Jag har funnit en plats. En mycket speciell plats. En plats där världen öppnar sig för mina ögon, i all sin enkelhet och storhet. Platsen är mitt hjärtas upptäckt denna sommar. För att inte tala om mina sinnens upplevelse.
Dit tog mig sommarens skogspromenader över stock och sten, mossa och rötter. Bland ris, ljung och blåbär. Myrstigar, fågelkvitter, fjärilar. Dunkelt men livgivande. Bara ibland finner ljuset sin väg ned genom taket av barr och blad.
Så, helt plötsligt bländande ljus och världen som öppnar sig för mina fötter. Jag står på randen av en bergssluttning och ser ut över himlen, havet och horisonten. Skapelsen i sin enkelhet, men ack så stort, så starkt, så äkta. Det känns närmast religiöst. Jag kippar efter andan. Tittar storögt, utan att blinka, ut över klippkanten. Kan inte få nog. Av skönheten.
Jag är inte först med att ha upptäckt denna plats. Eller det religiösa i upplevelsen heller, för den delen. Men på det sekulariserade vis vi lever i detta samhälle så har inte ett tempel och ett altare rests, utan istället en vindskyddande boning i trä och en eldstad för grillning.
På träväggen har namn ristats in. Åke, Eva, Joakim och Olivia har varit här… Inristningarna tycks mig ett fint men tafatt försök att bevara en bit av sig själv för evigt på platsen. Jag tänker göra tvärtom; jag tänker bevara platsen för alltid i mig. En annan form av förevigande. Jag super in alla intryck och vet att jag snabbt kan färdas dit när jag sluter mina ögon och ser utsikten för mitt inre.
Denna utsikt. En naturlig skönhet som är påtaglig, uppfyllande, rörande, omtumlande… En upplevelse att bära med sig. Kanske för att de till synes outgrundliga stigar som förde mig mot detta oväntade mål plötsligt gör livet begripligt. Man måste bara våga följa stigarna framåt.
Snart lämnar jag min sommarvistelse. Morgonpromenadens helighet tilltar för var dag. Platsen känns vackrare för var dag. Märkligt, å ena sidan vill jag att världens alla människor ska få uppleva denna plats. Å andra sidan vill jag bevara den andaktliga stunden var morgon alldeles allena. Jag hoppas alla finner en sådan plats. Där man får känna enkelhet och storhet på samma gång. En plats där himlen, havet och horisonten möts. En plats där utsikt är lika med insikt. En plats där världen känns perfekt.
Dit tog mig sommarens skogspromenader över stock och sten, mossa och rötter. Bland ris, ljung och blåbär. Myrstigar, fågelkvitter, fjärilar. Dunkelt men livgivande. Bara ibland finner ljuset sin väg ned genom taket av barr och blad.
Så, helt plötsligt bländande ljus och världen som öppnar sig för mina fötter. Jag står på randen av en bergssluttning och ser ut över himlen, havet och horisonten. Skapelsen i sin enkelhet, men ack så stort, så starkt, så äkta. Det känns närmast religiöst. Jag kippar efter andan. Tittar storögt, utan att blinka, ut över klippkanten. Kan inte få nog. Av skönheten.
Jag är inte först med att ha upptäckt denna plats. Eller det religiösa i upplevelsen heller, för den delen. Men på det sekulariserade vis vi lever i detta samhälle så har inte ett tempel och ett altare rests, utan istället en vindskyddande boning i trä och en eldstad för grillning.
På träväggen har namn ristats in. Åke, Eva, Joakim och Olivia har varit här… Inristningarna tycks mig ett fint men tafatt försök att bevara en bit av sig själv för evigt på platsen. Jag tänker göra tvärtom; jag tänker bevara platsen för alltid i mig. En annan form av förevigande. Jag super in alla intryck och vet att jag snabbt kan färdas dit när jag sluter mina ögon och ser utsikten för mitt inre.
Denna utsikt. En naturlig skönhet som är påtaglig, uppfyllande, rörande, omtumlande… En upplevelse att bära med sig. Kanske för att de till synes outgrundliga stigar som förde mig mot detta oväntade mål plötsligt gör livet begripligt. Man måste bara våga följa stigarna framåt.
Snart lämnar jag min sommarvistelse. Morgonpromenadens helighet tilltar för var dag. Platsen känns vackrare för var dag. Märkligt, å ena sidan vill jag att världens alla människor ska få uppleva denna plats. Å andra sidan vill jag bevara den andaktliga stunden var morgon alldeles allena. Jag hoppas alla finner en sådan plats. Där man får känna enkelhet och storhet på samma gång. En plats där himlen, havet och horisonten möts. En plats där utsikt är lika med insikt. En plats där världen känns perfekt.
8 comments:
Fint skrivet. I like!
Tack Charlie :)
Tack för att du tog dig tid att mejsla fram ord och meningar. Allt för lite får ta tid. Allt för lite blir därför bra. Jag blir därför glad!
Tack, nu blir jag också glad!
Kanske borde skriva ett inlägg om när det får ta tid... hmm.
Peace /evelina
Jag skulle gärna läsa om det. Själv filar jag på ett inlägg om den bitterljuva tjusningen hos kärvheten. Problemet är att det lätt blir alldeles för pretentiöst.
"den bitterljuva tjusningen hos kärvheten" ...jag diggar ordkombinationen. Låter spännande... så jag måste fråga om detta är din blogg? Länkningen når inte fram... http://viktoriansk.tumblr.com/
Tillåt mig disagree, förresten ;) Pretto blir det väl om man gör ngt av en icke-uppriktig anledning... Så länge vi tycker att vi har något att säga, så tycker jag att vi ska göra det. Helst utan censur ;)
Japp, viktoriansk.tumblr.com är min blogg. Även om min kompis envisas med att påpeka att tumblr är "lifestreams", inte bloggar. Jag vet inte om jag bryr mig så mycket själv :)
Jag håller med dig om synen på pretention, men problemet är jag tror att få håller med oss. "In the eye of the beholder"... Men du har rätt; Fuck 'em!
Hehe... i så fall är den gängse uppfattningen trist. Jag tycker inte att självsäkerhet och ödmjukhet motsätter varandra. Snarare tror jag att världen undanhålls bra grejer om inte tror på att vi har ngt att erbjuda.
Jo, visst ligger mottagandet i betraktarens öga... eller i betraktarens tolkning... Jag funderar över läsarens val. Att läsaren själv väljer vad hon/han vill läsa är väl bara är en halvsanning. Ty lika ofta som jag som läsare sållar hårt bland rubiker, så blir jag överraskad av texters innehåll när jag väl bestämmer mig för att läsa dem...
Lifestreams... fint... Bloggen är ju i o f s en logg över delar av ens liv. Samtidigt som den helt klart för sitt eget liv ibland... :)
Post a Comment