mer om företagens ansvar i Kina

Mer på det högaktuella temat. ’Vilket ansvar tar företagen för mänskliga rättigheter i Kina?’ frågade man sig i Nyhetsmorgon på TV4 imorse [inslag här]. Med på telefonlänk fanns min kollega Niklas Egels-Zandén, en utav Sveriges främsta experter på transnationella företags ansvarsproblematik i Kina. I studion gästade Malin Eriksson, projektledare Rena Kläder. Saknades tyckte jag dock att Amnesty Business Group gjorde i sammanhanget med tanke på att de drivit frågan hårt på senaste tiden, till exempel via Facklan som skickades vidare i den bloggstafett där bland andra Kalle och jag deltog.

Grattis Intensifier!

Idag fyller en utav mina absoluta favoritbloggar ett år. Grattis Intensifier! Bakom ligger en ung men redan stor tänkare; Christopher. Extra angeläget har läsandet av denna blogg känts senaste månaderna då Christopher är en utav de viktigaste rösterna i kampen mot FRA-lagen.

ansvar

Funderar över ansvar. Över hur vi alla bär ett ansvar. På flera plan i livet. Givetivis. Gentemot oss själva. Gentemot våra medmänniskor. Gentemot planeten vi bor på. Och gentemot det samhälle vi lever i.

Kommer att tänka på Emanuels blogginlägg från i maj om ’Svenskarnas oförmåga att ta ansvar’. Har svenskarna slutat vilja ta ansvar? Varför? Är det bekvämt att falla offer för omständigheter? Eller har vi det helt enkelt för bra? Har vi glömt bort fundamenten till varför vi har det så bra? Tar vi för mycket för givet?

På senaste tiden har jag funderat mycket över samhälleliga fri- och rättigheter. Är jag för krävande om jag hävdar att dessa kommer med skyldigheter? Som t ex skyldigheten att värna om demokratin. Att rösta på demokratin. Påminna om demokratin. Påheja demokratin. Uppmuntra den.

I hängmattan igår läste jag Sture Linnérs ’Ingen människa är en ö’ (Norstedts, 2007). Fastnar särskilt för några rader i det kapitel som handlar om hans tid med Vita rosen – den motståndsgrupp av studenter som i tyska städer spred flygblad i sin kamp mot nazismen. Linnér konkluderar:

”Allt detta tyder på att Vita rosen bevarat sin starka symbolkraft och borde kunna inspirera även kommande generationer, inte minst ungdomarna. De tyska studenterna visade att varje människa ständigt har ett fritt val, en möjlighet att ta personligt ansvar. Demokratiska värderingar vi idag tar för givna var det ingalunda för bara sextio år sedan i ett gammalt kulturland i vår omedelbara närhet och kan komma att ifrågasättas på nytt även hos oss. Är vi då alla beredda att stå upp för vad vi tror på, vilka risker detta än må innebära?”

vinnare och förlorare i Kinas sexuella revolution

Det här inlägget handlar om det stora landet i öst. Om Kina. Och om frigörelser. Kvinnans. Och sexualitetens.

Den sexuella revolutionen är på agendan i Kina. En tes om bakomliggande motor för denna är enbarnspolitiken. Den innebar sexuell frigörelse och frigörelse av kvinnan.

Det är givetvis inte en enkom vacker utveckling vi ser. En revolution har alltid vinnare och förlorare.

Enbarnspolitiken har, som vi alla vet, genererat ett överskott på män. Det råder en obalans aldrig tidigare skådad. Konsekvens: många män tävlar om färre kvinnor. Vinnare är rikare storstadsmän. Förlorare är fattiga landsbygdsmän. De senare formerar sig till ”den flytande befolkningen”: 50 miljoner migrantarbetare i egenskap av ogifta fattiga män som rör sig runt i republiken beroende på var jobb finns.

Enbarnspolitiken har också bäddat för framväxten av två väsentligt olika kvinnorgrupper. Även här vinnare och förlorare. Vinnare är Kinas nya Sex and the City-generation. Kvinnor i 30-årsåldern som bryter mot normen och struntar i att gifta sig. Varför bemöda sig med man och barn när man kan satsa på sig själv. Snygga och framgångsrika karriärkvinnor, som ignorerar farmödrarnas orosbeklädda pekpinnar. Vill de någon gång i framtiden gifta sig så finns det ju gott om män i Kina att välja emellan...

Förlorarna bland kvinnor går ett allt annat än frigörande öde till mötes. Vi talar om de få som ska serva de sexuellt frustrerade massorna av ogifta män. Unga, fattiga kvinnor. De ökar i antal då dödsstraffet för prostitution inte längre verkställs då prostitution plötsligt börjat ses genom fingrarna med från myndighetssidan. Anledning; konsekvenser av enbarnspolitiken måste ju hanteras...

Två mycket olika sidor. Två mycket olika vägar för jämställdheten att vandra....

Levande historier från vinnare och förlorare i den sexuella revolutionens Kina finns att bekanta sig med i SVTs dokumentärserie om Rik och fattig i Kina. Dessa rader följde på mina intryck från avsnittet Kinas sexrevolution från den 26 juni.

atmosfärgenomträngare

Vissa saker tränger igenom atmosfären var vi än befinner oss i detta avlånga land. Vissa saker går helt enkelt inte att skydda sig emot. En sådan sak skulle kunna vara FRAs signalspaning. En annan sådan sak; hemglassbilen. Jag blev ruskigt varse om det senare för en timme sedan. Det spelar ingen roll att jag placerat mig på ett avlägset berg längs den norrländska kuststräckan med avsikt att få uppleva tystnaden. Tystnad är ingen tystnad om den emellanåt inte bryts. Denna gång av trudelutten...

Glassbilen Theme tillägnar jag givetvis Andreas som har lärt mig att det är onödigt att gråta över spilld mjölk såväl som över glassbilar jag missat...

Tänkvärt av Karin

Var just inne på Hejas och läste tänkvärda rader av Karin. Hon funderar över relationen kreativitet kontra trygghet. Samt dynamik kontra solidaritet. Märkligt är det hur vissa viktiga dimensioner av livet och världen spjärnar emot varandra – för att sedan ändå visa sig behöva varandra... Det är följande rader jag fastnar vid. Ett enkelt fastnaglande av kreativitetens komplexitet:

”Funderar lite över trygghet och tänker att den som har den i sig själv snarare än i sin omgivning, kanske är både friast och tryggast. Men också ensamast?

Funderar lite över det klassiska politiska dilemmat om hur man kan kombinera solidaritet och dynamik på ett vettigt sätt. Över relationen mellan trygghet och kreativitet. Vem som är svag och vem som är stark.”

Läs Karins fulla inlägg här.

frihet, försvar och FRA

Diskussionen om FRA rullar vidare. Igår replikerade Christopher Kullenberg och jag i Expressen på Stig Berglings plädering för att FRA-lagen behövs mot ryssen. ”Kalla kriget avslutades aldrig i Ryssland”, hävdar Bergling, och tror vidare att FRA-lagen är vad som borde få ”den gamla ryska paranoian snart bryta ut.” Berglings inlägg föranleder givetvis ÄNNU EN diskussion kring vad som går först; den militära domänens rätt till kapprustning och ogranskad försvarsverksamhet eller den demokratiska domänen som ger medborgaren rätt till personlig integritet såväl som insyn i statens förehavanden. Ryssen är inte hotet, hävdar vi. Det verkliga hotet är vårt lands avskaffande av demokratiska fri- och rättigheter. Läs mer på Christophers blogg.

almedalen: kulturens roll-diskussionen

Snabbhälsning från Almedalen! Intensivt här - såklart. Tackar för ett par ovanligt spännande inlägg i kommentarfälten. I'll be back. Just nu springer jag mellan seminarium. Särskilt de som handlar om kultursektorns roll i samhället. Denna dag blir extra intressant på det temat. Återkommer!

FACKLAN: om CSR med anledning av OS i Kina

Jag tar över FACKLAN som sänds runt på initiativ av Amnesty Business Group och som ger mig anledning att tala lite om ett utav de teman som intresserar mig mest i ett globaliserat tidevarv, nämligen företags samhällsansvar eller Corporate Social Responsibility (CSR). FACKLAN har initierats med anledning av att svenska företag finns på plats i Kina, varav många sponsrar de olympiska spelen. Enligt Amnesty riskerar företagen genom sin närvaro att bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter. Johan Florén, ordförande i Amnesty Business Group, ställer tre frågor som jag tänker besvara utifrån mina perspektiv på CSR:

1) Tror du att OS i Kina och den uppmärksamhet som medföljt är positivt eller negativt för de kinesiska medborgarna?

Att möta världen är ofta någonting positivt. Inte alltid, men ofta. Positivt är tankeutbyten, åsiktsutbyten och kunskapsutbyten. Något de kinesiska medborgarna kan åtnjuta i mötet med människor från hela världen i samband med OS.

Att möta världen kan också vara någonting negativt. Ödesdigra konsekvenser av kolonialism finns gott om i världshistorien. Nu snävar jag in mot CSR specifikt och den kolonialisering av idéer som det till viss del handlar om. De uppförandekoder som svenska företag formulerar och kräver åtföljelse av hos sina leverantörer runt om i världen baseras på den västerländska värdetraditionen omsatt i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, Barnkonventionen samt ILO-konventioner om arbetares villkor. I grund och botten är detta inte komplicerat för mig. Jag tycker givetvis att mänskliga fri- och rättigheter bör försvaras i alla lägen. Jag är en övertygad västerlänning. Men, för den skull är det viktigt att vi problematiserar CSR och dess praktik i implementering av uppförandekoder. Varför? För att vi ämnar göra mer nytta än skada.

För att omsätta den goda intentionen i nytta så är det framförallt två saker jag tycker att man ska ha i åtanke. Närmare bestämt VAR och VEM. Var handlar om lokalanpassning. Implementering av goda idéer och riktlinjer måste ske med kunskap om och med hänsyn till lokala omständigheter. Universalitet i all ära, men den ska alltid kombineras med lokala förhållanden. Frågan om vem, handlar om varför vi vill driva igenom principer om mänskliga rättigheter i Kina – vare sig det sker via bojkotter eller uppförandekoder. Är det för att stilla mitt samvete som konsument eller för medborgaren i Kina? Om fokus ligger på mina samvetstyngd istället för på individen på fabriksgolvet riskerar vi även då att göra skada istället för nytta.

2) Ute i världen växer protesterna mot OS i Kina, men de svenska företagen håller låg profil i debatten. Skulle svenska företag kunna göra mer i debatten och i sin egen verksamhet för att värna mänskliga rättigheter?

Jag har studerat några olika branscher utifrån CSR-perspektiv. Bland svenska klädföretag fann jag en intressant paradox. Man vill inte ”vara politisk”. I nästa ansats kan samma företagsrepresentant klaga över att man som företag tvingas ta det ansvar som borde tas av staten i det asiatiska land där produktionen placerats. I praktiken tycks detta te sig i att man som svenskt företag i regel inte ställer krav på stater, men däremot – som ovan nämnt – på sina leverantörer. Man är operationell, men inte ’politisk’...

Antingen är man som företag rädd att bannlysas från produktion i en auktoritär stat, eller så är man bara rädd att sammanblanda roller och uppgifter. De svenska företagen är emellertid bland dem som kommit längst i arbetet att värna mänskliga rättigheter och goda arbetsvillkor i sin produktion. Företag i andra branscher har mycket att lära av klädföretagen i sitt utvecklande av CSR. Kan svenska företag göra mer i sin egen verksamhet för att värna mänskliga rättigheter? Ja. Detta är ju dessutom inte ett arbete man blir färdig med. Det är en ’pågående process’, som företagen själva brukar beskriva det.

3) Anser du att mänskliga rättigheter är ”politik” och inte har med idrott och affärer att göra?

Visst är och förblir mänskliga rättigheter ur många aspekter politik, men det betyder inte att det inte har med andra sfärer i samhället, såsom idrott och affärer, att göra. Men för mig är mänskliga rättigheter något mer grundläggande. Ett fundament på vilket politik såväl som företagsledning bör bygga på. Samhällsansvaret är dock omtvistat – det omfamnas av vissa företagsledningar medan det ses mer skeptiskt på hos vissa. Anledningen till dess omtvistlighet är ovannämnda rollfördelningar; de roller som stat, företag och civilsamhälle enligt vissa traditioner har. Mycket tyder på att dessa roller omförhandlas just nu. Givet är väl det under rådande omständigheter då staters suveränitet och styrka undermineras, medan ett flertal företag växt sig finansiellt starkare än många stater. Troligtvis går vi mot mer och fler gränsöverskridande samarbeten sektorer emellan.

Samhällsansvarstagande är ju heller inte synonymt med att man som företag ger upp sitt vinstfokus. Tvärtom definierar jag CSR som just kombinerandet av vinstfokus med fokus på individen. Vinstmålet behöver på intet sätt utesluta humanitärt och miljömässigt fokus. Företagen tycks snarare ha mycket att vinna på ett hållbart tankesätt – i relation till produktutveckling såväl som till anställda och konsumenter. För övrigt är mycket av CSR-skepticismen uppbyggd kring 1900-talets onaturliga uppdelning mellan den ekonomiska och sociala sfären. Då växte sig aktiebolagstraditionens begränsade risk och därmed ansvar sig förhärskande i Sverige och färgade debatten. Det är på tiden därför att vi återigen börjar se de sociala, ekonomiska, politiska och kulturella processerna för vad de verkligen är; växelverkande. Om just detta historiska perspektiv kan du läsa i Karl Palmås inspirerande bok ’Den barmhärtiga entreprenören’ (Agora, 2003).

Denna fackla och dess medföljande frågor passas därmed lämpligen vidare till Karl Palmås. Det vore även mycket intressant att höra Johan Karlssons och Jimmy Sands reflektioner.

hur uppleva en stad?

Mmmm... Madrid. Ulf skriver visserligen i lite mera generella termer om att uppleva städer, men det är Madridbesöket som ger upphov till reflektionerna. Hur upplever vi bäst en stad? Inte genom att gå, säger Ulf, snarare genom att sitta. Jag tittar tillbaka på mina inlägg om stadslivet till fots. Inlägget om fotfolket samt min text om Madrid. Den senare handlar om min rörelse till och från staden, såväl som inom staden. Jag kommer och går, jag flanerar och promenerar. Så upplever jag helst staden. Med trampdynorna mot trottoaren. Men visst, ibland slår jag mig, likt Ulf, ned på någon av stadens caféer. Jag fascineras ändock av skillnaderna. Kanske finns det lika många sätt att uppleva en stad, som det finns människor.

Hur upplever du helst en stad?