Thursday, February 19, 2009

[o]vanor i stadslivet

Nyhetsmorgon söndag, TV4, tog senast upp en utav de berömda ovanorna: Människor som insisterar på att gå rakt fram i total vägran att vika av för någon annans framkomst. Vilket, såklart, i dubbelt envisa fall resulterar i krock. Frågeställningen som drevs var huruvida detta är ett Stockholmsfenomen eller vidare än så!?

Jag kan inte annat säga än att jag upplever detta vara ett tilltagande fenomen. (Eller så är jag bara mer uppmärksam än förr.) Och då vistas jag betydligt mer på trottoarerna i goa Gbg än i Sthlm…

Hur agerar jag då själv i dessa situationer, bör man ju fråga sig. Mitt trottoarbeteende följer ganska väl min övertygelse om ödmjukhet kombinerad med selektivt insmugna, tillsynes nödvändiga, provokationer : ) När jag noterar att den mötande fotgängaren är beredd att vika åt ett håll, är jag med nöje samarbetsvillig och viker av åt andra hållet. Om den mötande personen lyser av avsaknad samarbetsvilja så gör jag gärna en markering med att fortsätta i samma osynligt linjerade bana.

Det finns dock undantag: Om personen jag möter på ett eller annat vis är begränsad i sin rörelsefunktion så är tillmötesgående beteende obligatoriskt. Det finns ett ytterligare fall jag kräver respekt för: Extra smala klackar. Snälla, lämna de släta gångstråken till oss som gillar att spatsera i höga klackar. Knuffa inte ut oss i kullerstenarna – det blir både obekvämt och kostsamt i längden. Så, nu fick jag det sagt också. ; )

2 comments:

Yen said...

hmm..tänkt på det där också. tänkte inte på det i malmö först här i sthlm. Oftast är det jag som viker av. :P

evelina said...

Hej Yen!

Hmm... vi kanske borde föreskriva krockkuddar för stockholmare :)

kram!