Idol 2007 är igång och vissa utav oss har suttit bänkade i veckan för att bevittna ännu en omgång av mer eller mindre pinsamma auditions. Hat-kärlek. Är det så att vi älskar att förfasa oss över människor utan självdistans? För inte sjutton sitter vi hemma i tv-soffan och credar alla som vågar bjuda på sig själva…!? Men framförallt funderar jag på varför vi tycker det är så jobbigt att betrakta personer utan denna berömda, så kallade, självdistans…?
Är det inte förfärligt på vilket brutalt vis som idol-juryn krossar drömmar och ibland hjärtan? Är inte juryns manér det perfekta sättet att hämma både passion och kreativitet? Eller gör juryn dessa [self-fooling] individer en tjänst därför att de nu ges chansen att tänka om och söka rätt på det område som deras kreativitet med framgång kunde riktas mot?
Är det inte förfärligt på vilket brutalt vis som idol-juryn krossar drömmar och ibland hjärtan? Är inte juryns manér det perfekta sättet att hämma både passion och kreativitet? Eller gör juryn dessa [self-fooling] individer en tjänst därför att de nu ges chansen att tänka om och söka rätt på det område som deras kreativitet med framgång kunde riktas mot?
1 comment:
bra fråga.... grubblade över det igår jag me... vet inte vad jag lutar åt. Jag finner förtröstan i att idol kanske inte är den enda vägen som människor försöker sy0nas genom... och att det trots allt finns en hel del galenpannor utan självdistans som får frodas som de är.... men visst e det jobbigt att se hur grovt dom blir nobbade av juryn! blah! men ack så spännande och underhållande... suck... jaja, hoppas du hade det bra i stockholm Evelina!
Post a Comment