800.000.000 har inte fått lära sig läsa

Det här är en rapport från mitt vardagsrum och världen vi lever i. Du som läser detta tillhör med största sannolikhet den extremt lyckligt lottade lilla delen av världens befolkning. Det gör jag.

Jag steg upp ur sängen imorse, glad att ta mig an ännu en dag. Nynnade till lite musik, gjorde i ordning en stor latte, slog sedan av musiken och på med TV:n. En grej gjorde jag annorlunda idag, som komplement till de mer inarbetade morgonrutinerna: Jag placerade mig i mitt hemmabibliotek i hörnet av vardagsrummet och lät blicken glida upp och ned över hyllorna. En gång och två gånger. Jag var på jakt efter de böcker som gjort störst inverkan i mitt liv. Den som undrar över dessa böcker är Emanuel Sidea och frågan är för bra för att inte besvaras. Men svaret får vänta lite på sig. Det var något annat som fångade min uppmärksamhet idag.

När jag stod där fokuserad på raderna av böcker så lyckades Oprah Winfrey-samtalet från TV:n smyga sig in i mitt medvetande. Plötsligt hade min sedvanliga ’omfamna dagen-glädje’ omsatts i tårar. Säg vad ni vill om Oprah, men för mig är hon framförallt en förmedlare och spridare av andra människors goda idéer. Den andra människan var i det här fallet John Wood. Under sent 1990-tal lämnade han sitt ’hot shot’-jobb på Microsoft för att samla ihop och själv - handgripligen med hjälp av åsnetransport - förmedla böcker till fattiga barn i avlägsna delar av Nepal. Hans initiativ byggdes vidare på och idag har hans organisation skapat ett nätverk av närmare 4.000 skolor och bibliotek i fattiga delar av Asien och Afrika.

Det var inte John Woods solskenshistorier som drev mig till tårar. Det var tanken på de 800 miljoner människor i världen idag som lever under så fattiga förhållanden att de inte ens fått tillgång till en så grundläggande förutsättning som att lära sig läsa och skriva. Vi snackar om 800.000.000 individer som inte fått denna möjlighet... som inte ännu fått denna möjlighet...

Av världens 800 miljoner analfabeter så är 500 miljoner kvinnor. Vi talar alltså om mängder av flerbarnsmödrar som inte kan läsa för sina barn. Faktum är att det finns länder i världen där man inte ens trycker barnböcker därför att största delen av landets föräldrar är så fattiga att de ändå inte skulle ha råd att köpa böcker till sina barn.

Tårarna vittnar om att det hela slog an på strängar djupt i mitt hjärta. Under några år på 1990-talet jobbade jag ideellt från hemmaplan med utvecklingssamarbeten i Centralamerika. Flera av projekten syftade till att stödja undervisning och skolor i fattiga områden där offentliga utbildningsinstitutioner inte stod till förfogande. Mina starkaste minnen från besöken vid dessa skolor är barnens leende ansikten när vi delade ut de böcker vi hade med oss. För det mesta Astrid Lindgren översatt till spanska. Astrid Lindgren var favoriten, till och med i de hemliga djungelskolor vi i tysthet besökte.

Att Astrid Lindgren aldrig belönades med Nobels Litteraturpris känns för övrigt som ett stort förnekande av betydelsen av barnlitteratur. Jag är beredd att säga att barnlitteratur är viktigare än ’vuxenlitteratur’. Dels därför att om vi inte tidigt välkomnas in i böckernas förlovade land så kanske vi över huvud taget aldrig blir läsande individer som vuxna. Dels därför att bokläsning vid tidig ålder hjälper oss att utveckla fantasi och visualiseringsförmåga – något som är nödvändigt för att utveckla den kreativitet vi behöver för att kunna genomföra idéer och lösa problem under resten av våra liv.

Okey, well... Jag ska avrunda detta nu och återgå till det artikelskrivande jag egentligen skulle ägna hela dagen åt. Men jag kan inte låta bli att fråga mig själv om temat för den artikeln är ens i närheten så viktigt som det faktum att 800 miljoner individer på detta jordklot ännu inte givits den grundläggande förutsättning för samhällsmedverkan och självförverkligande som läs- och skrivkunnighet i förlängningen innebär...