Jag har tidigare skrivit om hur det relativt nya statistiska begreppet kombinatör – person som kombinerar en anställning med att driva företag. Jag efterlyste då erkännandet av multi-kombinatören eftersom jag i forskning identifierat att konstnärskap ofta försörjs via en kombination av flera anställningar samt F-skattesedel. Utöver detta finnes även multi-kombinatören som krockar med SCBs kombinatörsdefinition i sin ovilja att ta anställning. Denna kategori individer ryms kanske bättre under termen gigonomer; människor som försörjer sig via gigs istället för anställning.
Gigonomics som begrepp etablerades av Tina Brown, chefredaktör för The Daily Beast, då hon den 12 januari 2009 skriver om ”The Gig Economy”. Inlägget utgår ifrån att ingen hon känner har jobb längre; de har gigs. Det vill säga att man har en frilanskarriär på projekt-till-projekt-basis. Gigs definierar hon som så här:
“Gigs: a bunch of free-floating projects, consultancies, and part-time bits and pieces they try and stitch together to make what they refer to wryly as “the Nut”—the sum that allows them to hang on to the apartment, the health-care policy, the baby sitter, and the school fees.”
Brown skriver utifrån sitt amerikanska perspektiv att gig-ekonomin i sig inte är något nyhetens behag; i de lägre inkomstkvartilerna är det vanligt med människor som lever från ’paycheck to paycheck’. Det nya i fenomenet, hävdar hon, är att examen från ett elituniversitet inte längre är en garanti för arbetstrygghet. I och med den finansiella krisen har gig-ekonomin spridit sig även till den kvalificerade arbetskraften. Stöd för sin argumentation finner hon i en enkätundersökning som genomförts i USA i januari 2009 av The Daily Beast and Penn, Schoen & Berland Associates. Resultaten visar hur den amerikanska ”arbetsplatsen” är under förändring. Alltfler höginkomsttagare frilansar sin väg till lön via multipla deltids-gigs. Anledning hävdas vara lågkonjunkturen.
Frågan är om vi inte gör det aningen enkelt för oss att skylla nya tendenser på ekonomiska kristider!? Visserligen kan krisen skapa rum för det nya. Det som redan pockade på. Men vi bör vara försiktiga med att behandla de nya ”krisgenererade” tendenserna som temporära. De må vara här för att stanna. Kan samhället därmed vara beredd att skapa nya strukturer för att uppmuntra dessa nya fenomen, är mycket vunnit i den utveckling som blir framtiden. Politikens uppgift idag borde således vara att definiera och ringa in vilka nya tendenser man vill understödja. Inom sysselsättningspolitiken finns tydligt sådana brännande punkter.
Hur har då diskussionen om gig-ekonomin förts i Sverige? Den har förts i mindre skala i en omgång i februari 2010 (ett år efter Tina Browns nu berömda inlägg). Diskussionen fördes av några gigonomer själva (i synnerhet Navid Modiri, Sofia Mirjamsdotter, Elin Grelsson och Gustav Almestad) via twitter och några blogginlägg. Sedan har det varit tyst. Temat saknar tyvärr reell förankring i svensk samhällsdiskussion. Blogginlägg från februaridiskussionen visar några intressanta drag:
- Navid Modiri bejublar gigonomics-fenomenet, kopplar det till kultursektorn samt erbjuder en definition: ”…det är det jag sysslat med så länge jag varit yrkesverksam. Varken som musiker, journalist, kulturarbetare, föreläsare eller egenföretagare har du råd, ro eller särskilt stor möjlighet att ha en enstaka sysselsättning; du jobbar med en buffé av uppdrag, gigs och projektanställningar med olika procentgrad.”
- Sofia Mirjamsdotter uttrycker problematik som vilar i fenomenet: ”Gigonomics är tanken om ett nytt ekonomiskt system som bygger på alla är mer eller mindre frilansare. Jag tror att det behövs ramar. [...]Ett problem som jag ser med gigonomicsteorin är just att alla inte kan allting. Det har jag själv erfarit som egen företagare. Jag är bra på det jag gör, jag vet vad jag kan, men som företagare måste jag dessutom kunna en massa ekonomi och byråkrati, och jag måste kunna sälja in idéer. Jag måste kunna sälja mig själv.”
- Diskussionen landar i att bolla huruvida gigonomics bara tillhör ett elitskikt av arbetskraften med namnkunnighet och utförarförmåga eller om vi borde ha en mer ödmjuk inställning till gig-ekonomins varande; fördelar och nackdelar.
Mitt intresse för gig-ekonomin återfinns bortom konjunktursvängningar och utövarstatus. Anledningen till mitt intresse är att stor del av landets konstnärer lever just så här – samt att fler yrkeskategorier kan komma att anamma denna livsstil framöver. Konstnärerna blir bästa källan till att informera oss om möjligheterna och svårigheterna med denna sysselsättnings- och försörjningsform. (Även om jag inte använder ordet gigonomics i rapporten making art Work så är den ändock en källa till att läsa om fenomenet.) Att studera konstnärers karriärvägar och vardag blir därför källan till kunskap på två viktiga områden:
1) Hur samhället bättre kan understödja kulturentreprenörskap i smått och kulturnäringar i stort.
2) Benchmark på hur individer i många andra yrkesgrupper kan tänkas forma sitt yrkesliv framöver då vi går mot mer flexibilitet, kreativitet och digitalisering i vår yrkesvardag.
En gigonom åtnjuter å ena sidan frihet och möjlighet. Men det finns problematiska aspekter av gig-ekonomin som sysselsättningsform. Sofia Mirjamsdotter nämner några, se ovan. Tina Brown problematiserar fenomenet ganska ordentligt: Intressanta gigs och den så attraktiva variationen dem emellan förlorar glans när man inser att man jobbar tre gånger så hårt för samma eller lägre lön, minus förmåner förstås. Att vara överhopad med jobb är en annan svårhanterad aspekt, eller som Brown uttrycker det: ”Doing three things badly is the name of the game.”
Problematiska inslag för gigonomen som jag funnit i min forskning av konstnärer specifikt är bland annat:
- Den stora åtgång av tid som krävs för att finna tillräckligt många inkomstkällor för att få det att gå runt.
- Hantering av mellanperioder utan intäkter.
- Oförståelse i socialförsäkringssystemet för sysselsättningsformer som inte fungerar enligt normen.
- Hantering av egen administration såväl som olika uppdragsgivares/samarbetspartners varierande krav på administration och uppföljning.
Vidare behöver man som gigonom personligen medvetet värna om att man faktiskt åtnjuter en del av den variationsrikedom och idéförverkligande som gig-ekonomin kan erbjuda. Risken när man, för att klara livhanken, måste ta flera gigs samtidigt är att de blir mindre varierade och mer likartade. Detta är gig-ekonomins inbyggda paradox: Att de samlade giggens ekonomi bygger på kvantitet och upprepning snarare än på djuplodning och kvalitet. Kanske får de motsatt den avsedda effekten; att resurserna att odla sin särart minskar. Varningen för i längden bristande kvalitet fångar jag upp när jag samtalar med Maurits Johansson, projektledare inom Göteborgs framväxande kreativa sektor, som vidare hänvisar till ett japanskt talesätt värt eftertanke:
”Bättre att vara mästare på en konstart än en klåpare på tusen”.
I kontentan av det citatet sitter just motstridigheten i utmaningen att vara både specialist och gigonom.
