Hanaholmen. Hälsningar från Kulturcentrum för Sverige och Finland på Hanaholmen utanför Helsingfors där vi möts över Östersjön för att diskutera de konstnärliga utbildningarnas samverkan med samhället och dess utvecklingspotential. Själv har jag idag föredragit om konstnärliga karriärvägar och dess kopplingar till ekonomisk aktivitet och samhällsinfrastruktur.
Bland många samtal var jag under gårdagen särdeles tagen av filosofen Sven-Olov Wallenstein (Södertörns högskola) som inledningstalare på tema ”Konsthögskolornas roll i de kreativa näringarna”. Behöver jag säga att han lade upp talet på ett helt annat sätt än jag skulle ha gjort!? Mycket inspirerande att höra en filosof resonera på temat.
Särskilt uppskattade jag Wallensteins plädering för innovation i sammanhanget – eller rättare sagt för en positiv inställning till innovation i sammanhanget. Notera i <making art Work> på sida 7 hur jag beskriver hur otroligt innovativa jag uppfattar många konstnärligt utbildade individer. Dock är inte innovation ett ord etablerat i den konstnärligt utövandes vokabulär. Jämför detta med Storbritannien där man, oavsett förankring underifrån, på högsta politiska nivå bestämt sig för att konstnärligheten ska beskrivas som innovativ och ikläder forskning om konstnärlighet i begreppet, se exempelvis NESTA-rapporten <The art of innovation>.
Wallenstein manade oss att frånse de eventuella rysningar ordet ’innovation’ kan ge upphov till i det konstnärliga sammanhanget. Det innovationen och konsten har gemensamt är just förmågan att skapa någonting nytt. Häri ligger ett fruktbart sätt att tänka, menar Wallenstein. Vidare poängterar han att innovation inte sker i linjär tid; innovation sätter en ny tid. Liksom konsten skapar nya rum, så öppnar innovation dörren till ett nytt rum. Innovationen sätter därmed vårt förflutna i nytt ljus. Via innovationen omdefinierar vi gårdagen… och rör oss samtidigt framåt… Den tidsrumsliga dimensionen är uppenbar!
Decompartmentalisation!, uppmanar Wallenstein till. Innovationen sker inte utan att vi river ned väggarna mellan etablerade institutioner. Nya sociala miljöer behövs. Gränser ska luckras upp. Nya möten måste komma till stånd. Men vi kan ju förstås inte projektera fram dessa miljöer…
Så om jag känt mig tjatig när jag om och om igen talat om behovet av mötesplatser, så blev jag igår inspirerad av Wallenstein till fortsatt tjôt. Linjära planer fungerar inte för att generera innovation. Förutsättningarna kan skapas i form av gränsöverskridande och gränsnedrivande mötesplatser, mötesplatser, möten, möten, möten…
Bland många samtal var jag under gårdagen särdeles tagen av filosofen Sven-Olov Wallenstein (Södertörns högskola) som inledningstalare på tema ”Konsthögskolornas roll i de kreativa näringarna”. Behöver jag säga att han lade upp talet på ett helt annat sätt än jag skulle ha gjort!? Mycket inspirerande att höra en filosof resonera på temat.
Särskilt uppskattade jag Wallensteins plädering för innovation i sammanhanget – eller rättare sagt för en positiv inställning till innovation i sammanhanget. Notera i <making art Work> på sida 7 hur jag beskriver hur otroligt innovativa jag uppfattar många konstnärligt utbildade individer. Dock är inte innovation ett ord etablerat i den konstnärligt utövandes vokabulär. Jämför detta med Storbritannien där man, oavsett förankring underifrån, på högsta politiska nivå bestämt sig för att konstnärligheten ska beskrivas som innovativ och ikläder forskning om konstnärlighet i begreppet, se exempelvis NESTA-rapporten <The art of innovation>.
Wallenstein manade oss att frånse de eventuella rysningar ordet ’innovation’ kan ge upphov till i det konstnärliga sammanhanget. Det innovationen och konsten har gemensamt är just förmågan att skapa någonting nytt. Häri ligger ett fruktbart sätt att tänka, menar Wallenstein. Vidare poängterar han att innovation inte sker i linjär tid; innovation sätter en ny tid. Liksom konsten skapar nya rum, så öppnar innovation dörren till ett nytt rum. Innovationen sätter därmed vårt förflutna i nytt ljus. Via innovationen omdefinierar vi gårdagen… och rör oss samtidigt framåt… Den tidsrumsliga dimensionen är uppenbar!
Decompartmentalisation!, uppmanar Wallenstein till. Innovationen sker inte utan att vi river ned väggarna mellan etablerade institutioner. Nya sociala miljöer behövs. Gränser ska luckras upp. Nya möten måste komma till stånd. Men vi kan ju förstås inte projektera fram dessa miljöer…
Så om jag känt mig tjatig när jag om och om igen talat om behovet av mötesplatser, så blev jag igår inspirerad av Wallenstein till fortsatt tjôt. Linjära planer fungerar inte för att generera innovation. Förutsättningarna kan skapas i form av gränsöverskridande och gränsnedrivande mötesplatser, mötesplatser, möten, möten, möten…
No comments:
Post a Comment