Ormar, kreativitet och savannlandskap - eller T som i Trädgård

Gästbloggare Mattias Sandberg
Mattias är doktorand och forskar om barn och ungdomars friluftsliv och natursyn

Att möta en orm under till exempel svampplockning får vissa att reagera instinktivt – kallsvett, panik och en okontrollerbar känsla av skräck. Spindlar, trånga utrymmen och höjder kan framkalla liknande reaktioner. Dessa fobier har en rätt enkel förklaring som härstammar från människans mångtusenåriga utveckling – evolutionen. Enkelt uttryckt strök våra människosläktingar med som inte reagerade på mötet med ormen eller för den skull var alldeles för oförsiktig vid klippkanten. Vissa beteenden premierades medan andra sonika fick betala med sitt liv. (Observera den schablonartade beskrivningen). Och även om alla inte reagerar lika starkt så inger ormar och höga höjder åtminstone en känsla av respekt hos de flesta.

Vad har detta med kreativitet att göra undrar ni nu! Förhoppningsvis. Tanken är att det inte bara är rädslan för ”onda” ting som ormar och spindlar som har premierats under evolutionens gång. Motsatsen - att förkärleken till platser och landskap som gav människor en överblick och en möjlighet att upptäcka faror – tycks också ha borrat ner sig i våra arvsanlag. Studier visar på att människor från olika världsdelar, med olika kön och bakgrund uppskattar liknande typer av scenerier: öppna, ljusa landskap med inslag av träd och vatten – ett landskap som påminner om något som kan liknas vid ”urhemmet” på den afrikanska savannen. Dessa scenerier uppskattas ofta i högre grad av nutidsmänniskan än bilder på städer, bilar eller för den delen mörka regnskogar. Tillgång till vatten, föda och överblick borde rimligtvis också gett människan en känsla av lugn och därmed kanske också en möjlighet att utveckla till exempel vardagsföremål – ett utrymme för kreativitet. Eller är kaos och hårt driven konkurrens kreativitetens hemvist?

Naturens hälsobefrämjande är dokumenterat. Det finns studier som visar på sambandet mellan ”gröna vyer” från sjukhussängen och ett snabbare tillfrisknande, liksom att intagna som genom gallret kan blicka utöver natur mår bättre. Detta enbart beroende på åsynen av naturen, inte att man rör sig i den eller umgås i den…

Å här kommer min tes, undran, intresseväckande avslut. Kalla det vad ni vill! Hur skulle natur utanför fönstret påverka prestationen, välmåendet och arbetsklimatet hos forskare, programmerare, sjuksköterskor, industriarbetare och företagsledare? Skulle vardagsinslag av natur i form av skogspartier, parker, dammar och vattendrag kunna höja kreativiteten, eller locka till sig de människor som besitter den, och på sikt ge en grön stad eller region konkurrensfördelar gentemot sterila och människofientliga miljöer? Tanken på eventuella kopplingar mellan sinnesro, välmående, natur och kreativitet är inte ny; inspiration är hämtad från professor Roger Ulrich's bidrag i boken The Biophilia Hypothesis från 1993. Kanske har Florida plats för ett fjärde T - Trädgård. Hoppas tanken får slå rot.

Åter till kreativitetens natur

Efter de senaste två veckornas reflektioner kring böcker tänker jag nu åter plocka upp tråden till ’kreativitetens natur’ och spinna vidare med ytterligare några inlägg. Imorgon bjuder jag på gästbloggar-premiär i egenskap av min forskarkollega Mattias Sandberg som reflekterar kring kreativitetens natur kopplat till just natur... Spännande.

Tidigare inlägg i sviten ’kreativitetens natur’ kan du bekanta dig med här:

Nyfikenhet och fascination bra för kreativitet

...när fascinationen övergår i besatthet

Disciplin och perfektionism inte alltid bra för kreativitet

Flow, dynamik, synergi – i kreativitet och kärlek

~ Gästbloggar-premiär till veckan ~

Efter fyra månaders bloggande känner jag att det kan vara dags för ett nytt tilltag. Det nya inslaget blir i form av att titt som tätt bjuda in gästbloggare. Närmast blir det gäster som hänför mig med sina tankar eller idéer... men min förhoppning är också att locka till mig gäster som utmanar och konfronterar mina tankegångar. Wish me luck on that.

Nu önskar jag er en underbar helg.

'Vilka fem böcker har sprängt ditt liv?'

'Vilka fem böcker har sprängt ditt liv?' Frågan riktades till mig av Emanuel Sidea. Även om en eller annan bok manar till skratt så får ni inte tro annat än att jag tagit frågan på allvar. Det är en viktig fråga – för alla och en var – vilka böcker som betytt något i vår personliga utveckling. Vidare är det viktigt för människor i vår omvärld som vill lära känna oss på djupet. Jag tror nämligen att dina favoritböcker förtäljer en hel del om vem du är. I denna stund avslöjar jag för er, mina kära bloggläsare, vilken obotlig idealist jag är. Temat för dessa böcker är medmänsklighet och ansvar – ansvar för sitt eget liv, för sina medmänniskor, för världen...

För att finna svar på frågan har jag scrollat igenom hela mitt liv och dragit mig till minnes vilka böcker som har tagit tag om mig... ruskat om mig! De har gjort intryck – var och en vid sitt tillfälle – och satt sitt märke för en viss period av mitt liv. Vissa utav dem har gjort avtryck för resten av livet...

Forskare som jag är, har min läsning dominerats av facklitteratur. Något jag dock har valt bort från denna lista. Både fiktion och verklighetsskildringar finns emellertid representerade. Jag får tillägga att frågan besvaras med något fler än fem böcker. I kronlogisk läsordning, hur och varför de påverkat mig, följer de här nedan:

Vad har kärleken för färg? (What Colour is Love?), Joan Walsh Anglund (1966).
Min mamma undrar varifrån jag har fått mitt världssamvete. Hon är mer medskyldig än hon tycks ana. När man denna ger sin dotter som första bok är man med och sätter inriktning, vill jag hävda. Denna lilla söta bok fann min mor på ett antikvariat i Sundsvall. Den har sedan fått följa med mig i mina flyttlass och ibland, till och med, på mina resor. Det är en kärleks-, respekt- och mångfaldsförespråkare i poetiska ordalag. Återhållsamt, men när särskilt tillfälle erbjuds, ger jag högläsning av den. Det finns hittills ingen som inte har förälskat sig i den. Har du tur någon gång, så kanske... :)

Tjuren Ferdinand (Walt Disney).
Ett halvslitet exemplar återfinns hemma i min bokhylla. Tjuren Ferdinand är en förebild. Inte bara därför att han är en fredsförespråkare, utan framförallt därför att han inte faller offer för grupptryck eller förväntningar. Han vågar välja sin väg. Jag läste den som barn. Jag gick sedan igenom tonåren utan något som helst intresse av att låta socialt tryck få kompromissa på mina övertygelser och värderingar. Vem vet... kanske hade Tjuren Ferdinands goda intryck ett finger med i spelet... Vad har jag mer gemensamt med honom? Jo, jag älskar att lukta på blommor! ;)

Anne Franks dagbok (svensk utgåva 1953).
Anne Franks dagbok är mitt starkaste läsminne från lågstadieålder. Hennes skrivande har inspirerat mig mycket – även om det inte har blivit någon stabil dagboksskrivare av mig. Det som framförallt inspirerar är emellertid denna unga flickas livfullhet, hoppfullhet och livsglädje – trots instängdhet. Dessutom präglas ju texterna av den uppfriskande uppriktighet som nog bara återfinns i en privat dagbok. Hemligt blev, via publikation, tack och lov inte bara allmängods utan i synnerhet; allmängiltigt.

Rosario är död, Majgull Axelsson (1989).
Majgull Axelssons debutroman är stark. Man lägger den inte ifrån sig, trots att den knappt går att läsa. Boken handlar om gatubarn på Filippinerna som faller offer för vidriga lustar hos män från en rikare värld. Vetskapen om att det är en dokumentär skildring – att det hänt på riktigt, och fortsätter att ske om och om igen – gör inte saken lättare. Men det var just äktheten i den som gjorde att jag som 15-åring skulle ta mig igenom boken, igenom illamåendet, igenom tårarna... Ska man lyckas göra något åt det som är fel i världen så måste man ha kunskap om det, tänkte jag. Att blunda är inte ett alternativ om man vill ha förändring. Jag arbetade då med att bekämpa barns utsatthet i en annan fattig del av världen. Jag har fortsatt till dags datum att i olika former arbeta för barns och ungas rättigheter. Utan författare som Majgull Axelsson, Monica Zak och Magnus Bergmar hade mitt engagemang antagligen inte växt sig så starkt.

Röd Azalea (Red Azalea), Anchee Min (1993).
Även denna bok läste jag i högstadieålder under en period som jag ägnade mycket tid åt att bekanta mig med andra kulturer. En bra självbiografi (skriven av andra anledningar än fåfänga) kan ju erbjuda ett optimalt sett att bekanta sig med en främmande kultur, med ett skeende i historien och med en annan människas levnadsöde och erfarenheter. Det här är den mest gripande självbiografi jag har läst. Anchee Min skriver om sin uppväxt under 60- och 70-talet i Maos Kina. Frihetsdrömmar, kärlek och längtan är temat för Anchee Min som, trots rådande omständigheter och ung ålder, behöll en stark självständighet och integritet. Även denna bok präglas av en överraskande uppriktighet.

Alkemisten, Paulo Coelho (1988).
Jag vill minnas att jag var 22 år när jag läste Alkemisten. Jag läste den vid rätt tillfälle och var med andra ord mottaglig för budskapet. Det var under en period i mitt liv då jag successivt insåg att mina barndomsdrömmar fortfarande var hägrande (sånär som på den om att bli ballerina) och förtjänade att återerövras och uppfyllas. Coelho säger att vi alla har en livsuppgift (jag tror kanske snarare att vi har flera) och att vi själva ansvarar för att genomföra den. Han påminner också om att det är processen och resan som är den egentliga tjusningen, snarare än målet... Vidare, förespråkar Coelho någon slags medmänsklig individualism som är intressant. Bokens främsta budskap: ”När du vill någonting verkar hela universum för att du ska kunna uppnå det.” På mitt språk: Livet är till för att förverkliga idéer. Tvivla inte. Kör på! Passion, glöd och entusiasm omvandlas ofrånkomligen till framgång... ;)

Den vidunderliga kärlekens historia, Carl-Johan Vallgren (2002).
Boken vann Augustpriset för bästa svenska roman 2002. Välförtjänt, anser jag som för övrigt tycker att det är den mest gripande roman jag läst på senare år. Den har allt det grundläggande – som spänning, underhållning, kärlek – men också så mycket mer i form av storslagen berättarkonst, samhällskritik och ett starkt budskap. Följ med den ’vidunderlige’ Hercule Barfuss genom ett 1800-talets Europa. Mycket saknas denne man redan vid födseln. Han är vanställd, döv och dvärg. Dock har han välsignats med ett stort hjärta och en sällsynt gåva; förmågan att kunna läsa andras tankar. På Hercules resa möts vi av människors bästa och sämsta sidor. Som läsare påminns man om varför man alltid bör konfrontera sina fördomar och leva med öppna sinnen...

Vägmärken, Dag Hammarskjöld (1925-1961, utgiven 1963).
Min senast /på nytt/ lästa bok är Vägmärken. Dag Hammarskjöld är mannen som postumt erhöll Nobels fredspris för sina insatser som generalsekreterare för FN (1953-61). Att läsa hans dagboksanteckningar är lika med ynnesten att få befinna sig i huvudet på en stor person. Man får följa utvecklingen från ung man till generalsekreterare. Personlig prestige och fåfänga lyser med sin frånvaro. Hans ledord är rättfärdighet. Hammarskjöld ser sig själv som ett Guds verktyg. Han var hela världens – men betalade med ensamhet.

Gemensamt för dessa böcker är att personligheter har gjort intryck på mig. Genom deras livsglädje, tro, hopp och frihetssökande har de alla inspirerat mig. Det slutade inte bra för alla av dem. Men å andra sidan är väl inte det som räknas hur många år vi lever, utan hur mycket vi lever...

Anne anförtrodde papper och penna...

”Jag hoppas, att jag ska kunna anförtro dig allt, så som jag hittills aldrig har kunnat åt någon, och jag hoppas att du kommer att bli ett stort stöd för mig.”

Anne Frank, 12 juni 1942, i sin dagbok, till sin dagbok. Den person som gav Anne denna dagbok på hennes 13-årsdag kan aldrig ha anat vilket genidrag det var... ”Papper är tålmodigare än människor”, ansåg Anne och gav dagboken sitt allt...

För vem skriver vi?

”Löjligt detta meddelelsebehov! Varför skall det betyda så mycket att åtminstone någon sett insidan av ditt liv? Varför skriver du detta, föralldel för dig själv – men också, kanske också för andra?”
(ur Dag Hammarskjölds ’Vägmärken’, skrivet 1952, publ. 1963)

...och alla vi bloggare tar åt oss...! :) Dag Hammarskjöld skrev dock detta som en reflektion kring sina egna dagboksanteckningar... Dagboksanteckningar han hade en stilla tanke om kanske kunde komma att publiceras en dag... vilket skedde två år efter hans död.

Var bok upplevs olika av var läsare...

"Trots att de lyssnade på samma sagor, upplevde de andra inget som liknade detta."

Novalis (tysk poet, 1772-1801)

Har ditt liv förändrats av en bok?

”En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.”

Så inleds Orhan Pamuks roman ”Det nya livet” (1994) som skildrar den livsavgörande betydelse en bok får i den unge studenten Osmans liv. Boken får honom att lämna hemmet han delar med sin mor i Istanbul för att ge sig ut på ett sökande – en livsresa. Så här fortlöper texten:

”Redan under de första sidorna, upplevde jag inom mig bokens kraft med en sådan styrka att det tycktes mig som om min kropp skilde och avlägsnade sig från stolen och bordet jag satt vid. Men fastän jag trodde att min kropp skilde och avlägsnade sig ifrån mig tycktes det mig som om jag mer än någonsin och med hela min varelse satt på stolen vid bordet och att boken med all sin kraft inte bara påverkade min själ utan allt hos mig som gör mig till den jag är.”

Emanuel Sideas fråga till mig, om vilka böcker som sprängt min värld, fick mig att tänka på inledningen till denna roman. Jag känner dock inte riktigt igen mig i det huvudrollsinnehavaren Osman upplever. Jag har aldrig varit med om totalt livsomvälvande läsning... Ingen bok att fundamentalt förändrat mitt liv... Har det hänt dig???

Jag funderar över vad som avgör en boks inverkan på oss... Kanske mottaglighet, kritiskt förhållningssätt, identifikation med boken, skede i livet, behovet av bokens budskap... Många saker kan spela in...

Givetvis har vissa böcker gjort stora intryck på mig – ibland till och med avtryck i mitt liv. Men avsaknaden av den totalt livsomvälvande läsningen kan ha att göra med att jag själv sökt upp böckerna, därför att jag redan börjat tänka i en viss bana. Aldrig har en bok sökt upp mig...

----------------------------------------------------------------------------------

Notera i kommentarer att min mamma protesterar på detta inlägg och att jag därav överväger uppvärdering av böckers betydelse i mitt liv...

800.000.000 har inte fått lära sig läsa

Det här är en rapport från mitt vardagsrum och världen vi lever i. Du som läser detta tillhör med största sannolikhet den extremt lyckligt lottade lilla delen av världens befolkning. Det gör jag.

Jag steg upp ur sängen imorse, glad att ta mig an ännu en dag. Nynnade till lite musik, gjorde i ordning en stor latte, slog sedan av musiken och på med TV:n. En grej gjorde jag annorlunda idag, som komplement till de mer inarbetade morgonrutinerna: Jag placerade mig i mitt hemmabibliotek i hörnet av vardagsrummet och lät blicken glida upp och ned över hyllorna. En gång och två gånger. Jag var på jakt efter de böcker som gjort störst inverkan i mitt liv. Den som undrar över dessa böcker är Emanuel Sidea och frågan är för bra för att inte besvaras. Men svaret får vänta lite på sig. Det var något annat som fångade min uppmärksamhet idag.

När jag stod där fokuserad på raderna av böcker så lyckades Oprah Winfrey-samtalet från TV:n smyga sig in i mitt medvetande. Plötsligt hade min sedvanliga ’omfamna dagen-glädje’ omsatts i tårar. Säg vad ni vill om Oprah, men för mig är hon framförallt en förmedlare och spridare av andra människors goda idéer. Den andra människan var i det här fallet John Wood. Under sent 1990-tal lämnade han sitt ’hot shot’-jobb på Microsoft för att samla ihop och själv - handgripligen med hjälp av åsnetransport - förmedla böcker till fattiga barn i avlägsna delar av Nepal. Hans initiativ byggdes vidare på och idag har hans organisation skapat ett nätverk av närmare 4.000 skolor och bibliotek i fattiga delar av Asien och Afrika.

Det var inte John Woods solskenshistorier som drev mig till tårar. Det var tanken på de 800 miljoner människor i världen idag som lever under så fattiga förhållanden att de inte ens fått tillgång till en så grundläggande förutsättning som att lära sig läsa och skriva. Vi snackar om 800.000.000 individer som inte fått denna möjlighet... som inte ännu fått denna möjlighet...

Av världens 800 miljoner analfabeter så är 500 miljoner kvinnor. Vi talar alltså om mängder av flerbarnsmödrar som inte kan läsa för sina barn. Faktum är att det finns länder i världen där man inte ens trycker barnböcker därför att största delen av landets föräldrar är så fattiga att de ändå inte skulle ha råd att köpa böcker till sina barn.

Tårarna vittnar om att det hela slog an på strängar djupt i mitt hjärta. Under några år på 1990-talet jobbade jag ideellt från hemmaplan med utvecklingssamarbeten i Centralamerika. Flera av projekten syftade till att stödja undervisning och skolor i fattiga områden där offentliga utbildningsinstitutioner inte stod till förfogande. Mina starkaste minnen från besöken vid dessa skolor är barnens leende ansikten när vi delade ut de böcker vi hade med oss. För det mesta Astrid Lindgren översatt till spanska. Astrid Lindgren var favoriten, till och med i de hemliga djungelskolor vi i tysthet besökte.

Att Astrid Lindgren aldrig belönades med Nobels Litteraturpris känns för övrigt som ett stort förnekande av betydelsen av barnlitteratur. Jag är beredd att säga att barnlitteratur är viktigare än ’vuxenlitteratur’. Dels därför att om vi inte tidigt välkomnas in i böckernas förlovade land så kanske vi över huvud taget aldrig blir läsande individer som vuxna. Dels därför att bokläsning vid tidig ålder hjälper oss att utveckla fantasi och visualiseringsförmåga – något som är nödvändigt för att utveckla den kreativitet vi behöver för att kunna genomföra idéer och lösa problem under resten av våra liv.

Okey, well... Jag ska avrunda detta nu och återgå till det artikelskrivande jag egentligen skulle ägna hela dagen åt. Men jag kan inte låta bli att fråga mig själv om temat för den artikeln är ens i närheten så viktigt som det faktum att 800 miljoner individer på detta jordklot ännu inte givits den grundläggande förutsättning för samhällsmedverkan och självförverkligande som läs- och skrivkunnighet i förlängningen innebär...

Flow, dynamik, synergi – i kreativitet och kärlek

I mitt förra inlägg skrev jag om vikten av att våga släppa taget och kontrollen när man befinner sig i en kreativ process. Flow är likt en åktur som uppstår då chaufför och medpassagerare tillåts växla och variera. Dynamik och synergieffekter uppstår väl först då man samvarierar och interagerar med sin omgivning...!? Jag kom att tänka på några ord som min indiske vän Chandy delade med sig av. Över en messenger-diskussion förra sommaren gav han mig detta indiska ordspråk:

What has to come
won’t be logged
anywhere in the mountains,
it will always flow
and fill up your space...

Dessa ord har etsat sig fast hos mig. Jag tror att de kan vara giltiga för ganska många dimensioner av livet. Dock känns det som att jag borde vara helt uppriktig och berätta i vilket sammanhang han fann behov av att delge mig dessa visdomsord: Han var bekymrad över den 26-åriga tjejens (d.v.s. mitt) oförändrade civilstånd... Dialogen som föregick ordspråket lät så här:

Him: ”Any plans for marriage yet?”
Me: “No.”
Him: “Going out with anyone?”
Me: “No... not for the moment.”
Him: “Please... you – such a beauty...”

Jag såg framför mig hur han skakade på huvudet. Efter en stunds tystnad kom sedan orden... ord för att stilla oron - inte min oro; hans oro för mig...

Fascinerande, va!? I Indien blir man inte upplyft på en vit springare av en fager riddare; där väntar man in mannen ’who will fill up your space...’ ;-)

Disciplin och perfektionism inte alltid bra för kreativitet…

Jag avslutade det förra inlägget med att skriva att ’Monet själv ansåg att han aldrig någonsin uppnådde det perfekta förvekligandet av sina idéer…’ Jag läste detta i Edmund Swinglehursts ’The Life and Works of Monet’…

…jag grunnar på det hela… får det inte att stämma… använde Monet verkligen ordet ’perfekt’ i detta sammanhang…? I så fall är jag förvirrad; inte bara därför att jag trodde att det var impressionisternas signum att inte sträva efter perfektion, utan också därför att jag har en oslipad idé om att perfektionism inte är optimalt för kreativitet…

Förr lät jag disciplin och perfektionism var viktiga motorer i mitt arbete. Idag tar jag enbart till dem som tillfälliga verktyg vid behov. Disciplin och perfektionism leder ju inte till den flow och den dynamik som uppstår om man lyfter på näsan, höjer blicken och släpper in världen…

Tar du tar dig tid att släppa in världen i det du gör så kommer du att finna att det finns en mängd människor i din omvärld som tangerar och överlappar ditt intresseområde. Interaktionen med dessa människor leder inte bara till att du i slutänden skapat ett bättre resultat på ditt projekt – du kommer dessutom att ha njutit av processen som lett dig till resultatet.

Jag tror nämligen att skaparprocessen är som bäst när man betraktar den som en resa – en resa full av upptäckt, där man aldrig ska gå in för att ha full kontroll.

(Målning av Claude Monet, Impression Soleil, 1872)

…när fascinationen övergår i besatthet

Månaden var juli och året 1996. Det var elva år sedan men bilden är fortfarande skarp och levande. Jag befann mig en timme utanför Paris; i Giverny; i Monets trädgård; sittandes vid en kant av näckrosdammen; stirrandes mot den japanska bron och avspeglingarna i vattnet…

Jag kunde inte bestämma mig; överträffade verkligheten tavlan, eller tavlan verkligheten…? Claude Monets (1840-1926) konst stod överst på min lista av skönhet. Jag trodde att ingenting kunde bli vackrare än hans målningar. Men nu – sittandes vid kanten av näckrosdammen, insupandes Monets reella inspiration – så kunde jag inte bestämma mig… Var detta månne ännu vackrare?

Jag insåg att något avgörande i frågan inte skulle nås av mig denna dag. Det jag dock insåg var att jag hade nått en djupare förståelse för hur Monet gång på gång, om och om igen, valde att måla samma motiv – samma men olika, men ändå samma, motiv.

Märkligt, och värt att notera, är hur de största genierna uppnått sitt mästerskap via en fascination som övergått i fixidé… Resultaten av denna ihållande fixidé kommer oss, resten av världen, till gagn. Men hur kul kan det vara för personen själv som i fixidéens besatthet tvingas fortsätta och fortsätta, om och om igen…?

För mig är hans näckros-serie lika med fulländning. Jag hoppas att han, trots allt, fann njutning i denna besatthet. Men faktum är att (jag läst mig till att) Monet själv ansåg att han aldrig någonsin uppnådde det perfekta förvekligandet av sina idéer…

(Målning av Claude Monet, Pont Japonais)

Nyfikenhet och fascination bra för kreativitet

…vikten av att med ett barns nyfikna ögon betrakta världen samt se och uppskatta de små miraklen i naturen…

…aldrig vill jag förlora förmågan att kunna känna upprymdhet över en soluppgång, en porlande vårbäck eller en linnea som lyser upp ett mörkt skogsbryn om sommaren…

Raderna ovan kluddade jag ned i dagboksliknande form ett antal år tillbaka. Föga förvånande lyckades Albert Einstein uttrycka liknande insikt på ett betydligt enklare och tydligare vis:

”Det finns bara två sätt att leva sitt liv:
Som om ingenting är ett mirakel,
eller som om allting är ett mirakel.”

Nyfikenhet, entusiasm och fascination är alla viktiga ingredienser i kreativiteten. Jag tror att Einstein var en person som i större utsträckning än de flesta utav oss bevarade barnets nyfikenhet – samt att han tillät denna nyfikenhet att vara ständigt vaken inom sig. Citatet vittnar också om inställningens betydelse för kreativitet och upptäckt...

Kreativitetens natur

På senaste tiden har bloggen främst ventilerat diverse aspekter av staden; dess tempo, titeltörst, sexighet, shopping och så vidare... Nu tvärsvänger jag. Närmast kommande inlägg kommer försiktigt att lukta på den botanik som präglar kreativitetens natur.