Det råder kultursegregation! Och, nä, jag menar inte kulturell segregation; jag menar K-U-L-T-U-R-S-E-G-R-E-G-A-T-I-O-N !!!
Förra lördagen minglade jag förstrött runt på en konstvernissage till dess att en person totalt fångade min uppmärksamhet. Vi förde en lång diskussion om mötesplatser och upplevelser i staden. Eller rättare sagt; han höll ett långt anförande och jag lyssnade fascinerat. Jag lyssnade, begrundade och insåg: Det råder kultursegregation!
Det han berättade för mig var egentligen inget nytt, något som många redan reflekterar kring... Men det var först denna kväll som jag insåg att vi behöver ett begrepp för problematiken om vi på allvar ska kunna börja göra någonting åt det. (Ok, jag vet – jag börjar bli en begreppskåt forskare, men ändå; fortsätt läsa!)
Han talade om hur svårt det är att få gehör för idéer som bygger på upplevelser för och möten mellan människor i staden. Idéer om inklusivitet; om länkar mellan förort och stadskärna, om länkar mellan staden och internationella gäster. Idéer om kreativa forum mitt i stan. Idéer om levande stad trots mörka vintermånader. Idéer om filmfestival som förflyttas till videovisningar i stadens lokaltrafik. Idéer om gatumusikanter som erbjudit sig att spela gratis på båtarna som trafikerar stadens kanal. Idéer som nekats!
Viss kultur subventioneras – annan inte. Det är ett faktum. Våra skattepengar tenderar att i stor utsträckning gå till finkultur och i mindre omfattning gå till... vad skulle motsatsen vara?... hmm... fulkultur???
Missuppfatta mig rätt nu; även om jag skulle vilja dissekera begreppet ’finkultur’ så uppskattar jag ofta dess innehåll. Faktum är att jag älskar att gå på operan... men jag diggar inte dess företräde framför vad den stora massan faktiskt efterfrågar.
På senaste tiden har jag trots allt känt mig upplyft efter diskussioner med olika projektledare för kulturutveckling runtom i Sveriges län och landsting. En breddning av kulturbegreppet har skett och trenden tycks vara att tala om denna bredd. Det ligger i tiden att sluta negligera vad folk faktiskt vill ha och idag brukar det låta något i stil med: ”Kultur är alltifrån opera till renovering av gamla husfasader till... hockey!”
Trots denna trendiga breddade medvetenhet är jag dock fortfarande lite orolig för att subventioner i praktiken inte kommer att breddas i en acceptabel omfattning. Varför är jag orolig? Jo, därför att i landets län och kommuner tenderar budgeten vara det främsta styrinstrumentet. Några väletablerade institutioner med erfarenhet av långsiktigt arbete får med budgeten som styrinstrument symptomatiskt kulturförtur. Vad händer med spontana gräsrotsidéer utan framförhållning???
Om kommun- och landstingsbudgetar inte skapar utrymme för gräsrotsidéerna kommer kultursegregationen att fortsätta råda!
Förra lördagen minglade jag förstrött runt på en konstvernissage till dess att en person totalt fångade min uppmärksamhet. Vi förde en lång diskussion om mötesplatser och upplevelser i staden. Eller rättare sagt; han höll ett långt anförande och jag lyssnade fascinerat. Jag lyssnade, begrundade och insåg: Det råder kultursegregation!
Det han berättade för mig var egentligen inget nytt, något som många redan reflekterar kring... Men det var först denna kväll som jag insåg att vi behöver ett begrepp för problematiken om vi på allvar ska kunna börja göra någonting åt det. (Ok, jag vet – jag börjar bli en begreppskåt forskare, men ändå; fortsätt läsa!)
Han talade om hur svårt det är att få gehör för idéer som bygger på upplevelser för och möten mellan människor i staden. Idéer om inklusivitet; om länkar mellan förort och stadskärna, om länkar mellan staden och internationella gäster. Idéer om kreativa forum mitt i stan. Idéer om levande stad trots mörka vintermånader. Idéer om filmfestival som förflyttas till videovisningar i stadens lokaltrafik. Idéer om gatumusikanter som erbjudit sig att spela gratis på båtarna som trafikerar stadens kanal. Idéer som nekats!
Viss kultur subventioneras – annan inte. Det är ett faktum. Våra skattepengar tenderar att i stor utsträckning gå till finkultur och i mindre omfattning gå till... vad skulle motsatsen vara?... hmm... fulkultur???
Missuppfatta mig rätt nu; även om jag skulle vilja dissekera begreppet ’finkultur’ så uppskattar jag ofta dess innehåll. Faktum är att jag älskar att gå på operan... men jag diggar inte dess företräde framför vad den stora massan faktiskt efterfrågar.
På senaste tiden har jag trots allt känt mig upplyft efter diskussioner med olika projektledare för kulturutveckling runtom i Sveriges län och landsting. En breddning av kulturbegreppet har skett och trenden tycks vara att tala om denna bredd. Det ligger i tiden att sluta negligera vad folk faktiskt vill ha och idag brukar det låta något i stil med: ”Kultur är alltifrån opera till renovering av gamla husfasader till... hockey!”
Trots denna trendiga breddade medvetenhet är jag dock fortfarande lite orolig för att subventioner i praktiken inte kommer att breddas i en acceptabel omfattning. Varför är jag orolig? Jo, därför att i landets län och kommuner tenderar budgeten vara det främsta styrinstrumentet. Några väletablerade institutioner med erfarenhet av långsiktigt arbete får med budgeten som styrinstrument symptomatiskt kulturförtur. Vad händer med spontana gräsrotsidéer utan framförhållning???
Om kommun- och landstingsbudgetar inte skapar utrymme för gräsrotsidéerna kommer kultursegregationen att fortsätta råda!
6 comments:
Jag älskar fulkultur. Jag ska typ gifta mig med dragspelaren på Avenyn.
Länktips, konsttips, kulturtips: www.gatukonst.se (nåja det är Stockholm, men ändå).
Hej stormis!!!Oh, ja, jag vet vilken dragspelare du menar!!!
TACK för länktipset! Efter en kort 15 sekunders titt så inser jag att jag kommer att kunna botanisera där mkt och länge.
Apropå botanisera... Botanic garden next, then! :)
En kort och trött tanke angående de kommunala budgetarnas förkärlek för etablerade kulturinstitutioner: Stadsteatern, GotEvent och Liseberg är exempel på vad som ges utrymme i partiernas budgetförslag. Detta beror såklart på att de är kommunala bolag med kulturell inriktning, samt att de är bestående över tid.
Att arbeta fram en budget är en mycket lång process som inleds tidigt och som baseras på flerårsplaner flera år in i framtiden. Det är därför behändigt, och nästan en förutsättning, att redan inledningsvis veta att en viss kulturinstitution existerar, att man känner förtroende för dess förmåga att fullfölja uppdraget samt att den kommer att bestå över tid. Det är ganska lurigt att fördela "kulturpengar" till något man inte vet existerar, något man inte har ett inarbetat förtroende för och som man inte vet om det kommer att bestå under budgetperioden när dessa pengar lika väl skulle kunna satsas på förbättringar i skola, vård och omsorg...
Alternativet då? En kulturpott som avsätts i budgeten och som sedan fördelas efter prövning av varje ansökan? Kanske till och med av en "kommitté" av kreativa och intresserade medborgare? Helt klart en möjlighet, men känns nog vanskligt för en politiker eftersom man inte vet vad resultatet blir.
Eller varför inte kommunala gräsrötter? =)
Hej Jonas,
och tack för superkompetent och insiktsfull kommentar om kommunbudgetprocesser (långt ord...)! Jag kan inte argumentera emot dess komplexitet. Därför tokdiggar jag ditt förslag om kulturpott som avsätts i varje årsbudget. Ännu bättre blir förslaget när du kopplar medborgarinflytande till det hela...!
Undrar om man får se dig som kommunpolitiker ngn gång i framtiden... ;)
Hej!
Kul ämne att diskutera. Håller till viss del med om det som Jonas skrev om kommunala budgetar, även om jag inte tror att det är den enda orsaken. Lika mycket handlar det om de sociala sammanhang som politiker och högre tjänstemän(och kvinnor)lever och verkar i. På samma sätt som människor formar det som kallas "etablisemang" så kan etablisemanget forma människor. Så jag tror att det nästan är en naturlag att det blir såhär. Menar inte att det är rätt för det men...
Å andra sidan får inte en diskussion om fin/fulkultur leda till att allt "etablerat" anses som förlegat och trist. Jag tror att de sångare, musiker och dansare som arbetar på operan brinner lika mycket för sin konstform som dragspelaren på avenyn.
/
H
Tjena H!
Tack för inlägg!!! Gillar din reflektion kring vad etablissemanget både formar och formas av... snudd på filosofiskt...
Jag håller med om att 'etablerad' finkultur inte förtjänar att bli likställd med nånting trist och förlegat som redan passerat bäst före-datum... Tvärtom så bygger ju ofta finkultur - exempelvis balett och opera - på konstarter som nått sin form just genom att de har tillåts att utvecklas över tid. Få konstarter kommer jag att uppskatta så mkt som de klassiska.
MEN jag tycker det är viktigt att ifrågasätta dess företräde framför annan typ av kultur
OCH jag tycker det är värt att ifrågasätta det ofta ganska rigida system utefter vilket kommuner och län väljer eller väljer bort olika typer av kulturaktiviteter.
Post a Comment