“Are you the next big thing?”
Rak fråga, straight on, up my face. Större svenskt bolag affischerar via Spotify när allt jag vill är att slå på musik som får mig att ta en paus från förväntningssamhället. En motsägelse i sig, ja visst. Jag måste nämligen få slå på paus idag om jag ska leva upp till morgondagens förväntningar. Jag talar inte om en improduktiv paus; jag talar om pausen från telefoner, mail och andra uppmaningar – om pausen som får mig tänka en tanke klart, skriva en rad till punkt. Helst flera.
”Du är aldrig bättre än din nästa grej”
Detta mantra bygger förväntningssamhället på, enligt Micael Dahlén, den klarsynte författaren av Nextopia (Volante, 2008). Det klingar väl med Ramnath Narayanswamys uppmaning:
”Definiera dig inte utifrån gårdagens framgångar”
Jag tror på framtiden. På en god sådan. Därför måste en del av dagens energi kanaliseras till morgondagen. Detta blir förväntningssamhällets paradox: Om jag vill leverera något bra imorgon, måste jag undvika att springa snabbt till närmaste förväntanspunkt idag. Jag måste stanna upp, skapa mellanrum, låta saker och ting ta tid. Åtminstone om jag vill leverera kvalitet.
Däri har jag ringat in min farhåga kring ett förväntningssamhälle där allting spinner allt snabbare. Vad händer om vi slutar att ge betydelsefulla ting tid? Kommer då någonting vara äkta, genuint, uppriktigt och på riktigt?
No comments:
Post a Comment