Wednesday, August 22, 2007

'Vilka fem böcker har sprängt ditt liv?'

'Vilka fem böcker har sprängt ditt liv?' Frågan riktades till mig av Emanuel Sidea. Även om en eller annan bok manar till skratt så får ni inte tro annat än att jag tagit frågan på allvar. Det är en viktig fråga – för alla och en var – vilka böcker som betytt något i vår personliga utveckling. Vidare är det viktigt för människor i vår omvärld som vill lära känna oss på djupet. Jag tror nämligen att dina favoritböcker förtäljer en hel del om vem du är. I denna stund avslöjar jag för er, mina kära bloggläsare, vilken obotlig idealist jag är. Temat för dessa böcker är medmänsklighet och ansvar – ansvar för sitt eget liv, för sina medmänniskor, för världen...

För att finna svar på frågan har jag scrollat igenom hela mitt liv och dragit mig till minnes vilka böcker som har tagit tag om mig... ruskat om mig! De har gjort intryck – var och en vid sitt tillfälle – och satt sitt märke för en viss period av mitt liv. Vissa utav dem har gjort avtryck för resten av livet...

Forskare som jag är, har min läsning dominerats av facklitteratur. Något jag dock har valt bort från denna lista. Både fiktion och verklighetsskildringar finns emellertid representerade. Jag får tillägga att frågan besvaras med något fler än fem böcker. I kronlogisk läsordning, hur och varför de påverkat mig, följer de här nedan:

Vad har kärleken för färg? (What Colour is Love?), Joan Walsh Anglund (1966).
Min mamma undrar varifrån jag har fått mitt världssamvete. Hon är mer medskyldig än hon tycks ana. När man denna ger sin dotter som första bok är man med och sätter inriktning, vill jag hävda. Denna lilla söta bok fann min mor på ett antikvariat i Sundsvall. Den har sedan fått följa med mig i mina flyttlass och ibland, till och med, på mina resor. Det är en kärleks-, respekt- och mångfaldsförespråkare i poetiska ordalag. Återhållsamt, men när särskilt tillfälle erbjuds, ger jag högläsning av den. Det finns hittills ingen som inte har förälskat sig i den. Har du tur någon gång, så kanske... :)

Tjuren Ferdinand (Walt Disney).
Ett halvslitet exemplar återfinns hemma i min bokhylla. Tjuren Ferdinand är en förebild. Inte bara därför att han är en fredsförespråkare, utan framförallt därför att han inte faller offer för grupptryck eller förväntningar. Han vågar välja sin väg. Jag läste den som barn. Jag gick sedan igenom tonåren utan något som helst intresse av att låta socialt tryck få kompromissa på mina övertygelser och värderingar. Vem vet... kanske hade Tjuren Ferdinands goda intryck ett finger med i spelet... Vad har jag mer gemensamt med honom? Jo, jag älskar att lukta på blommor! ;)

Anne Franks dagbok (svensk utgåva 1953).
Anne Franks dagbok är mitt starkaste läsminne från lågstadieålder. Hennes skrivande har inspirerat mig mycket – även om det inte har blivit någon stabil dagboksskrivare av mig. Det som framförallt inspirerar är emellertid denna unga flickas livfullhet, hoppfullhet och livsglädje – trots instängdhet. Dessutom präglas ju texterna av den uppfriskande uppriktighet som nog bara återfinns i en privat dagbok. Hemligt blev, via publikation, tack och lov inte bara allmängods utan i synnerhet; allmängiltigt.

Rosario är död, Majgull Axelsson (1989).
Majgull Axelssons debutroman är stark. Man lägger den inte ifrån sig, trots att den knappt går att läsa. Boken handlar om gatubarn på Filippinerna som faller offer för vidriga lustar hos män från en rikare värld. Vetskapen om att det är en dokumentär skildring – att det hänt på riktigt, och fortsätter att ske om och om igen – gör inte saken lättare. Men det var just äktheten i den som gjorde att jag som 15-åring skulle ta mig igenom boken, igenom illamåendet, igenom tårarna... Ska man lyckas göra något åt det som är fel i världen så måste man ha kunskap om det, tänkte jag. Att blunda är inte ett alternativ om man vill ha förändring. Jag arbetade då med att bekämpa barns utsatthet i en annan fattig del av världen. Jag har fortsatt till dags datum att i olika former arbeta för barns och ungas rättigheter. Utan författare som Majgull Axelsson, Monica Zak och Magnus Bergmar hade mitt engagemang antagligen inte växt sig så starkt.

Röd Azalea (Red Azalea), Anchee Min (1993).
Även denna bok läste jag i högstadieålder under en period som jag ägnade mycket tid åt att bekanta mig med andra kulturer. En bra självbiografi (skriven av andra anledningar än fåfänga) kan ju erbjuda ett optimalt sett att bekanta sig med en främmande kultur, med ett skeende i historien och med en annan människas levnadsöde och erfarenheter. Det här är den mest gripande självbiografi jag har läst. Anchee Min skriver om sin uppväxt under 60- och 70-talet i Maos Kina. Frihetsdrömmar, kärlek och längtan är temat för Anchee Min som, trots rådande omständigheter och ung ålder, behöll en stark självständighet och integritet. Även denna bok präglas av en överraskande uppriktighet.

Alkemisten, Paulo Coelho (1988).
Jag vill minnas att jag var 22 år när jag läste Alkemisten. Jag läste den vid rätt tillfälle och var med andra ord mottaglig för budskapet. Det var under en period i mitt liv då jag successivt insåg att mina barndomsdrömmar fortfarande var hägrande (sånär som på den om att bli ballerina) och förtjänade att återerövras och uppfyllas. Coelho säger att vi alla har en livsuppgift (jag tror kanske snarare att vi har flera) och att vi själva ansvarar för att genomföra den. Han påminner också om att det är processen och resan som är den egentliga tjusningen, snarare än målet... Vidare, förespråkar Coelho någon slags medmänsklig individualism som är intressant. Bokens främsta budskap: ”När du vill någonting verkar hela universum för att du ska kunna uppnå det.” På mitt språk: Livet är till för att förverkliga idéer. Tvivla inte. Kör på! Passion, glöd och entusiasm omvandlas ofrånkomligen till framgång... ;)

Den vidunderliga kärlekens historia, Carl-Johan Vallgren (2002).
Boken vann Augustpriset för bästa svenska roman 2002. Välförtjänt, anser jag som för övrigt tycker att det är den mest gripande roman jag läst på senare år. Den har allt det grundläggande – som spänning, underhållning, kärlek – men också så mycket mer i form av storslagen berättarkonst, samhällskritik och ett starkt budskap. Följ med den ’vidunderlige’ Hercule Barfuss genom ett 1800-talets Europa. Mycket saknas denne man redan vid födseln. Han är vanställd, döv och dvärg. Dock har han välsignats med ett stort hjärta och en sällsynt gåva; förmågan att kunna läsa andras tankar. På Hercules resa möts vi av människors bästa och sämsta sidor. Som läsare påminns man om varför man alltid bör konfrontera sina fördomar och leva med öppna sinnen...

Vägmärken, Dag Hammarskjöld (1925-1961, utgiven 1963).
Min senast /på nytt/ lästa bok är Vägmärken. Dag Hammarskjöld är mannen som postumt erhöll Nobels fredspris för sina insatser som generalsekreterare för FN (1953-61). Att läsa hans dagboksanteckningar är lika med ynnesten att få befinna sig i huvudet på en stor person. Man får följa utvecklingen från ung man till generalsekreterare. Personlig prestige och fåfänga lyser med sin frånvaro. Hans ledord är rättfärdighet. Hammarskjöld ser sig själv som ett Guds verktyg. Han var hela världens – men betalade med ensamhet.

Gemensamt för dessa böcker är att personligheter har gjort intryck på mig. Genom deras livsglädje, tro, hopp och frihetssökande har de alla inspirerat mig. Det slutade inte bra för alla av dem. Men å andra sidan är väl inte det som räknas hur många år vi lever, utan hur mycket vi lever...

1 comment:

Jerry said...

Alkemisten har jag faktiskt hemma i bokhyllan. Men jag måste faktiskt vara lite fräck och säga att jag tycker att Coelhos senare är bättre, typ Veronica måste dö och Zahiren. Men jag kanske gillar dem bättre för att de är lite mörkare än Alkemisten?!