Har ni tänkt på att det finns ett ögonblickets konst? Begreppet var något som fastnade hos mig för ett par veckor sedan under diskussionerna på Västernorrlands Kulturting 2008. Jag googlade just på ’ögonblickskonst’ för att se om där finns någon konsensus kring termen. Det tycks inte så...
Visst att mycket konst inspireras av ögonblicket, försöker fånga ögonblicket osv... Men varför inte reservera begreppet för den konst som både genomförs och mottages i samma ögonblick!? Där utövare och publik är i omedelbar kontakt. Där konsten förmedlas enbart om sändare och mottagare är i samma rum vid samma tidpunkt.
Jag talar förstås om performance-konsten. Teater, dans, opera, musikal, live-musik... allt det där som är scenkonst. Den som skiljer sig från tavlan, filmen, albumet därför att den är nu eller aldrig. Inga omtagningar, ingen retusch. Timingen är allt. Varje upprepad gång är unik, varje gång lika viktig. Nerv, svett, tårar och skratt är på riktigt – varje gång.
Kanske är det ögonblickets intensitet och närhet som gör att det är denna typ av konst jag upplevelsemässigt bär med mig som längst. Som när Dostojevskijs Brott och Straff blir till pjäs och Raskolnikovs ångestladdade vrål går rätt ut i teaterlokalen och in i mig. Som när Shakespeares Stormen virvlar upp för publiken och Rolf Lassgårds saliv och svettpärlor landar på mig. Som hur vi alla sitter på helspänn under Svansjön i undran om Odile verkligen ska klara sina 32 fouettés en tournant just denna föreställning... Det är ögonblickskonst för mig.
Visst att mycket konst inspireras av ögonblicket, försöker fånga ögonblicket osv... Men varför inte reservera begreppet för den konst som både genomförs och mottages i samma ögonblick!? Där utövare och publik är i omedelbar kontakt. Där konsten förmedlas enbart om sändare och mottagare är i samma rum vid samma tidpunkt.
Jag talar förstås om performance-konsten. Teater, dans, opera, musikal, live-musik... allt det där som är scenkonst. Den som skiljer sig från tavlan, filmen, albumet därför att den är nu eller aldrig. Inga omtagningar, ingen retusch. Timingen är allt. Varje upprepad gång är unik, varje gång lika viktig. Nerv, svett, tårar och skratt är på riktigt – varje gång.
Kanske är det ögonblickets intensitet och närhet som gör att det är denna typ av konst jag upplevelsemässigt bär med mig som längst. Som när Dostojevskijs Brott och Straff blir till pjäs och Raskolnikovs ångestladdade vrål går rätt ut i teaterlokalen och in i mig. Som när Shakespeares Stormen virvlar upp för publiken och Rolf Lassgårds saliv och svettpärlor landar på mig. Som hur vi alla sitter på helspänn under Svansjön i undran om Odile verkligen ska klara sina 32 fouettés en tournant just denna föreställning... Det är ögonblickskonst för mig.
No comments:
Post a Comment