Med viss fördröjning, men jag vill ändå delge lite av de tankar jag hade förra veckan. Den 21 september släpptes så kulturpropositionen. Den inväntades av intresserade med spänning och undran över vad som skulle komma att införlivas utifrån Kulturutredningens förslag.
Sammanslagningen till ny supermyndighet skippades. Däremot bildas en mindre analysmyndighet. Välkommet, anser jag, då landet lider brist på relevant kultursektorstatistik.
Regionalisering, enligt Kulturutredningens föreslagna portföljmodell, genomförs på papper. Först ut är Region Skåne, Västra Götalandsregionen, Gotland och Halland. Detta beslut är dock inte mycket mer än en bekräftelse av vad som redan sker i praktiken runt om i landet. Att använda kulturen för att stärka kommuner och regioner är ju trots allt en utav våra mest tydliga samhällstrender idag.
Några andra punkter: Kultur för barn och unga stärks. Stödet till Rikskonserter läggs ned. Adjö säger man även till livslånga konstnärslöner. Kanske fick just punkten om avskaffandet av konstnärslöner oproportionerligt stort utrymme i mediedebatten förra veckan och till och med veckan inför proppen, se t ex SvD-artikel. Individerna med livslånga löner är ju i numerärt tal ett undantag i proportion till landets totala mängd kulturarbetare.
I och med de nya kulturpolitiska målen skippar man vissa av de gamla. T ex stryks 70-talets formulering om att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Dock tycks man inte dra det särskilt långt åt andra hållet och på allvar tala om det entreprenörskap som alltjämt växer inom kultursektorn.
Vidare vill jag sätta frågetecken kring en motsättning som präglar den kulturpolitiska diskussionen i Sverige just nu: Ska vi ha ’kultur för alla’ eller ska vi värna om 'kulturens egenvärde'? Jag tycker nämligen att detta är två motverkande tendenser. Se gärna min tidigare reflektion kring idén om ’kulturens egenvärde’ där jag istället pläderar för ’kulturtilltro’. Även Tobias Nielsén ställer sig skeptisk till effekterna av att tala om egenvärde. I samma inlägg lyfter han vidare tanken om att skilja på konstpolitik och kulturpolitik. Kanske vore det ett steg i riktning att bereda lite ordning i en för tillfället ganska rörig kulturpolitisk debatt.
Sammanslagningen till ny supermyndighet skippades. Däremot bildas en mindre analysmyndighet. Välkommet, anser jag, då landet lider brist på relevant kultursektorstatistik.
Regionalisering, enligt Kulturutredningens föreslagna portföljmodell, genomförs på papper. Först ut är Region Skåne, Västra Götalandsregionen, Gotland och Halland. Detta beslut är dock inte mycket mer än en bekräftelse av vad som redan sker i praktiken runt om i landet. Att använda kulturen för att stärka kommuner och regioner är ju trots allt en utav våra mest tydliga samhällstrender idag.
Några andra punkter: Kultur för barn och unga stärks. Stödet till Rikskonserter läggs ned. Adjö säger man även till livslånga konstnärslöner. Kanske fick just punkten om avskaffandet av konstnärslöner oproportionerligt stort utrymme i mediedebatten förra veckan och till och med veckan inför proppen, se t ex SvD-artikel. Individerna med livslånga löner är ju i numerärt tal ett undantag i proportion till landets totala mängd kulturarbetare.
I och med de nya kulturpolitiska målen skippar man vissa av de gamla. T ex stryks 70-talets formulering om att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Dock tycks man inte dra det särskilt långt åt andra hållet och på allvar tala om det entreprenörskap som alltjämt växer inom kultursektorn.
Vidare vill jag sätta frågetecken kring en motsättning som präglar den kulturpolitiska diskussionen i Sverige just nu: Ska vi ha ’kultur för alla’ eller ska vi värna om 'kulturens egenvärde'? Jag tycker nämligen att detta är två motverkande tendenser. Se gärna min tidigare reflektion kring idén om ’kulturens egenvärde’ där jag istället pläderar för ’kulturtilltro’. Även Tobias Nielsén ställer sig skeptisk till effekterna av att tala om egenvärde. I samma inlägg lyfter han vidare tanken om att skilja på konstpolitik och kulturpolitik. Kanske vore det ett steg i riktning att bereda lite ordning i en för tillfället ganska rörig kulturpolitisk debatt.
No comments:
Post a Comment