corporate design responsibility?

“Business schools in America have done nothing about corporate management’s responsibility for good design and aesthetics in business. Producers and retailers are often preoccupied with a concern for “Will it sell?”. Most people walk in ugliness in terms of architecture and merchandise.”

(Hoving & O’Brien (1975)“The Art of Design Management – Design in American Business”, The Tiffany/Wharton Lectures. New York: Tiffany & Co. p. 1)

This was written in 1975. 35 years later, I’m surprised that we still haven’t founded the expression ‘Corporate Design Responsibility’ – which could apply both to the corporate internal need to manage design processes, as well as to the aesthetic, social and environmental responsibility to the outer world, and furthermore to the fact that design focus might be the only way to survive for many traditional companies in times of socio-economic transition. When stressing the need for ‘Corporate Design Responsibility’, I’m addressing the responsibility of business leaders. Or as Hanks puts it (p. 91):

“The process of design involves the designer, user and client. The key to good design is in the hands of our business leaders – “they have the decision-making power to initiate good design and designers”. Too often, design is left to the lowest levels of corporate management. And, often, design is viewed as ‘decoration’, ‘frill’, or ‘superficiality.’”

Even though I’m calling for corporate design responsibility to firmly take place on the corporate agenda, I can happily conclude that things have evolved since 1975. Design is today not narrowed down to “‘decoration’, ‘frill’, or ‘superficiality’”. The term is now used in many circumstances and areas of society. This is what I concluded with a blog post on the very last day of 2009: word of the year: DESIGN.

summertime

Bergsjön och drömmen om ett kulturhus

Jag befinner mig idag på en plats med invånare från 194 olika länder och där 50 olika språk talas – närmare bestämt i stadsdelen Bergsjön i nordöstra Göteborg. Diskussionstitel för dagen är ’Företagsamhet i förändring’. Se det gedigna programmet . Det som genomsyrar dagen är önskemålet som finns bland ideella föreningar och kommunal förvaltning om att bygga ett kulturhus i Bergsjön. För dagens diskussioner används den enda rymliga lokalen på plats, nämligen Svenska kyrkan. Å ena sidan blir det faktum att svenska kyrkan står för den enda större lokalen i denna mångkulturella stadsdel ett statement för behovet av ett nytt – och stort – hus. Å andra sidan bör betonas att jag är djupt imponerad av att kyrkans välkomnande och inkluderande mångfaldsansats ger resultat; detta är den kyrka i staden med mest genomströmning per dag. Mångkulturalismen kan antingen ses som ett problem eller en möjlighet, säger kyrkoherden Henrik Törnqvist som själv tydligt väljer det senare. Samma värdering tycker jag ska prägla det potentiella kulturhusbygget: En plats för möten av många kulturer, det kommer jag att förespråka under eftermiddagens paneldiskussion.

einsteinsk tidlöshet & tidfullhet

Albert Einsteins klokhet känns närmast tidlös – och samtidigt fylld av perspektiv på just tiden... Jag snubblar över några av hans ord:

”Allt har förändrat sig förutom vårt sätt att tänka.”

Oj, tänker jag, det låter inte helt hållbart, snarast oroväckande. Vi behöver nog utveckla tanken såväl som vårt sätt att tänka. Vad tänker Einstein om detta? Jag scrollar några citat vidare och finner hans svar:

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”

hör mig i Gbg på fredag - om regionen och framtiden

Se fullständig inbjudan ---> här.

Skandinaviens hjärta
Västsverige i ett nordiskt perspektiv

Varför talar man nu om ”mega-regioner” och vad har de som inte andra regioner har? Kan Västsverige ingå i en nordisk mega-region? Vad gör samhället för att möta utmaningarna som strukturomvandlingen ställer i vår del av världen - vilka visioner finns för Västsverige när bilindustrinbackar? Vilka investeringar kommer att göras - i kommunikationer och i annan infrastruktur? Vad kan forskarna berätta om kreativitet som drivkraft i den ekonomiska utvecklingen? Hur bygger man in forskningsrönen i regionala strategier för näringslivsutveckling? Vad tycker västsvenskt näringsliv om regionens ansträngningar för att möta förändringarna? Detta är några av de frågor vi tror blir belysta, när framträdande samhällsdebattörer, politiker, forskare och näringslivsföreträdare möts under en halvdag.

Tid: Fredag 12 mars, kl 08.55-12.00.

Plats: Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Vasagatan 1,
med vägvisning från huvudentrén.

Anmälan: Sker med e-post till gun.nordstrom@handels.gu.se

Arrangörer: Styrelsen för regional forskning i Västsverige (Reväst), Västra Götalandsregionen, Göteborgsregionens kommunalförbund (GR) och Föreningen för samhällsplanering

VÄLKOMMEN!


Talare:

Lars Nordström, ordförande Reväst

Kalmarunionen v 2.0
Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco

Västsverige i ett nationellt och europeiskt perspektiv
Kent Johansson, ordförande i regionutvecklingsnämnden, Västra
Götalandsregionen

Göteborg som regionens motor i den kreativitetsdrivna
ekonomin
Evelina Wahlqvist, doktorand vid Handelshögskolan, Göteborgs
Universitet

Industrins krav på det västsvenska samhällsbygget
Lars Henrikson är marknadschef, Astra Tech

Paneldiskussion mellan föredragshållarna och publiken
Moderator: Bo Aronsson, FFS ordförande

innovationens rum i konsten

Hanaholmen. Hälsningar från Kulturcentrum för Sverige och Finland på Hanaholmen utanför Helsingfors där vi möts över Östersjön för att diskutera de konstnärliga utbildningarnas samverkan med samhället och dess utvecklingspotential. Själv har jag idag föredragit om konstnärliga karriärvägar och dess kopplingar till ekonomisk aktivitet och samhällsinfrastruktur.

Bland många samtal var jag under gårdagen särdeles tagen av filosofen Sven-Olov Wallenstein (Södertörns högskola) som inledningstalare på tema ”Konsthögskolornas roll i de kreativa näringarna”. Behöver jag säga att han lade upp talet på ett helt annat sätt än jag skulle ha gjort!? Mycket inspirerande att höra en filosof resonera på temat.

Särskilt uppskattade jag Wallensteins plädering för innovation i sammanhanget – eller rättare sagt för en positiv inställning till innovation i sammanhanget. Notera i <making art Work> på sida 7 hur jag beskriver hur otroligt innovativa jag uppfattar många konstnärligt utbildade individer. Dock är inte innovation ett ord etablerat i den konstnärligt utövandes vokabulär. Jämför detta med Storbritannien där man, oavsett förankring underifrån, på högsta politiska nivå bestämt sig för att konstnärligheten ska beskrivas som innovativ och ikläder forskning om konstnärlighet i begreppet, se exempelvis NESTA-rapporten <The art of innovation>.

Wallenstein manade oss att frånse de eventuella rysningar ordet ’innovation’ kan ge upphov till i det konstnärliga sammanhanget. Det innovationen och konsten har gemensamt är just förmågan att skapa någonting nytt. Häri ligger ett fruktbart sätt att tänka, menar Wallenstein. Vidare poängterar han att innovation inte sker i linjär tid; innovation sätter en ny tid. Liksom konsten skapar nya rum, så öppnar innovation dörren till ett nytt rum. Innovationen sätter därmed vårt förflutna i nytt ljus. Via innovationen omdefinierar vi gårdagen… och rör oss samtidigt framåt… Den tidsrumsliga dimensionen är uppenbar!

Decompartmentalisation!, uppmanar Wallenstein till. Innovationen sker inte utan att vi river ned väggarna mellan etablerade institutioner. Nya sociala miljöer behövs. Gränser ska luckras upp. Nya möten måste komma till stånd. Men vi kan ju förstås inte projektera fram dessa miljöer…

Så om jag känt mig tjatig när jag om och om igen talat om behovet av mötesplatser, så blev jag igår inspirerad av Wallenstein till fortsatt tjôt. Linjära planer fungerar inte för att generera innovation. Förutsättningarna kan skapas i form av gränsöverskridande och gränsnedrivande mötesplatser, mötesplatser, möten, möten, möten…

[multi-]Kombinatörerna

Begrepp som kombinatörer och gigonomer har dykt upp som försök att nagla fast och beskriva nya individuellt varierande former av sysselsättning som befinner sig bortom den traditionella formen för fast anställning med nio till fem jobb. En norm- och praxisförskjutning sker i den nya kreativa ekonomins tidevarv. Det är i mångt och mycket bland skapande yrkesutövare detta sker. Men hänger det svenska systemet med? Själv efterlyser jag en anpassning hos berörda myndigheter då i synnerhet socialförsäkringssystem kunde behöva anpassas efter den flexibilitet många människor driver sina yrkes- och livskarriärer med idag.

Begreppet kombinatörer har jag nyligen blivit varse om. Jag har emellertid identifierat och studerat fenomenet i min forskning (om konstnärliga karriärvägar), även om jag inte valt att etikettera det. Nu smakar jag på begreppet, tycker att det känns ganska okej, men vill samtidigt poängtera att jag tycker att ett begrepp landat först när de så kallade kombinatörerna själva identifierar sig till kategorin. Å andra sidan; kanske är det som ’kategori’ samhället än så länge har nytta av begreppet för att vi ska bli bättre på att statistiskt belysa nya sysselsättningsbeteenden innanför ramarna på ett fyrkantigt statistikupptag anpassat till gårdagens industrialiseringssamhälle, utifrån jordbrukssamhället som primärt ursprung.

SCB har relativt nyligen myntat begreppet och definierar kombinatören som en anställd person som driver företag vid sidan av sin anställning. Spotlightens riktande mot kategorin är angelägen då man insett att gruppen är viktigare än vad man hittills trott för att skapa nya arbetstillfällen och öka andelen kvinnliga företagare. Bland kombinatörerna uppgår andelen kvinnor till 40 procent, jämfört med 33 procent bland heltidsföretagarna. Anledningar till kombinatörsupplägget är kan vara att bisysslan är en hobby eller kort och gott aldrig förväntas generera en fullgod inkomst. Ibland fungerar kombinerandet som ett försiktigare sätt att starta upp sin egen verksamhet. Ibland är det till och med en överlevnadsstrategi; i synnerhet så på landsbygd. Läs närmare om denna växande grupp i rapporten’ Dynamiken bland företagare, anställda och kombinatörer’ (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, 2008:22) av Frédéric Delmar, Tim Folta och Karl Wennberg.

Kombinatörerna beskrivs således som dubbelarbetare. Jag skulle vilja vidga definitionen av kombinatörer alternativt efterlysa skapandet av ytterligare ett begrepp. Det jag identifierat i min forskning avseende specifikt konstnärligt utbildade individer och deras karriärvägar har jag mött multi-kombinatörer. Där har vi kanske begreppet: multi-kombinatörerna. Det jag vill framhäva är hur konstnärligt utbildade individer (beroende på inriktning; i de fall jag studerat i synnerhet konsthantverkare och personer utbildade i fri konst) ofta kombinerar flera anställningar under året (ofta så kallade brödjobb) med sitt konstnärliga skapande, ibland också med egen firma. Ibland sker växlingen mellan brödjobb och konstnärlig verksamhet uppdelad över veckans dagar; ibland sker den fördelad över säsonger av året. Ofta är anställningarna flera under ett år.

Om detta kan läsas närmare i min rapport making art Work i avsnitt 5 titulerat ”Making a living – in or out of art”, sidorna 13-17. Figur 3 visar hur alumnerna, från HDK och Valand, elva år efter examen i genomsnitt har två anställningar. Det kan i praktiken innebära mellan en och fyra anställningar per individ under ett år. Bortom brödjobbet som lösning för att finansiera sitt konstnärliga utövande finns de individer som in i det längsta försöker undvika brödjobb med syfte att lägga all sin tid på den konstnärliga verksamheten. I själva verket lägger denna individ majoriteten av sin tid på att leta rätt på och lära sig växla mellan olika finansieringslösningar. Dessa lösningar rör sig mellan olika stipendier (vistelse-, arbets- och ateljéstipendium), F-skattesedel, försäljning av konst, offentlig utsmyckning, a-kassa... och ibland tillfällig anställning. Utöver konsten blir det således en konst i sig att veta hur du har rätt att växla mellan olika finansieringslösningar eftersom det bryter mot den förhärskande normen om fast anställning som det svenska systemet idag är uppbyggt kring.

Från multi-kombinatörer med flera anställningar och ofta F-skattesedel så finns således multi-kombinatören som krockar med SCBs kombinatörsdefinition i sin ovilja att ta anställning. Denna kategori individer ryms kanske bättre under termen gigonomer (människor som försörjer sig via gigs istället för anställning) som dryftades mycket en vecka tillbaka över blogg- och twitterdiskussioner. Jag återkommer med mina reflektioner kring Gigonomics.

mat - det optimala uttrycket för kreativitet?

Inför en fantastisk middag igår afton i Vingårdssalen på Capellagården, Öland, delgav kocken Anders Lindgren del av sin filosofi och inställning till skapandet av måltider. Ofta skapar han först maten i huvudet, sedan realiserar han tankarna i praktiken. Han jobbar helst med de råvaror som finns under rådande säsong. Under torftiga säsonger gör han ibland undantag och arbetar med frysta råvaror men kompenserar med att jobba lite extra för att förfina måltiden.

Han gillade inte att dela in mat efter nationalitet och tradition. Mat, sa han, är ju egentligen densamma världen över. Det finns fyra grundsmaker att kombinera i otaliga kombinationer; sött, salt, beskt och surt. That’s it. Fyra grundsmaker och miljoner av olika variationer. En balansakt för att uppnå den önskade smakeffekten. Det är matkonst det. För mig må det också vara det tydligaste uttrycket för kreativitet; att utifrån så begränsade resurser som fyra grundsmaker skapa en sådan fantastisk variationsrikedom världen över att vi aldrig behöver bli uttråkade – trots att vi äter mat flera gånger om dagen i hela våra liv.