Två inlägg tillbaka. Frans Johansson-citatet avslutas med orden: ”...varenda idé jag har fått”. Inget uppseendeväckande med det. Vardagligt tal. Ändå kan jag inte låta bli att reflektera kring vilken otrolig skillnad det bokstavligt talat ligger i uttrycken:
Jag har en idé!
vs.
Jag har fått en idé! / Jag fick en idé!
Att uttrycka att man ”har en idé” artikulerar på något vis ägandeskapet till idén, eller åtminstone upphovet till idén, såväl som ett oblygt ansvar för att ha genererat idén.
Att däremot säga att man ”har fått en idé” markerar ett distanserande från både ansvar och cred för upphovet... Jantelagsmässigt? Eller fegt? Eller helt enkelt upplevelsen av att man från någonstans har givits idén...?
Jag dissekerar visserligen ordformuleringar här, men det beror på att det finns en djupare dimension som är ganska spännande. I grund och botten handlar det om tron och antagandet om idéns ursprung. Antingen så förklarar vi idéns uppkomst som resultatet av tankeprocesser och pusslande vi utfört medvetet eller undermedvetet. Eller så tror vi att idéns ursprung är gudomlig. Den mystiska och transcendentala inspirationen talas om särskilt i relation till konstnärers kreativitet. Gudomlighetsresonemanget daterar sig tillbaka till ca 300 f.Kr. och Platons idélära. Enligt Platon härstammar idén från;
”en plats bortom himlen”
Hur kul det än är att ha/få en bra idé, så måste jag säga att jag är mer road av påföljande process – genomförandefasen: Det som sker när tavlan målas, det som händer under tiden låten komponeras, eller i mitt fall; hur texten sprutar ut genom fingrarna via tangentbordet ut på skärmen och hur jag ibland efteråt kan fascineras av resultatet och tänka; var det verkligen jag som skrev det där?
Gudomligt? Eller ska jag creda mig själv som släppte tanken så fri att jag nådde dolda vrår av mitt medvetande som jag inte visste att jag hade tillgång till...?
No comments:
Post a Comment