Monday, June 25, 2012
To be brilliant or look brilliant - European Commission promotes glossy pink science
Friday, September 23, 2011
bloggen lever - what happens next?
Visst, bloggen må ha förlorat en del tidigare aktiva 'postare' till andra kanaler. Men så fungerar det också med mycket. Nyhetens behag blåser över. Kvar finns entusiasterna. De som utvecklar och uppdaterar plattformen, dess innehåll, roll och funktion. Fascinerande är att följa hur bloggen i vissa fall gått från det fria uttryckets rum, till aktiv marknadsföringskanal, till skapandet av nya affärsmodeller. De framgångsrika modebloggarna är ett exempel på detta.
Unge forskarbriljanten Christofer Pihl är den person i landet som vet mest om hur hur bloggar med marknadsföringsvärde i vissa fall länkar samman ett nätverk av olika aktörer som i sin tur ger upphov till nya affärsmodeller.
Det gläder mig mycket att Christofer Pihl nu tagit steget till att starta sin egen blogg. Den tar ett vidare perspektiv på marknadsföringsämnet. Med det framåtsiktande bloggnamnet 'What Happens Next?' bjuder han oss på aktuella trender samt den senaste forskningen inom marknadsföring.
Tuesday, August 23, 2011
artists and scientists
The poet and the speech scientist.
The photographer and the physiologist.
The theatre director and the neuroscientist.
The Guardian on 'When two tribes meet: collaborations between artists and scientists'. Stuart Jeffries, The Guardian > Culture, Sunday 21 August 2011.
Friday, January 07, 2011
the great teacher
Sunday, November 07, 2010
transformation
- Paulo Coelho
Tuesday, September 07, 2010
bromsar dagens förväntningar för att uppfylla morgondagens
“Are you the next big thing?”
Rak fråga, straight on, up my face. Större svenskt bolag affischerar via Spotify när allt jag vill är att slå på musik som får mig att ta en paus från förväntningssamhället. En motsägelse i sig, ja visst. Jag måste nämligen få slå på paus idag om jag ska leva upp till morgondagens förväntningar. Jag talar inte om en improduktiv paus; jag talar om pausen från telefoner, mail och andra uppmaningar – om pausen som får mig tänka en tanke klart, skriva en rad till punkt. Helst flera.
”Du är aldrig bättre än din nästa grej”
Detta mantra bygger förväntningssamhället på, enligt Micael Dahlén, den klarsynte författaren av Nextopia (Volante, 2008). Det klingar väl med Ramnath Narayanswamys uppmaning:
”Definiera dig inte utifrån gårdagens framgångar”
Jag tror på framtiden. På en god sådan. Därför måste en del av dagens energi kanaliseras till morgondagen. Detta blir förväntningssamhällets paradox: Om jag vill leverera något bra imorgon, måste jag undvika att springa snabbt till närmaste förväntanspunkt idag. Jag måste stanna upp, skapa mellanrum, låta saker och ting ta tid. Åtminstone om jag vill leverera kvalitet.
Däri har jag ringat in min farhåga kring ett förväntningssamhälle där allting spinner allt snabbare. Vad händer om vi slutar att ge betydelsefulla ting tid? Kommer då någonting vara äkta, genuint, uppriktigt och på riktigt?
Tuesday, July 27, 2010
research at its best
Albert Einstein was monitoring physics students taking an exam and was told that there was a problem with the exam questions since they were the same as on previous year’s test. Einstein replied:
“That’s okay, the answers are different this year.”
Wednesday, June 09, 2010
könsfördelningen i akademin
Ny statistik från Högskoleverket och SCB. Läs pressmeddelandet här och själva publikationen här. En snabb men relevant summering av könsfördelningen av personal vid universitet och högskolor 2009:
Totalt sett är könsfördelningen jämn med 51 procent kvinnor och 49 procent män.
Enbart 23 procent av den administrativa personalen är män.
Enbart 20 procent av professorerna är kvinnor.
Thursday, February 25, 2010
prioritering i multi-taskandets tidevarv
Jag har ju trots allt ikväll föreläst (såklart inte bara, men bland annat) om vinsten med att prioritera. Våga prioritera! Prioritering bäddar för framgång, men också för långsiktighet och hållbarhet. I en tid av oändliga möjligheter är det extra viktigt att stanna upp och lyssna på sin inre röst: Vad är det egentligen jag/vi vill lägga tiden på? Vad är det egentligen jag/vi vill åstadkomma?
Mitt i kvällens multi-taskande diskuterar jag multi-taskandet med en vän över Facebook. Diskussionen uppstår då vi parallellt för två tangerande diskussioner i olika mailslingor. Vi gör det naturligt, utan förvirring. Stannar sedan upp i ena mailslingan och skrattar åt oss själva: Vi tillhör den multi task-skadade generationen. På gott och ont. Det är vi vaket medvetna om även om timmen är sen. Jag hörde nyligen att dagens genomsnittsmänniska i vårt samhälle säger sig utföra aktiviteter som summerar sig till 44 timmar PER DYGN. Det är multi-tasking i timantal, det.
På gott och på ont… På den goda sidan: Vår förmåga att snabbt samla in information har ökat drastiskt. Det betyder också att vi lär oss hantera och sortera information samt bygga ut vår lärandeförmåga. Förhoppningsvis lär vi oss att i större utsträckning kombinera kunskaper. På minussidan summerar sig de nya varningarna upp om vår förlorade förmåga att fokuserat koncentrera oss. Får vi verkligen något essentiellt gjort mitt i multi-taskandet? Och kan vi verkligen nå framgång utan fokus?
Vi hanterar således kunskap bättre än någonsin. Men vi memorerar den inte – inte av nödvändighet i alla fall. Ofta har jag funderat över vad som händer med vårt minne när vi idag kan googla fram anything!? Själv har jag små minneslekar för mig… Lär mig bokningskoder från SJ utantill, repeterar sångerna jag kunde utantill under barndomen, lär mig trälig statistik utantill… Mina ansatser känns dock taniga i jämförelse med Idriz Zogaj – Minnesmästare från svensk minneslandslaget – som i tisdags kväll berättade om sin förmåga i samband med Pecha Kucha GBG vol #18. Exceptionellt – men fullt möjligt. Att vidga sitt minne.
Men även det är en prioriteringssak. Vad vi prioriterar att fylla hårddisk och hjärna med är en prioritering. Inte bara av utrymme, utan i synnerhet av tid. Mitt i multi-taskandet så läser jag min tonårsbrors senaste blogginlägg om livet som borde levas för att uppfylla drömmar. Dessa otaliga idéer och drömmar. Måtte livet räcka till för att hinna genomföra dem alla! PRIORITERING! Ty även om tid är det enda vi har mycket av, så är den gängse upplevelsen att vi har allt mindre tid till hands. Och nog är det så att tid är det enda av verkligt värde vi har att hushålla med…
Sunday, November 22, 2009
knowns n' knowing in the urban-rural relationship
The 18th and 19th Century poet Charles Colton (Lacon, Vol, 1, #334)
The reason I kind of fell for the quote is that I can’t really make up my mind on whether or not to agree with it… It touches upon the idea of anonymity in city life, versus the lack of it in village life. On the other hand, try to become world known while staying put in the village…
It furthermore touches upon the perception of the city as the place for knowledge expertise, leaving the ‘simple life’ to the rural areas… But can we safely say that rural life is without ambition? Hardly. Today, I’m finishing a book chapter about how certain groups of creative individuals often use the rural setting for large part of the production phase, only to use the city as the market place. Competent and creative activity on the country side is however mostly hidden from statistics, explaining why we don’t know about it…
Monday, December 03, 2007
Neo-nörd eller nytt fenomen?
Jag är nog själv ett bra exempel på fenomenet jag vill ringa in. Jag går igång på vissa saker. (T.ex. ordet ’kreativitet’ som ni redan märkt, haha.) Jag är super-entusiast inom vissa områden. Och jag står för det. Jag tror för övrigt att betydelsen av människor som står upp för sina passioner och fascinationer är stor: det är det som för kunskapsutvecklingen och/eller samhällsförbättringen vidare.
Jag förstår dock att jag i min begeistring i ordet nörd föreslår en förskjutning av betydelsen. Något som känns främmande för flertalet. Jag råkade nyss i förbifarten föreslå ett par forskarkollegor att ”vi akademiker är alla nördar”. Det togs inte särskilt varmt emot...
Kanske borde jag backa och acceptera vad jag tycker är en ’gammal’, men ändock förhärskande, innebörd av ordet. Se till exempel Nationalencyklopedins definition av nörd:
” enkelspårig och ngt löjeväckande person [ngt nedsätt.]: datanörd ”
Vidare är det intressant att kolla in svenska Wikipedias beskrivning av nörden:
” ...en stereotypisk, oftast lätt negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. ”
Även om Wikipedia tillerkänner flexibiliteten i ordet nörd så poängteras ändå att:
” Nördar intresserar sig ofta för teknik eller naturvetenskap... ”
För att sedan smalna ned det till:
” Den yttersta stereotypen av en nörd är en mager tonårskille med finnar och glasögon, som är extremt intresserad och kunnig när det gäller teknik - i synnerhet datorer - samt fysik, kemi eller astronomi. ”
Samt:
” I allmänhet förespråkar stereotypen att nördar är fula, klär sig töntigt och inte kan föra sig socialt. ”
Som grädde på stereotypmoset så erbjuder Wikipedia en typbild av en nörd... Come on! Det jag egentligen funderar över nu är om inte bilden av en nörd skulle kunna vara bilden av mig...?
Finns det anledning att krossa stereotypen och bredda innebörden av ordet? Är det jag försöker ringa in den nya nörden? Eller beskriver jag ett nytt fenomen som behöver ett eget namn?
Tuesday, October 16, 2007
Kunskapen och Livet / Knowledge and Life
Så... är det då nödvändigt att ha distans till sin egen kunskapstörst? Hur ska man förhålla sig till sin egen relation till kunskap? Är det ens något man måste förhålla sig till? Jo, det bör man nog... Idag låter jag två andra röster svara på frågan. Märk väl hur de båda starkt kopplar kunskapen till livet, men samtidigt särskiljer kunskapen från livet...
Den första rösten är från en afrikansk flicka vars namn aldrig blev presenterat för mig. Jag såg henne i ett tv-inslag imorse. Hon kände sig exceptionellt välsignad för den fantastiska och ganska unika möjlighet till utbildning som hon givits. Hon sa:
There are streets of living...
and there are streets of learning.
Nästa citat är från en mycket namnkunnig man; Mahatma Gandhi. Detta finner jag så klokt, så klokt... I två rader lyckas han nagla fast den paradox jag själv upplever men inte lika enkelt lyckats uttrycka:
Live as if you were to die tomorrow.
Learn as if you were to live forever.
--------------------------------------------------------------------------------
Sometimes, I just can’t resist reflecting upon my strong relation in life to knowledge. We are numerous, we who devote our days to knowledge: knowledge seeking, knowledge processing, knowledge generation, or even creation of new knowledge. The quest for knowledge, as well as the building of knowledge, is subject to more or less conscious processes. In my profession – research – the curiosity and the thirst for knowledge is not just tangible; it is the actual driving force, as well as building block, for the understanding we’re trying to reach about the world... or parts of the world.
So... is it then necessary to have distance to your own thirst for knowledge? How should you relate to your personal relationship to knowledge? Do you even have to relate to it? Well, probably; yes... Today, I’ll let two different voices answer to this question. Please, note how they both strongly connect knowledge to life, at the same time as they distinguish knowledge from life...
The first voice is from an African girl whose name never was introduced to me. I saw her on a TV-show this morning. She felt exceptionally blessed for the extraordinary opportunity of good education that had been granted her. She said:
There are streets of living...
and there are streets of learning.
Next quotation is from a very renowned man; Mahatma Gandhi. I find this so shrewd, so wise... In two sentences, he manages to nail down the paradox that I myself experience, but haven’t managed to express that easily:
Live as if you were to die tomorrow.
Learn as if you were to live forever.
