Wednesday, January 14, 2009

super shuttle conversation

Nueva York, säger chauffören. Det var på tiden, tänker jag. För någon som forskar kring städers kreativa dynamik. Det var på tiden. Att jag äntligen åkte hit.

Från Newark i New Jersey närmar jag mig så äntligen NYC i en supper shuttle. En van som tar passagerare från flygplats till dörr. En omständlig övertrafikerad åktur/en första fantastisk sightseeing. Plötsligt, som från ingenstans, bereder Manhattan ut sig framför mina ögon. På avstånd. I skymningen. Märkligt. Mäktigt. Mastodont. Manhattan.

Sedan ned i en tunnel. Trafikstockning. Fast. I konversationer. Spännande sådana. På spanska. Glömmer nästan att jag är påväg till Manhattan. Människor. Chauffören som lämnat sitt hemland Colombia för 13 år sedan. Det unga paret från Bilbao i Baskien. Den äldre judiska herren från Panamá. Jag.

Någonstans under våra diskussioner når vi till sist igenom tunneln och ut i sceneriet som närmast känns filmiskt för mig. Manhattan i kvällsmörker och kvällsbelysning. Empire state building. Waldorff Astoria. Grand Central Station. Rockefeller Center. Times square. Broadway theatres. Men just nu är jag mer intresserad av vad mina medpassagerare har att förtälja om Nueva York.

”No hay amor!” Kärlekslös. Så beskriver chauffören denna metropol. Här talar pengar och individulla strävanden. Men det sociala livet går förlorat, förklarar han, som familj, vänskap och kärlek.

”Soledad! ”Manhattan – en ensamhetens ö. Den äldre herren från Panamá lyfter ordet. Han besöker NYC för en psykologkonferens. Besöket blir samtidigt en resa down the memory lane. Smärtan och glädjen genererad under hans tidigare år i staden kommer upp till ytan på nytt. Det är inte en lätt stad att leva i New York, fyller han i. Kanske är det del av charmen, tänker jag.

Jag passar på att fråga honom om vad som är det bästa med New York, enligt honom och bortom standardsvaren. Han tänker länge och väl. Till slut säger han: Det bästa med New York är när man står stilla mitt i den jäktade pulsen.

”Mucho gusto!” Trevligt att träffas. Den äldre herren kliver av vid sitt hotell. Nu är det bara jag kvar och äntligen styr vi mot Upper West-adressen och det kära återseendet med min väninna Iva. Välkommen till galningarnas stad, säger hon. De ensamma galningarnas stad!?, fyller jag i. Vi går upstairs till Adam och öppnar en flaska vin. Jag återger diskussionen från the super shuttle.

Clichés, säger Adam, du har blivit matad med klichéer.

2 comments:

Hanna said...

Vad härligt att få läsa om ditt första besök i The Apple! Jag minns overklighetskänslan när jag första gången blickade ut mot Manhattan från Newark.

Njut! Kramar från Hanna

evelina said...

aaaah, det är nåt speciellt... =)

kram!