Jag avslutade det förra inlägget med att skriva att ’Monet själv ansåg att han aldrig någonsin uppnådde det perfekta förvekligandet av sina idéer…’ Jag läste detta i Edmund Swinglehursts ’The Life and Works of Monet’……jag grunnar på det hela… får det inte att stämma… använde Monet verkligen ordet ’perfekt’ i detta sammanhang…? I så fall är jag förvirrad; inte bara därför att jag trodde att det var impressionisternas signum att inte sträva efter perfektion, utan också därför att jag har en oslipad idé om att perfektionism inte är optimalt för kreativitet…
Förr lät jag disciplin och perfektionism var viktiga motorer i mitt arbete. Idag tar jag enbart till dem som tillfälliga verktyg vid behov. Disciplin och perfektionism leder ju inte till den flow och den dynamik som uppstår om man lyfter på näsan, höjer blicken och släpper in världen…
Tar du tar dig tid att släppa in världen i det du gör så kommer du att finna att det finns en mängd människor i din omvärld som tangerar och överlappar ditt intresseområde. Interaktionen med dessa människor leder inte bara till att du i slutänden skapat ett bättre resultat på ditt projekt – du kommer dessutom att ha njutit av processen som lett dig till resultatet.
Jag tror nämligen att skaparprocessen är som bäst när man betraktar den som en resa – en resa full av upptäckt, där man aldrig ska gå in för att ha full kontroll.
(Målning av Claude Monet, Impression Soleil, 1872)
2 comments:
Det låter läskigt. Jag känner mig rädd att släppa kontrollen, men jag tror att du har helt rätt! Det är ett bara sätt att se dem som verktyg... perfektionism och disciplin... Jag tror att de två mår allra bäst när de är lockade av lusten=) Hoppas du har ett gött flow och mår bra!
Jag menar inte att skrämmas! ;)
Post a Comment