommentarer sagt; det finns en skala däremellan.

Tesen jag driver är att känslan för den nya platsen i stor utsträckning avgörs av din inställning, som i sin tur bestäms av syftet för flytten. Jag menar inte att resultatet av disruption – den onda flytten – behöver bli illa. Men det kan knappast vara lätt. Det jag talar om idag är de värsta av anledningar till flytten. Uppbrottet.

Ofrivilligheten. Uppbrott genererat av naturkatastrofer, krig, konflikter, förföljelse... Jag tänker att den svåraste flytten är om du flyr med vetskapen om att du aldrig någonsin kan återvända – åtminstone inte så länge en viss regim är vid makten. För visst är det betydligt lättare att lämna en plats (typ, dra till San Francisco) om du vet att du när som helst kan återvända!?

Det var ju de senaste skeendena i Burma som aktualiserade dessa tankar hos mig. Jag kommer att tänka på min väninna Fatimah som lämnat Burma, och som fantastiskt nog är den gladaste, lyckligaste människa jag någonsin träffat trots att hon aldrig kommer att få se sin mor igen – åtminstone inte under rådande regim. Men jag tänker också på Eduardo från Chile som i flera år vägrade att lära sig svenska. Han ville straffa det nya landet eftersom han ofrivilligt tvingats lämna det gamla. Tacksamhet kontra förlust. Olika reaktioner.

Att världen inte alltid är vacker är ett faktum. En normativ approach. En titt på hur FN reglerar denna problematik. Ur FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 13
1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Artikel 14
1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.
2. Denna rätt får inte åberopas vid rättsliga åtgärder som genuint grundas på icke-politiska brott eller på gärningar som strider mot Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 15
1. Var och en har rätt till en nationalitet.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.


En praktisk-faktisk approach. UNHCRs ’Statistical Yearbook 2006’. Om jag talar om disruption, så talar de om följden; displacement. I slutet av 2006 uppskattades UNHCRs ’total population of concern’ till 32,9 miljoner människor uppdelat i följande kategorier:

9,9 miljoner flyktingar
744.000 asylsökande
734.000 repatrierade/återvända flyktingar
12,8 miljoner internförflyttade personer (IDPs)
1,9 miljoner IDPs som återförts till ursprungsplatsen
5,8 miljoner stadslösa personer
1 miljon övriga ’of concern’

Mmm... det är väl ungefär så det ser ut. Det tål att skänka tankar – och stöd – till:

Människor med namn
Människor utan namn
Människor utan hem
Människor utan förankring
Människor utan nationalitet
Människor utan identitet
Existens...
Tidens relativitet
Platsens obeständighet
Gator med hem
Gator utan hem
Gator med namn
Gator utan namn...............: