the world is callin’

Göteborgs musikscen är så fokuserat dark, cosy, underground att jag ibland undrar om vi inte missar det som tränger genom ytan, fångar solglitter och viner iväg när världen kallar. Jamie Meyer är göteborgskillen som inför torsdagens Los Angeles Music Awards står nominerad för årets bästa rocksingel. Jag kanske borde ha spelat ’Valentines Day’ för er, men tänker att ni snappar upp den ändå.

I like it raw, så jag väljer en någorlunda avskalad variant. En mikrofon, en gitarr, en Jamie. Det är väl just det som definierar en genuin artist för mig; förmågan att pull it off anywhere, anytime, anyhow. Oberoende av studiobord och stödjande mjukvara. Där live-framträdandet känns mer träffsäkert än skivprodukten tack vare musikalitet, frasering och intensiv närvaro. Blir föga förvånad när jag finner att hans motto är: "Doing what I can with what I have where I am". För Jamie räcker det långt och ännu längre. Det är innerlighet och passion i framförandet. Sångerna målar livet, vägen, besluten, mötena, kärleken. Texterna är enkla och uppriktiga – såsom livet och kärleken borde vara. Tränger rätt in och känner sig hemma i mig. Som om jag hade hört det förut. Fast det är nytt.

Det är nära och långt bort. När världen kallar...