Tänk tillbaka på ditt livs första passion. Fundera ett slag på vilken glädje den skänkte dig… och vilka lärdomar den gav dig... Däri kan du finna styrka för resten av ditt liv.
Inneboende i passionens natur är det hårda arbetet; det periodvisa lidandet, starkt kopplat till lidelsen. Skönheten i din passion gör väl värt allt ditt hårda slit. Knappast någon passion utan fight. För någonstans mitt emellan kamp och belöning växer övertygelsen om att detta är rätt för dig.
Så, vilken var din första passion? Mitt livs första passion var dansen. Katalyserad av tv-serien FAME. Som 3-åring satt jag bänkad en kväll i veckan, uppslukad av musiken och dansscenerna. Mina föräldrar såg det som bekräftelsen på något de redan visste. Deras vardagsrumsdansande dotter måste sättas i balettskola. Inget kändes mer naturligt. Kanske tycktes det snarare märkligt när jag 15 år senare valde att överge mitt livs första passion.
Det är dock onödigt att sörja det du för alltid kan bära med dig som en styrka. Jag kan för alltid bära med mig vetskapen om den glädje som uppstår i att arbeta hårt för någonting jag brinner för. Jag kan för alltid bära med mig självförtroendet som grundades i vetskapen om att hårt jobb leder mig rätt och framåt. ”Det enda som får mig att bli besviken på er, är om ni ger upp. Aldrig ge upp!”, ekar fortfarande orden från min danslärarinna.
Skräcken är kanske snarare att bli ’vuxen’ och för bekväm, att sluta kämpa, sluta försöka… Därför påminner jag mig själv ibland om min första passion och hur belönande kampen var. Jag tänker tillbaka på FAME-serien och hur min mamma satt med och översatte engelskan för sin 3-åriga tös. Jag minns inte om hon översatte denna mening, eller om jag lärde mig den first hand by practice. Igår kväll såg jag av en händelse Debbie Allen på tv, danslärarinnan från FAME, citera sin klassiska fras:
“You've got big dreams? You want fame? Well, fame costs. And right here is where you start paying - with sweat!"
Inneboende i passionens natur är det hårda arbetet; det periodvisa lidandet, starkt kopplat till lidelsen. Skönheten i din passion gör väl värt allt ditt hårda slit. Knappast någon passion utan fight. För någonstans mitt emellan kamp och belöning växer övertygelsen om att detta är rätt för dig.
Så, vilken var din första passion? Mitt livs första passion var dansen. Katalyserad av tv-serien FAME. Som 3-åring satt jag bänkad en kväll i veckan, uppslukad av musiken och dansscenerna. Mina föräldrar såg det som bekräftelsen på något de redan visste. Deras vardagsrumsdansande dotter måste sättas i balettskola. Inget kändes mer naturligt. Kanske tycktes det snarare märkligt när jag 15 år senare valde att överge mitt livs första passion.
Det är dock onödigt att sörja det du för alltid kan bära med dig som en styrka. Jag kan för alltid bära med mig vetskapen om den glädje som uppstår i att arbeta hårt för någonting jag brinner för. Jag kan för alltid bära med mig självförtroendet som grundades i vetskapen om att hårt jobb leder mig rätt och framåt. ”Det enda som får mig att bli besviken på er, är om ni ger upp. Aldrig ge upp!”, ekar fortfarande orden från min danslärarinna.
Skräcken är kanske snarare att bli ’vuxen’ och för bekväm, att sluta kämpa, sluta försöka… Därför påminner jag mig själv ibland om min första passion och hur belönande kampen var. Jag tänker tillbaka på FAME-serien och hur min mamma satt med och översatte engelskan för sin 3-åriga tös. Jag minns inte om hon översatte denna mening, eller om jag lärde mig den first hand by practice. Igår kväll såg jag av en händelse Debbie Allen på tv, danslärarinnan från FAME, citera sin klassiska fras:
“You've got big dreams? You want fame? Well, fame costs. And right here is where you start paying - with sweat!"
2 comments:
Bra att du lyfter passionen och påminner oss om våra första passioner. Då vi fortfarande vågade drömma utan att överväga. Du fick mig just att öppna linjen till mig själv som barn. Vill alltid ha den linan öppen men det är lätt att glömma i vardagen... Jag är fortfarande den pojken, och kommer vara det så länge jag minns.
Kul att höra, Rasmus! =) Att bejaka barnet i oss själva är nyckeln till så mycket gott här i livet...
Post a Comment