att ta sig tid för kreativiteten

Hold that thought!

Mitt inre skriker till mig själv. Ett infall, en ingivelse, ett kreativt rus. När skrivandet står för ens främsta kreativa skapande så gäller det att få ned orden snabbt på papper eller i datorn.

Den här ingivelsen uppstår dock, som inte sällan, under en skogspromenad. Promenaderna är – ironiskt nog – de enda tillfällen då jag inte bär med en liten anteckningsbok. Tur att jag tränade minnet mycket som barn, tänker jag. Alla dessa sångtexter och förstås utantillinlärningen i plugget som jag idag, kanske dumt nog, ifrågasätter. Jag har fortfarande nytta av minnesfunktionen, tekniken, repetitionen. Jag kan hålla en lång rad av mina nya formuleringar kvar i huvudet.

Jag promenerar tillbaka mot föräldrahemmet där jag är på sommarbesök. Kan inte använda min laptop som plötsligt bestämt sig för att ta sommar-time out. Hushållets dator är upptagen. Och där står jag med alla mina formuleringar i huvudet.

Den dag jag aktivt bestämde mig för att vara vän med mina idéer och fånga det kreativa ruset i stunden det uppstår, så vet jag inte om jag tänkte på att det kräver ett mått av själviskhet. Att fånga det kreativa ruset funkar bra när jag är för mig själv, då kan jag lätt lägga annat åt sidan. Det funkar inte lika bra när jag är i sällskap med andra. Och jag gillar inte att vara självisk. Min kreativitet får inte göra mig till en diva. Så jag finner istället rätt på ett rutigt anteckningsblock, en penna och börjar skriva. Jag öser ur mig de memorerade formuleringarna och mer därtill.

Några timmar senare får jag tillgång till datorn och sätter mig ned för att tyda och föra över mina hafsiga noteringar in i ett dokument. Attans, tänker jag, att mina kreativa rus alltid uppstår vid ”fel” tillfällen…

Exemplet är taget från en dag i mitt liv. Just häromdagen faktiskt. Att ta sig tid – när, var och hur? Det är en överenskommelse den skapande människan, kreatören, bör ha med sig själv. Jo, jag anser det. För att få skapandet utfört. Här finns det olika varianter. Jag tänker på en smyckeskonstnär jag intervjuade. Sex timmar om dagen har hon barnen på dagis. Under den tiden måste allting ske. Idéerna måste infinna sig. Hon måste komma igång med den faktiska produktionen. Komma en bit på vägen gärna. Innan det är dags att packa ihop och hämta hem barnen. Det klockstyrda skapandet må rimma bra med ens livssituation, men rimmar ibland illa med hur kreativitet funkar. Åtminstone synkar det illa med hur skapandeprocessens första steg ter sig. Var är du, vad gör du när den idén uppstår och det kreativa ruset infaller?

Kanske är jag själv på den andra extremen i ’arbetssätt’. Jag har en deal med mig själv att ta vara på det kreativa ruset när det infinner sig. Så ofta det bara är möjligt. Därför att ’kreativitet är nu’ och därför att jag tror på att fånga ögonblicket, 'carpe kairos'. Och om det inte är möjligt att ta vara på idén just när den dyker upp så ser jag till att snabbt spara ner den i grova drag, så att jag kan jobba med den någon annan dag. Missförstå mig rätt nu, det klockstyrda skapandet har också sin funktion. Men snarare först efter att idén uppstått och genomförandefasen börjat. Då krävs disciplin och hårt arbete. Det tänker jag dock tala om i nästa inlägg. Idag talar jag om det kreativa ruset. Skapandeprocessens första steg. Inspirationen och idéerna som smyger sig på när som helst, hur som helst, ibland när du minst önskar det… Hur hanterar du det?

Tack till Viktor som inspirerade mig till att ta mig tid till att skriva om att ta sig tid. Och tack till Jerry som redan hade fått dessa tankar att bubbla i mig genom att länka hit följande Ted Talk med Elizabeth Gilbert, känd som författare av boken Eat, Pray, Love. Ta gärna en titt på hennes resonemang om kreativitet. Det har många förtjänster. Relaterat till detta i synnerhet minut 9 och framåt. Där roas jag av hennes berättelse om poeten Ruth Stone som beskrivit hur dikter brukade komma flygande mot henne över landskapet och hur hon fick springa fort som sjutton för att hinna till papper och penna innan dikten nådde henne. Om hon inte nådde en penna i tid så föreställde hon sig att dikten flög vidare över landskapet till någon annan poet... Berättelsen kan tyckas märklig, men frågan om idéns ursprung som gudomligt eller personligt är en historisk tvistefråga. Jag skrev en gång om det <länk här>. Omnämns även i talet nedan från minut 6 och framåt.

Äsch, jag hade egentligen inte tid att skriva det här… Nu återgå till ett arbete som kräver tokmycket disciplin av mig, eftersom det inte skänker mig inspiration, men däremot motivation. Jag får vara tacksam för det, åtminstone. Ha en bra dag och ta vara på stunden, om du kan!