kulturproppen

Med viss fördröjning, men jag vill ändå delge lite av de tankar jag hade förra veckan. Den 21 september släpptes så kulturpropositionen. Den inväntades av intresserade med spänning och undran över vad som skulle komma att införlivas utifrån Kulturutredningens förslag.

Sammanslagningen till ny supermyndighet skippades. Däremot bildas en mindre analysmyndighet. Välkommet, anser jag, då landet lider brist på relevant kultursektorstatistik.

Regionalisering, enligt Kulturutredningens föreslagna portföljmodell, genomförs på papper. Först ut är Region Skåne, Västra Götalandsregionen, Gotland och Halland. Detta beslut är dock inte mycket mer än en bekräftelse av vad som redan sker i praktiken runt om i landet. Att använda kulturen för att stärka kommuner och regioner är ju trots allt en utav våra mest tydliga samhällstrender idag.

Några andra punkter: Kultur för barn och unga stärks. Stödet till Rikskonserter läggs ned. Adjö säger man även till livslånga konstnärslöner. Kanske fick just punkten om avskaffandet av konstnärslöner oproportionerligt stort utrymme i mediedebatten förra veckan och till och med veckan inför proppen, se t ex SvD-artikel. Individerna med livslånga löner är ju i numerärt tal ett undantag i proportion till landets totala mängd kulturarbetare.

I och med de nya kulturpolitiska målen skippar man vissa av de gamla. T ex stryks 70-talets formulering om att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Dock tycks man inte dra det särskilt långt åt andra hållet och på allvar tala om det entreprenörskap som alltjämt växer inom kultursektorn.

Vidare vill jag sätta frågetecken kring en motsättning som präglar den kulturpolitiska diskussionen i Sverige just nu: Ska vi ha ’kultur för alla’ eller ska vi värna om 'kulturens egenvärde'? Jag tycker nämligen att detta är två motverkande tendenser. Se gärna min tidigare reflektion kring idén om ’kulturens egenvärde’ där jag istället pläderar för ’kulturtilltro’. Även Tobias Nielsén ställer sig skeptisk till effekterna av att tala om egenvärde. I samma inlägg lyfter han vidare tanken om att skilja på konstpolitik och kulturpolitik. Kanske vore det ett steg i riktning att bereda lite ordning i en för tillfället ganska rörig kulturpolitisk debatt.

snabb kultursummering av veckan som gått – Sverige & GBG

Senaste veckan har varit händelserik, minst sagt. Här kommer en snabbsummering av happenings i Sverige och i Göteborg.

Sverige

• 17 september: Regeringen anslår 60 miljoner kronor till de kreativa näringarna. Det kan betraktas som en någorlunda tydlig signal att man vill satsa på detta som en framtidsbransch. Lite pengar, anser dock de jag hunnit prata runt med som arbetar aktivt med att promota denna sektor. För bra sammanfattning läs Tobias inlägg på kulturekonomi.se.
• Kulturpropositionen 21 september. Jag återkommer på den punkten med separat inlägg.

Göteborg

• 17 september gick surret i Göteborg att SvD proklamerat staden till landets teaterhuvudstad. Då jag letade men aldrig fann artikeln på nätet så hänvisar jag istället till Björns Sandmarks, chef för Kulturförvaltningen i Göteborg, inlägg.
• I förra veckan besöktes Göteborg av det beryktade magasinet Monocle. I ett kommande nummer av tidskriften (2 eller 3 nummer från idag sett) kommer stadens näringsliv gestaltas. Ett särskilt intresse visade redaktionen för kreativa näringar och stadens unga kreatörer. Intressant är hur Göteborgs undervegetation hamnar direkt i global spotlight via New York Times tidigare och nu Monocle.

365 idéer på 3,65 timmar

Sökes: Kreatörer och idéskapare som inte är rädda för utmaningar och vill dela med sig av sina hjärnor och energi. Vanliga människor som tycker om att hitta på. Entreprenörer som tänker utanför boxen.

Finnes: Ett världsrekordsförsök i idégenerering på Entreprenörsdagen i Göteborg den 4:e November mellan 12:00 och 17:00. Målet är att få fram minst 365 idéer på 3,65 timmar. Efter världsrekordsförsöket läggs samtliga idéer upp på en hemsida där den som vill kan genomföra idéen i önskvärt format. Men idéen ligger kvar och blir aldrig förbrukad oavsett hur många som lånar den.

Vill du vara med och slå världsrekord i idégenerering? Skicka ett mail till navid@365saker.se och berätta kort om dig själv + en motivering om varför du är just den personen vi söker.

Världsrekordsförsöket i idégenerering presenteras av 365 saker du kan göra och Entreprenörsdagen :

www.365saker.se
www.entreprenorsdagen.se

eftersnack om lek och allvar

Om du befinner dig i GBG imorgon torsdag vågar jag mig på att varmt rekommendera följande event. Jag har precis mött övriga paneldeltagare och det är minst sagt spännande personer med mycket att förmedla. Jag ser verkligen fram emot samtalet.

”Här och var ser vi experimentlust bubbla upp likt magma. Spårvagnskurar som pimpas och flashmobs som splittras lika snabbt och oväntat som de samlas. Vid Trafalgar Square i London finns en tom sockel, där man visar tillfälliga monument. För 23:e året i rad har konstfestivalen Burning Man gått av stapeln i Nevadaöknen och I GBG har vi precis avslutat Bygget på Röhsskas innergård.

Vad är egentligen poängen med det här? Vilka effekter får initiativen på medborgare och samhälle? Finns det kopplingar till nätets utveckling med öppen källkod, deltagarkultur och användargenererat innehåll?”

Detta diskuterar vi på höstens första Eftersnack.

VAR: Röhsska museet
NÄR: 17 sept, dörrarna öppnar kl 17.15, samtalet börjar 17:30.
FRI ENTRÉ: Anmäl dig till info.ada@businessregion.se

I panelen:
Claes Caldenby, Chalmersprofessor i arkitektur och med i redaktionen för tidskriften Arkitektur, gillar städer med utrymme för medborgarna att lägga till sitt.

Evelina Wahlqvist, Kreativitetsforskare från Handelshögskolan i GBG med särskilt intresse för kreatörers effekter på urban och ekonomisk utveckling.

Gustav Martner, Executive Creative Director på Crispin Porter + Bogusky Europe. Arbetar med kopplingen web - verklighet och har sin bakgrund inom punk och DIY (Do It Yourself).

Henrik Wallgren, Projektledare för Bygget, Future Drome och ett gäng andra experiment med deltagarkultur/anarki. Dessutom konstnär, musiker och debattör.

Eftersnack är ett samarbete mellan ADA, Röhsska museet och Business & Design Lab.

tram sessions i kamomilla stad

Bor man i Göteborg åker man ofrånkomligen en del spårvagn. Ibland blir jag trött på hur spårvagnarna romantiseras av människor från spårvagnslösa städer. Även om åkturerna bjuder på vissa spontant genererade upplevelser, som jag skrivit om här och här. Nyss insåg jag att göteborgarna själva också tycks romantisera spårvagnsåkandet. Åtminstone höjde jag nyligen ögonbrynen vid åsynen av en rubrik som förtäljde ’Göteborgarna gillar sina spårvagnar’. I synnerhet nu, tänkte jag ironiskt, i influensatider då man ska stå ut med att folk hostar rakt ut i trängseln i vagnen. Sakta går det också. Rätta mig om jag har fel, men jag tror bestämt att Göteborgs spårvagnar har en snitthastighet på 7 km/h, att jämföra med 30 km/h för Stockholms tunnelbana.

I Göteborgs spårvagnar vågar vi i alla fall se på och tilltala varandra. Ett pluspoäng till Göteborgs kollektivtrafikskontext. Sist jag var i Stockholm glömde jag av mig; råkade tilltala främlingar. Sorry, det ska aldrig händ igen. Yeah, right… Ses – och hörs – senare i veckan, stockholmare! ;)

Jag inser att jag har gjort det själv – romantiserat spårvagnarna, vill säga – på den tiden när jag fortfarande var liten norrländsk tös som älskade ’Folk och rövare i Kamomilla stad’. I Kamomilla stad förekommer ingen biltrafik. Där finns istället en spårvagnslinje som bara tar en minut att åka med. Dessutom bjuds alla passagerare på kakor. För att inte tala om att spårvagnsfärden är förknippad med en musikalisk upplevelse…

Så lätt det kan vara att sätta en glamorös touch på spårvangsfärden! Fram för mer sådana strategier i dessa klimatproblematiska tider då bilfolket måste övertygas om att åka kollektivt. Nu väntar jag intensivt på att få uppleva det själv. Jag hoppas sätta mig på rätt spårvagn vid rätt tillfälle. Tram Sessions Göteborg är vad jag syftar på. Tills det eventuellt händer kan man roa sig med att njuta av dessa vackra tillfällen på webben. Tackar Jesper för detta tips. Här: Ingenting. Men definitivt nånting alldeles extra...

Umeå Kulturhuvudstad 2014

Så var då kampen avgjord om kulturhuvudstadsåret 2014. Umeå kammar hem titeln, tillika uppdraget. Återigen fascineras jag av Umeå. Staden sätter exempel då de visar resten av landet att det lönar sig att vara visionär samt att strategiskt arbeta mot sina visioner. Som vi påvisade i rapporten Sweden in the Creative Age är Umeå med omnejd den enda del av Norrland som lyckas konkurrera med landets tre storstadsområden i kreativitetsranking. Umeå imponerar i olika dimensioner – kulturlivet är en utav dem. Dagens utnämning tycks grunda sig just i visionär långsiktighet samt genuint lokalt engagemang. Väl värd att notera är också den rubrik som Umeås ansökan burit. Den vittnar om inställningen: ”Nyfikenhet och passion – Medskapandets konst”. Läs Kulturrådets pressmeddelande <här>.

vilken var ditt livs första passion?

Tänk tillbaka på ditt livs första passion. Fundera ett slag på vilken glädje den skänkte dig… och vilka lärdomar den gav dig... Däri kan du finna styrka för resten av ditt liv.

Inneboende i passionens natur är det hårda arbetet; det periodvisa lidandet, starkt kopplat till lidelsen. Skönheten i din passion gör väl värt allt ditt hårda slit. Knappast någon passion utan fight. För någonstans mitt emellan kamp och belöning växer övertygelsen om att detta är rätt för dig.

Så, vilken var din första passion? Mitt livs första passion var dansen. Katalyserad av tv-serien FAME. Som 3-åring satt jag bänkad en kväll i veckan, uppslukad av musiken och dansscenerna. Mina föräldrar såg det som bekräftelsen på något de redan visste. Deras vardagsrumsdansande dotter måste sättas i balettskola. Inget kändes mer naturligt. Kanske tycktes det snarare märkligt när jag 15 år senare valde att överge mitt livs första passion.

Det är dock onödigt att sörja det du för alltid kan bära med dig som en styrka. Jag kan för alltid bära med mig vetskapen om den glädje som uppstår i att arbeta hårt för någonting jag brinner för. Jag kan för alltid bära med mig självförtroendet som grundades i vetskapen om att hårt jobb leder mig rätt och framåt. ”Det enda som får mig att bli besviken på er, är om ni ger upp. Aldrig ge upp!”, ekar fortfarande orden från min danslärarinna.

Skräcken är kanske snarare att bli ’vuxen’ och för bekväm, att sluta kämpa, sluta försöka… Därför påminner jag mig själv ibland om min första passion och hur belönande kampen var. Jag tänker tillbaka på FAME-serien och hur min mamma satt med och översatte engelskan för sin 3-åriga tös. Jag minns inte om hon översatte denna mening, eller om jag lärde mig den first hand by practice. Igår kväll såg jag av en händelse Debbie Allen på tv, danslärarinnan från FAME, citera sin klassiska fras:

“You've got big dreams? You want fame? Well, fame costs. And right here is where you start paying - with sweat!"

move forth... move back...

(Photo: Peter Eklund)

My friend Peter has a particular eye for idiosyncrasy in the middle of busy street life. His pictures make me tick. This is the last one he sent me; caught by his lens two days ago in the Financial District of San Francisco. The composition certainly raises the question:

Why did we move forth, only to move back...?

The follow up question would be:

How do we dress up to build the future...?

den kreativa klassen är post-industriell

Jag skrattade gott åt den första statusuppdatering som nådde mina ögon när jag loggade in på Facebook imorse. Det är Jimmy Sand som står för den. Han ”undrar när högersossarna ska fatta att den kreativa klassen är något annat än industrisamhällets medelklass” med hänvisning till dagens ledare i Aftonbladet under rubriken "Kampen om medelklassen".

Jag skrattar inte åt Jimmy, snarare med honom, åt missförståndet. Han har så rätt. Med en enda mening sätter han fingret mitt i prick. Idén om framväxten av den kreativa klassen har uppstått i skiftet av epoker. Där vi nu i västvärlden lägger den industriella epoken bakom oss och där någonting nytt nu tar vid.

Intressant – om än givet – hur detta mellanrum, detta utrymme mellan epoker, senaste 10-15 åren skapat så mycket frågetecken, undringar och spekulationer… I detta förklaringsvakuum har uppstått diverse post-teorier; post-positivism, post-konstruktivism, post-modernism, post-post-modernism… och så vidare.

Oavsett tolking; det vi alla är överens om är att vi är post-något. Så bortom dessa spretande post-teorier så hade man ju kunnat tro att vi i är någorlunda överens om vad vi i västvärlden är post och bortom i praktiken; nämligen att vi är post-industriella. Men inte; under mina föreläsningar för svensk publik retar jag ordentligt upp i genomsnitt en person per tillfälle när jag påstår att svensk (såväl som europeisk och nordamerikansk) ekonomi i allt större utsträckning baseras på skapandet av upplevelser och avancerade tjänster. Häri ligger den framtida ekonomiska tillväxten i ett land som Sverige, hävdar jag.

”Vi kan väl inte göra ekonomi på luft!?”, får jag som motkommentar. Jo då, ren luft är en stark handelsvara idag. Halvt skämt å sido; vi har sett folk göra pengar på bara pengar under lång tid nu. Varför skulle vi inte kunna göra pengar på upplevelser eller avancerade tjänster? Det är till och med mer påtagligt än att generera pengar av pengar. Ett utbyte och faktisk transaktion sker. Mervärde skapas. Därför att vi betalar för något vi efterfrågar. Således går det krasst att göra pengar på vad som helst någon annan är beredd att betala för. Detta skapar oändliga affärsmöjligheter för den som är intresserad. Att utbud möter efterfrågan betyder att smart produktion möter konsumtion.

Det var den grundläggande ekonomilektionen. Den säger en del om mekanismerna i utbud och efterfrågan. Mänsklighetens historia kanske säger mer; den om konstant utveckling. Vad är ologiskt med att vilja lägga gammal produktion bakom sig då man uppfinner ny? Varför motarbeta att innovation idag sker inom så många fler dimensioner än de rent materialistiska?

Missförstå mig rätt nu. Jag säger inte att vi är post-materialistiska bara för att vi är post-industriella. I dagens Sverige är vi om möjligt mer materialistiska än någonsin. Men vi är också i större behov av icke-materialistiska stödfunktioner och upplevelser än någonsin. Vi är mer av allt. Maslows behovstrappa. Enkel logik. Har man redan allt materialistiskt man behöver, söker man något mer, något nytt, något annat att lägga sin tid och sina pengar på. Därför ligger den framtida ekonomiska tillväxten i skapandet av upplevelser, avancerade tjänster och nya teknologiska lösningar.

Det betyder inte att den fysiska tillverkningen upphör. Det betyder inte att vi slutar konsumera och leva med tillverkade varor. Men det betyder att den fysiska produktionens värde relativiseras gentemot andra skapade värden. Det betyder att tillverkningsindustrins omfattning i del av BNP och andel sysselsatta minskar i västliga ekonomier. Det betyder i synnerhet att vi överlämnar den fysiska produktionen till andra delar av världen. Till de delar som idag är, eller håller på att bli, industriella…

Om vi illustrerar detta med siffror ser vi hur tjänstesektorns del av svensk BNP ökar med nära sju procentenheter mellan 1989 och 2002 till 70 procent. Andelen av arbetskraften anställda inom tjänsteyrken ökar från 67,0 till 75,2 procent mellan 1989 och 2003 (Källa: OECD). Dessa siffror gäller alltså inom Sverige. Tittar vi på svenska multinationella företags verksamhet utanför landet så ser vi en intressant utveckling även där: Sedan 2001 anställer svenska multinationella tjänstesektorföretag något fler personer utomlands än vad våra multinationella företag inom tillverkningssektorn gör (Källa: ITPS, 2007).

Hur kommer då Richard Florida och idén om den framväxande kreativa klassen in i denna bild? Jo nämligen; i det förklaringsvakuum som uppstod i epokskiftet där allting har betecknats ’post’, så är Florida i stort sett den enda som sätter etikett på den nya epoken. Han ger dessutom ett innehåll till den nya eran. Och även om vi tvistar om, dissekerar och kritiserar modellens innehåll, så tycker jag att vi bör credda honom för den enda övergripande förklaringsmodell som hittills presenterats och allmänt övertygat om vad som sker bortom post-stadiet. Bortom industrialiseringsepoken växer en ekonomi, och därmed ett helt samhälle, fram driven på mänsklig kreativitet.

Den nya kreativa, kunskapsintensiva, tjänsteintensiva ekonomin som nu växer fram i väst – och därmed antagligen som ny norm för resten av världen – för givetvis med sig konsekvenser i form av nya utmaningar såväl som möjligheter. Fundamental för all samhällsforskning torde maktanalysen vara. Min kollega Patrik Ström och jag har därför författat en artikel där vi både ur regionalgeografisk synpunkt samt international business-synpunkt resonerar kring hur den nu framväxande kunskapsintensiva ekonomin ger upphov till nya interaktioner mellan platser, företag och människor. Något som följaktligen också påverkar maktförhållanden mellan multinationella företag, stater, regioner och individer. De förändrade maktförhållandena skapar i sin tur implikationer i praktiken för såväl business management som regional policy. Artikeln publiceras senare i höst enligt:

[Ström, P. and Wahlqvist, E. (2009) Regional and Firm Competitiveness in the Service Based Economy – Combining Economic Geography and International Business Theory, accepted for publication and forthcoming in Tijdschrift voor economische en sociale geografie, Vol. 100, No 5.]

På fredag föreläser vi på nationella forskarutbildningskursen i ekonomisk geografi utifrån modellen vi byggt upp i denna artikel. Jag kan inte annat än hoppas på livlig diskussion med åhörarna. Jag tycker det är viktigt att betrakta, tolka, försöka förstå samt diskutera vad som sker i världen just nu. Det är omvälvande tider vi lever i idag. Mitt i ett epokskifte. Det är genom historien få förunnat. Det är oss förunnat.

Slutligen, tack Jimmy för morgonens inspirationsinjektion! Jag får samtidigt ta tillfället i akt att hänvisa till hemsidan för nya idéklustret Federa, grundat av Jimmy. Här kommer många spännande samhällsdiskussioner föras framöver. Syftet med Federa är att agera tankesmedja utan specifik ideologisk hemvist för att ”undersöka hur just vår tids förutsättningar kan få för inverkan på idédebatten”, samt att utifrån de nya förutsättningarna "formulera alternativen".

liten sommarsummering

En liten sommarsummering av saker som rör svensk kultursektor:

Terminologiserat. Kreativa näringar, kulturella näringar, upplevelseindustrin… Kärt barn har många namn. Men borde ha ett, enligt myndigheten för Tillväxtanalys, som i sitt förslag till regeringen förordar ’kulturnäringar’. Titta närmare i inlägg på kulturekonomi.se. Tillväxtanalys finner ’kulturnäringar’ lämpligt ur statistikinsamlingssynpunkt, samt ur internationell harmoniseringssynpunkt. Jag vill dock påminna om att det sistnämnda inte är ett okomplicerat tema då den europeiska diskussionen för tillfället rymmer så mycket mer än harmonisering av statistisk. Frågan har blivit närmast ideologisk, filosofisk, humanistisk och tidsepokrelaterad. Se ett par av mina tidigare inlägg <här> och <här>.

Publicerat. ’KulturSverige 2009: Problemanalys och statistik’ är en publikation utgiven i sommar vid Linköpings universitet. Redaktör: Svante Beckman. Finns att ladda ned <här>.

Diskuterat. Det här året har bjudit på mer svensk kulturpolitisk debatt än på länge (i.o.m. exempelvis Kulturutredningen och Konstfackstudenters utspel...). Göran Hägglund (KD) blåste helt ny vind i seglen under sitt partiledartal i Almedalen i sommar. Tobias Harding frågar sig om svensk kulturdebatt utvecklats till kulturkamp? I gårdagens Expressen summerar Sakine Madon sommarens kulturpolitiska debatt. Hennes sista reflekterande ord ger upphov till eftertanke: ”Den egentliga kulturpolitiska frågan hamnar som så ofta i skymundan; den om alla de smakdomare som dikterar vad som är bra för oss…” Om det är dithän som svensk kulturdebatt är på väg kanske vi borde hejda oss och fundera vart vi vill ta den vidare. Om vi vill att demokrati och kultur ska ses som varandras växelverkande väktare så borde vi ha en demokratisk inställning till såväl utbud som konsumtion av kultur. Vi bör heller aldrig glömma att en demokrati består dels av majoritet och minoriteter, dels av elit och den stora massan, och att den bygger på ömsesidig respekt – bland annat för olika smak.

city[be]longing II: City Freedom gives City Loneliness?

Part of my speech yesterday at Pecha Kucha Night GBG #15 was built on what I have written this summer on the city loneliness myth. I provide you a sample. My New York experiences, loneliness facts, gender aspects, and Sex and the City in a mix:

“Welcome to the city of loneliness.” My first conversation with a New Yorker at my arrival on the 13th of January is with the super shuttle mini van driver. His name is Francisco and he had left Colombia for New York some 15 years ago. He is clearly disappointed with NYC. He is a man of family values finding the city loveless and lonely. My immediate silent response to his description is: I will love New York. What he explains sounds, to me, like a city for personal development and good career opportunities as well as a city where you are given the right to focus on just that. By the way, for me ‘being by myself’ has never equaled ‘being alone’. Defining loneliness is far more complicated than just referring to your family situation. The fact is, I have never felt lonely in a big city. There are always more things to explore, more people to meet… A few other people in the super shuttle engage in our conversation. They all agree that life in New York is hard, but their perceptions of individuality versus collectivity differ… I’m thinking that if you can conquer New York, you could probably conquer any city…

The city and the loneliness myth… A myth suggesting that finding yourself in the city has its price; the reluctance of breeding a family. Whether this is a problem or not ought to be up to the individual. The independent city woman is however challenging (at least) two historically deep-rooted perceptions: Firstly, there is the idea about the city as male in its nature, while the countryside is female (Domosh & Seager, 2001). The city woman is hence conquering a men’s world. Secondly, she is challenging the traditional division of tasks between production and reproduction, where the woman has been bound to the latter where the home based reproduction and care of the family has been her main focus (Forsberg, 2003).

As I finally reach my upper west Manhattan destination, I sit down and enjoy the company of my New York friends. None of them are born there; they have moved there. I ask them about their possible personal experience of city loneliness. “You substitute family with friends”, was Adam’s answer, “I don’t feel lonely.” He then hands me the December issue of the magazine ‘New York’ and an article written by Jennifer Senior who challenges the urban alienation myth by calling cities “the ultimate expression of our humanity” and “the ultimate habitat in which to be ourselves”. The fact is that half of the world’s population lives in cities. Adam’s response to my question of city loneliness reminds me about the words of Carrie in Sex and the City:

”The most important thing in life is your family. There are days you love them, and others you don't. But, in the end, they're the people you always come home to. Sometimes it's the family you're born into and sometimes it's the one you make for yourself. ”

I cannot help but wonder if the choice to never reveal anything about Carrie’s family or upbringing was a conscious choice by the Sex and the City producers. In any case, it is a strong statement. The ‘New York’ magazine article refers to Cacioppo & Patrick (2008) who from an evolutionary psychologist and biologist perspective have researched the social capital of cities. Social instinct is connection. The interaction in cities shows that we can work collaboratively together and trust each other. A simple example would be how we follow traffic rules and trust other people to do that as well. Their data suggests that city dwellers are less lonely than their country cousins. The reason is the many and strong relational friendship based networks in the city. They prove that loneliness is relative. Singles are likely to feel better in a town with more singles, like New York; the US leader in single-individual households at its 50.6 percent. Furthermore one might add the finding of the Berkeley sociologist Claude Fischer stating that married people, especially women, have smaller friendship-based social networks than they did as single people. Maybe, then, it is about time that we listen to the stories of the New Yorkers and amend ‘city loneliness’ to ‘city togetherness’.

See my former posts on city[be]longing. And why not, once again, post the video suggested to me by Joakim. It’s a “must see" that reminds us that 'city togetherness' is built on personal responsibility...

se mig på onsdag - Pecha Kucha GBG #15

Annonserar mitt enda offentliga framträdande denna månad. Selekterar man får man sålla väl. Detta blir inte vad som helst. Jag gör nämligen personlig premiär på mitt favvo-event Pecha Kucha GBG. Mot bakgrund av lite bilder jag tagit med mig från New York ämnar jag att under 400 intensiva sekunder ge en lektion i Gender and the City. En titt på övriga talarlistan och jag är övertygad om att Park Lane på onsdag kväll kommer att flyta i en inspirationstät dimma och göra mig så där stimulationsrikt uppfylld som bara Pecha Kucha kan göra – och förhoppningsvis dig också.

Onsdag 12 augusti, Park Lane på Kungsportsavenyn, Göteborg. Insläpp 19:30. Presentationerna börjar 20:20. Kom i tid; det är många som avser dyka upp.

Övriga medverkande:
* Jens Thoms Ivarsson – designer * Mario Rodrigo Burkhardt - industridesigner från Berlin * Mattias Åkerberg - Copywriter och bloggare * Carina Sundqvist - inspiratör * Finnur Sverrisson - Smart marketing från Island * Joakim Stampe - Konstnär * Mobile Art Production * Magnus Larsson - Ökenarkitektur + DJ Naomi Paradise

mitt livs ekosystem

Några enkla men målande ord om lyckan i att agera trädgårdsmästare i sitt livs ekosystem. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Så jag låter Paulo Coelho tala (ur Brida):

Man kan välja mellan två hållningar i livet:
att bygga eller att plantera.
De som bygger kan hålla på i flera år,
men en dag har de byggt färdigt,
och då är de instängda mellan sina egna väggar.
Livet har inte längre någon mening
när byggandet är över.
De som planterar får genomlida väder och vind
och skiftande årstider, och får sällan vila.
Men i motsats till en byggnad slutar en trädgård aldrig att växa.
Och eftersom den ständigt kräver trädgårdsmästarens
uppmärksamhet,
gör den alltid livet till ett stort äventyr.

bloggtips

Min gode vän Henrik Ekersund har börjat blogga. Det var på tiden tycker jag och hoppas på att hans blogginlägg ska bli lika stimulerande som våra långa diskussioner över flertalet kaffekoppar och vinglas. Vägen från idrottsledare till hotellentreprenör till det nya uppdraget som utbildningsansvarig på Svenska Tennisförbundet gör Henriks ledarerfarenheter intressanta – och i synnerhet hans insikter därav. Blogginläggen hittills bygger på inspiration från världsaktuella händelser eller personer och kopplas sedan vidare i insiktsfulla resonemang med personliga erfarenheter inbyggda i reflektionen. Gör ett besök <här>.

liten kulturfest, men ändock

Snabba svängar i mitt liv just nu. I alla fall pá nöjesutbudsfronten. Igár kväll upplevde jag U2 pá Ullevi. Idag befinner jag mig pá den smáländska landsbygden lángt ifrán kollektivtrafikens tillgänglighet. I Kráksmála. Jag är här för att uppleva resultatet av eldsjälens Stefan Levins initiativ till Kulturfest i byn. Nágot som genomförs trots kommunens indragna stöd. Det är kris och inköpsstopp och inte ens redan utlovat stöd till ett projekt som till stor del ändá bärs upp av frivillighetens tid och engagemang uppmuntras... Istället genomförs nu en mindre omfattande variant av den tilltänkta kulturfesten tack vare finansiering av anonym tysk donator. Sá kan det gá till i de smáländska skogarna. Fascinerande...  

Jag ser mycket fram emot kvällen. I samspel möts olika konstformer för att tillsammans skapa nágot nytt. För att läsa mer om arrangemang och medverkande, gá vidare till hemsidan för Kráksmála lilla Kulturfest.