Tuesday, September 09, 2008

när rummet bärs av kroppen

Att trotsa den gängse uppfattningen. Eller mer än så. Att trotsa tingens ordning.

Människan och rummet: Människan i rummet.
De rumsliga analyserna utgår just från rummets beskaffenhet i relation till människan som befinner sig i rummet. Igår mötte jag en smyckeskonstnär som valt att ändra på ordningen. Temat för hennes smycken är en fråga, samt en envis problemlösningsfokusering:

Vad händer när rummet bärs av kroppen?

Resultatet; ringar och armband i kvadratiska och samtidigt lustfyllda, svävande, snudd på omöjliga konstruktioner. Teknik och fantasi i ett sammelsurium.

2 comments:

ANNA-LYS said...

"När rummet bärs av kroppen"

Intressant tanke - om jag tillåts sväva ut lite utanför smyckesgränserna ....

Visst är det så att visa människor bär upp ett helt rum, du kan känna deras närvara på långt håll ... medan andra inte ens finns där trots att de står på en armlängds avstånd.

Jag har funderat lite över rumtid och konstaterat att visa kroppar bär upp såväl rum som övertid ... de kan till och med kännas närvarande trots att de är begravda sedan länge.

För mig var inte problemfokuseringen du inledningsvis lyfte fram udda på något sätt ... jag kan tom känna igen detta i Susanne Langers filosofi och i Daniel N. Sterns integrerade teori psykoanalys/utvecklingspsykologi.

Anonymous said...

Anna-Lys,

Intressanta reflektioner av dig – som alltid. Tack!

Sant... vissa personer lyfter ett rum. Lever kvar i ett rum för alltid. I synnerhet om denna person var med och skapade rummets innehåll – materiellt och/eller aktivitetsmässigt, stämningsmässigt... Funderar över vilka människor det är som fyller ett rum... antagligen är det de som lever 'utanför' sig själva, som lever med total närvaro i stunden och i rummet, och som (i bästa fall) sprider värme och inspiration.