Månaden var juli och året 1996. Det var elva år sedan men bilden är fortfarande skarp och levande. Jag befann mig en timme utanför Paris; i Giverny; i Monets trädgård; sittandes vid en kant av näckrosdammen; stirrandes mot den japanska bron och avspeglingarna i vattnet…
Jag kunde inte bestämma mig; överträffade verkligheten tavlan, eller tavlan verkligheten…? Claude Monets (1840-1926) konst stod överst på min lista av skönhet. Jag trodde att ingenting kunde bli vackrare än hans målningar. Men nu – sittandes vid kanten av näckrosdammen, insupandes Monets reella inspiration – så kunde jag inte bestämma mig… Var detta månne ännu vackrare?
Jag insåg att något avgörande i frågan inte skulle nås av mig denna dag. Det jag dock insåg var att jag hade nått en djupare förståelse för hur Monet gång på gång, om och om igen, valde att måla samma motiv – samma men olika, men ändå samma, motiv.
Märkligt, och värt att notera, är hur de största genierna uppnått sitt mästerskap via en fascination som övergått i fixidé… Resultaten av denna ihållande fixidé kommer oss, resten av världen, till gagn. Men hur kul kan det vara för personen själv som i fixidéens besatthet tvingas fortsätta och fortsätta, om och om igen…?
För mig är hans näckros-serie lika med fulländning. Jag hoppas att han, trots allt, fann njutning i denna besatthet. Men faktum är att (jag läst mig till att) Monet själv ansåg att han aldrig någonsin uppnådde det perfekta förvekligandet av sina idéer…
Jag kunde inte bestämma mig; överträffade verkligheten tavlan, eller tavlan verkligheten…? Claude Monets (1840-1926) konst stod överst på min lista av skönhet. Jag trodde att ingenting kunde bli vackrare än hans målningar. Men nu – sittandes vid kanten av näckrosdammen, insupandes Monets reella inspiration – så kunde jag inte bestämma mig… Var detta månne ännu vackrare?
Jag insåg att något avgörande i frågan inte skulle nås av mig denna dag. Det jag dock insåg var att jag hade nått en djupare förståelse för hur Monet gång på gång, om och om igen, valde att måla samma motiv – samma men olika, men ändå samma, motiv.
Märkligt, och värt att notera, är hur de största genierna uppnått sitt mästerskap via en fascination som övergått i fixidé… Resultaten av denna ihållande fixidé kommer oss, resten av världen, till gagn. Men hur kul kan det vara för personen själv som i fixidéens besatthet tvingas fortsätta och fortsätta, om och om igen…?
För mig är hans näckros-serie lika med fulländning. Jag hoppas att han, trots allt, fann njutning i denna besatthet. Men faktum är att (jag läst mig till att) Monet själv ansåg att han aldrig någonsin uppnådde det perfekta förvekligandet av sina idéer…
(Målning av Claude Monet, Pont Japonais)
2 comments:
Att bilden av verkligheten är vackrare än verkligheten själv är väl knappast något ovanligt i vårt post-moderna och medierade samhälle. Retusch är ju ett övertydligt och populistiskt exempel på hyperrealitet, men du föredar förmodligen något mer stimulerande. Kanske en bok av Jean Baudrillard? Varför inte The Gulf War Did Not Take Place? ;)
Hej! :)
Mmm... den titeln är ju inte bara förskönande - den är ju verklighetsfrånvänd...!
Jag har tyvärr inte läst boken, men hade han inte en hel del poänger om ny typ av krigsföring som Gulf-kriget visade upp? Samt om mediers (inte bara bevakning utan även) samspel i det hela...?
Å andra sidan märkligt att inte vilja kalla det som skedde där 'krig'. Då borde man ju istället uppdatera definitionen av krig...
Jag surrar alldeles för mkt i relation till att jag inte läst boken. Har du, Jesper?
Post a Comment