mitt framtida Göteborg...

'Evelinas Göteborg satsar på kreatörer'

Jag intervjuas idag i Expressen GT:s framåtsiktande serie 'Uppåt, Framåt' och svarar bland annat på frågan vad jag skulle göra om jag styrde Göteborg... Läs HÄR.

gigonomics

Jag har tidigare skrivit om hur det relativt nya statistiska begreppet kombinatör – person som kombinerar en anställning med att driva företag. Jag efterlyste då erkännandet av multi-kombinatören eftersom jag i forskning identifierat att konstnärskap ofta försörjs via en kombination av flera anställningar samt F-skattesedel. Utöver detta finnes även multi-kombinatören som krockar med SCBs kombinatörsdefinition i sin ovilja att ta anställning. Denna kategori individer ryms kanske bättre under termen gigonomer; människor som försörjer sig via gigs istället för anställning.

Gigonomics som begrepp etablerades av Tina Brown, chefredaktör för The Daily Beast, då hon den 12 januari 2009 skriver om ”The Gig Economy”. Inlägget utgår ifrån att ingen hon känner har jobb längre; de har gigs. Det vill säga att man har en frilanskarriär på projekt-till-projekt-basis. Gigs definierar hon som så här:

“Gigs: a bunch of free-floating projects, consultancies, and part-time bits and pieces they try and stitch together to make what they refer to wryly as “the Nut”—the sum that allows them to hang on to the apartment, the health-care policy, the baby sitter, and the school fees.”

Brown skriver utifrån sitt amerikanska perspektiv att gig-ekonomin i sig inte är något nyhetens behag; i de lägre inkomstkvartilerna är det vanligt med människor som lever från ’paycheck to paycheck’. Det nya i fenomenet, hävdar hon, är att examen från ett elituniversitet inte längre är en garanti för arbetstrygghet. I och med den finansiella krisen har gig-ekonomin spridit sig även till den kvalificerade arbetskraften. Stöd för sin argumentation finner hon i en enkätundersökning som genomförts i USA i januari 2009 av The Daily Beast and Penn, Schoen & Berland Associates. Resultaten visar hur den amerikanska ”arbetsplatsen” är under förändring. Alltfler höginkomsttagare frilansar sin väg till lön via multipla deltids-gigs. Anledning hävdas vara lågkonjunkturen.

Frågan är om vi inte gör det aningen enkelt för oss att skylla nya tendenser på ekonomiska kristider!? Visserligen kan krisen skapa rum för det nya. Det som redan pockade på. Men vi bör vara försiktiga med att behandla de nya ”krisgenererade” tendenserna som temporära. De må vara här för att stanna. Kan samhället därmed vara beredd att skapa nya strukturer för att uppmuntra dessa nya fenomen, är mycket vunnit i den utveckling som blir framtiden. Politikens uppgift idag borde således vara att definiera och ringa in vilka nya tendenser man vill understödja. Inom sysselsättningspolitiken finns tydligt sådana brännande punkter.

Hur har då diskussionen om gig-ekonomin förts i Sverige? Den har förts i mindre skala i en omgång i februari 2010 (ett år efter Tina Browns nu berömda inlägg). Diskussionen fördes av några gigonomer själva (i synnerhet Navid Modiri, Sofia Mirjamsdotter, Elin Grelsson och Gustav Almestad) via twitter och några blogginlägg. Sedan har det varit tyst. Temat saknar tyvärr reell förankring i svensk samhällsdiskussion. Blogginlägg från februaridiskussionen visar några intressanta drag:

• Navid Modiri bejublar gigonomics-fenomenet, kopplar det till kultursektorn samt erbjuder en definition: ”…det är det jag sysslat med så länge jag varit yrkesverksam. Varken som musiker, journalist, kulturarbetare, föreläsare eller egenföretagare har du råd, ro eller särskilt stor möjlighet att ha en enstaka sysselsättning; du jobbar med en buffé av uppdrag, gigs och projektanställningar med olika procentgrad.”
• Sofia Mirjamsdotter uttrycker problematik som vilar i fenomenet: ”Gigonomics är tanken om ett nytt ekonomiskt system som bygger på alla är mer eller mindre frilansare. Jag tror att det behövs ramar. [...]Ett problem som jag ser med gigonomicsteorin är just att alla inte kan allting. Det har jag själv erfarit som egen företagare. Jag är bra på det jag gör, jag vet vad jag kan, men som företagare måste jag dessutom kunna en massa ekonomi och byråkrati, och jag måste kunna sälja in idéer. Jag måste kunna sälja mig själv.”
• Diskussionen landar i att bolla huruvida gigonomics bara tillhör ett elitskikt av arbetskraften med namnkunnighet och utförarförmåga eller om vi borde ha en mer ödmjuk inställning till gig-ekonomins varande; fördelar och nackdelar.

Mitt intresse för gig-ekonomin återfinns bortom konjunktursvängningar och utövarstatus. Anledningen till mitt intresse är att stor del av landets konstnärer lever just så här – samt att fler yrkeskategorier kan komma att anamma denna livsstil framöver. Konstnärerna blir bästa källan till att informera oss om möjligheterna och svårigheterna med denna sysselsättnings- och försörjningsform. (Även om jag inte använder ordet gigonomics i rapporten making art Work så är den ändock en källa till att läsa om fenomenet.) Att studera konstnärers karriärvägar och vardag blir därför källan till kunskap på två viktiga områden:

1) Hur samhället bättre kan understödja kulturentreprenörskap i smått och kulturnäringar i stort.

2) Benchmark på hur individer i många andra yrkesgrupper kan tänkas forma sitt yrkesliv framöver då vi går mot mer flexibilitet, kreativitet och digitalisering i vår yrkesvardag.

En gigonom åtnjuter å ena sidan frihet och möjlighet. Men det finns problematiska aspekter av gig-ekonomin som sysselsättningsform. Sofia Mirjamsdotter nämner några, se ovan. Tina Brown problematiserar fenomenet ganska ordentligt: Intressanta gigs och den så attraktiva variationen dem emellan förlorar glans när man inser att man jobbar tre gånger så hårt för samma eller lägre lön, minus förmåner förstås. Att vara överhopad med jobb är en annan svårhanterad aspekt, eller som Brown uttrycker det: ”Doing three things badly is the name of the game.”

Problematiska inslag för gigonomen som jag funnit i min forskning av konstnärer specifikt är bland annat:

• Den stora åtgång av tid som krävs för att finna tillräckligt många inkomstkällor för att få det att gå runt.
• Hantering av mellanperioder utan intäkter.
• Oförståelse i socialförsäkringssystemet för sysselsättningsformer som inte fungerar enligt normen.
• Hantering av egen administration såväl som olika uppdragsgivares/samarbetspartners varierande krav på administration och uppföljning.

Vidare behöver man som gigonom personligen medvetet värna om att man faktiskt åtnjuter en del av den variationsrikedom och idéförverkligande som gig-ekonomin kan erbjuda. Risken när man, för att klara livhanken, måste ta flera gigs samtidigt är att de blir mindre varierade och mer likartade. Detta är gig-ekonomins inbyggda paradox: Att de samlade giggens ekonomi bygger på kvantitet och upprepning snarare än på djuplodning och kvalitet. Kanske får de motsatt den avsedda effekten; att resurserna att odla sin särart minskar. Varningen för i längden bristande kvalitet fångar jag upp när jag samtalar med Maurits Johansson, projektledare inom Göteborgs framväxande kreativa sektor, som vidare hänvisar till ett japanskt talesätt värt eftertanke:

”Bättre att vara mästare på en konstart än en klåpare på tusen”.

I kontentan av det citatet sitter just motstridigheten i utmaningen att vara både specialist och gigonom.

florida

Richard Florida talar med Allan Gregg om “open to experience people”, kraften i hippies, Jane Jacobs insikter och faderns fabriksarbete.

I P1:s OBS diskuteras ekonomisk ojämlikhet. Den >>25 januari sändes intervju med Richard Florida avseende kreativ klass i relation till just ekonomisk ojämlikhet och kris . Nämns gör också hans kommande bok 'The Great Reset'. Tack Philip för tips.

den kreativa klassen är post-industriell

Jag skrattade gott åt den första statusuppdatering som nådde mina ögon när jag loggade in på Facebook imorse. Det är Jimmy Sand som står för den. Han ”undrar när högersossarna ska fatta att den kreativa klassen är något annat än industrisamhällets medelklass” med hänvisning till dagens ledare i Aftonbladet under rubriken "Kampen om medelklassen".

Jag skrattar inte åt Jimmy, snarare med honom, åt missförståndet. Han har så rätt. Med en enda mening sätter han fingret mitt i prick. Idén om framväxten av den kreativa klassen har uppstått i skiftet av epoker. Där vi nu i västvärlden lägger den industriella epoken bakom oss och där någonting nytt nu tar vid.

Intressant – om än givet – hur detta mellanrum, detta utrymme mellan epoker, senaste 10-15 åren skapat så mycket frågetecken, undringar och spekulationer… I detta förklaringsvakuum har uppstått diverse post-teorier; post-positivism, post-konstruktivism, post-modernism, post-post-modernism… och så vidare.

Oavsett tolking; det vi alla är överens om är att vi är post-något. Så bortom dessa spretande post-teorier så hade man ju kunnat tro att vi i är någorlunda överens om vad vi i västvärlden är post och bortom i praktiken; nämligen att vi är post-industriella. Men inte; under mina föreläsningar för svensk publik retar jag ordentligt upp i genomsnitt en person per tillfälle när jag påstår att svensk (såväl som europeisk och nordamerikansk) ekonomi i allt större utsträckning baseras på skapandet av upplevelser och avancerade tjänster. Häri ligger den framtida ekonomiska tillväxten i ett land som Sverige, hävdar jag.

”Vi kan väl inte göra ekonomi på luft!?”, får jag som motkommentar. Jo då, ren luft är en stark handelsvara idag. Halvt skämt å sido; vi har sett folk göra pengar på bara pengar under lång tid nu. Varför skulle vi inte kunna göra pengar på upplevelser eller avancerade tjänster? Det är till och med mer påtagligt än att generera pengar av pengar. Ett utbyte och faktisk transaktion sker. Mervärde skapas. Därför att vi betalar för något vi efterfrågar. Således går det krasst att göra pengar på vad som helst någon annan är beredd att betala för. Detta skapar oändliga affärsmöjligheter för den som är intresserad. Att utbud möter efterfrågan betyder att smart produktion möter konsumtion.

Det var den grundläggande ekonomilektionen. Den säger en del om mekanismerna i utbud och efterfrågan. Mänsklighetens historia kanske säger mer; den om konstant utveckling. Vad är ologiskt med att vilja lägga gammal produktion bakom sig då man uppfinner ny? Varför motarbeta att innovation idag sker inom så många fler dimensioner än de rent materialistiska?

Missförstå mig rätt nu. Jag säger inte att vi är post-materialistiska bara för att vi är post-industriella. I dagens Sverige är vi om möjligt mer materialistiska än någonsin. Men vi är också i större behov av icke-materialistiska stödfunktioner och upplevelser än någonsin. Vi är mer av allt. Maslows behovstrappa. Enkel logik. Har man redan allt materialistiskt man behöver, söker man något mer, något nytt, något annat att lägga sin tid och sina pengar på. Därför ligger den framtida ekonomiska tillväxten i skapandet av upplevelser, avancerade tjänster och nya teknologiska lösningar.

Det betyder inte att den fysiska tillverkningen upphör. Det betyder inte att vi slutar konsumera och leva med tillverkade varor. Men det betyder att den fysiska produktionens värde relativiseras gentemot andra skapade värden. Det betyder att tillverkningsindustrins omfattning i del av BNP och andel sysselsatta minskar i västliga ekonomier. Det betyder i synnerhet att vi överlämnar den fysiska produktionen till andra delar av världen. Till de delar som idag är, eller håller på att bli, industriella…

Om vi illustrerar detta med siffror ser vi hur tjänstesektorns del av svensk BNP ökar med nära sju procentenheter mellan 1989 och 2002 till 70 procent. Andelen av arbetskraften anställda inom tjänsteyrken ökar från 67,0 till 75,2 procent mellan 1989 och 2003 (Källa: OECD). Dessa siffror gäller alltså inom Sverige. Tittar vi på svenska multinationella företags verksamhet utanför landet så ser vi en intressant utveckling även där: Sedan 2001 anställer svenska multinationella tjänstesektorföretag något fler personer utomlands än vad våra multinationella företag inom tillverkningssektorn gör (Källa: ITPS, 2007).

Hur kommer då Richard Florida och idén om den framväxande kreativa klassen in i denna bild? Jo nämligen; i det förklaringsvakuum som uppstod i epokskiftet där allting har betecknats ’post’, så är Florida i stort sett den enda som sätter etikett på den nya epoken. Han ger dessutom ett innehåll till den nya eran. Och även om vi tvistar om, dissekerar och kritiserar modellens innehåll, så tycker jag att vi bör credda honom för den enda övergripande förklaringsmodell som hittills presenterats och allmänt övertygat om vad som sker bortom post-stadiet. Bortom industrialiseringsepoken växer en ekonomi, och därmed ett helt samhälle, fram driven på mänsklig kreativitet.

Den nya kreativa, kunskapsintensiva, tjänsteintensiva ekonomin som nu växer fram i väst – och därmed antagligen som ny norm för resten av världen – för givetvis med sig konsekvenser i form av nya utmaningar såväl som möjligheter. Fundamental för all samhällsforskning torde maktanalysen vara. Min kollega Patrik Ström och jag har därför författat en artikel där vi både ur regionalgeografisk synpunkt samt international business-synpunkt resonerar kring hur den nu framväxande kunskapsintensiva ekonomin ger upphov till nya interaktioner mellan platser, företag och människor. Något som följaktligen också påverkar maktförhållanden mellan multinationella företag, stater, regioner och individer. De förändrade maktförhållandena skapar i sin tur implikationer i praktiken för såväl business management som regional policy. Artikeln publiceras senare i höst enligt:

[Ström, P. and Wahlqvist, E. (2009) Regional and Firm Competitiveness in the Service Based Economy – Combining Economic Geography and International Business Theory, accepted for publication and forthcoming in Tijdschrift voor economische en sociale geografie, Vol. 100, No 5.]

På fredag föreläser vi på nationella forskarutbildningskursen i ekonomisk geografi utifrån modellen vi byggt upp i denna artikel. Jag kan inte annat än hoppas på livlig diskussion med åhörarna. Jag tycker det är viktigt att betrakta, tolka, försöka förstå samt diskutera vad som sker i världen just nu. Det är omvälvande tider vi lever i idag. Mitt i ett epokskifte. Det är genom historien få förunnat. Det är oss förunnat.

Slutligen, tack Jimmy för morgonens inspirationsinjektion! Jag får samtidigt ta tillfället i akt att hänvisa till hemsidan för nya idéklustret Federa, grundat av Jimmy. Här kommer många spännande samhällsdiskussioner föras framöver. Syftet med Federa är att agera tankesmedja utan specifik ideologisk hemvist för att ”undersöka hur just vår tids förutsättningar kan få för inverkan på idédebatten”, samt att utifrån de nya förutsättningarna "formulera alternativen".

på kreativitetens forskningsfront

Cardiff University Campus

Jag var i Cardiff den 22-23 april och presenterade min senaste forskning. Glad att få bra respons på idéer jag arbetar på kring regional infrastruktur för att bättre ta tillvara på kultursektorkompetens. Jag var där i samband med det andra seminariet för the RSA Research Network on Creative Industries and the Regions. Ett ungt nätverk således, men mitt i prick för min del då jag finner det vara en lyx att få tillfälle att möta andra europeiska forskare som tittar på liknande kopplingar – mellan kreativa näringar och platser. Fokuset denna gång var på ”Creative industries, scenes, cities, places”. Några iakttagelser:

- Fortsatt förvirring råder bland fältets/fältens forskare mellan å ena sidan Richard Floridas Creative Class-debatt och kreativa näringar och kulturarbetare å andra sidan. Än så länge finner jag det emellertid hyfsat roande. Jag har redan tagit upp det [här], så jag går vidare.

- Med fokus på kreativa näringar i storstäder diskuteras nu av yngre forskare ett mindre nytt tema som dock är mer pressat ju tätare städerna växer sig: billiga och lättillgängliga utrymmen för konstnärer och kulturarbetare: cheap places, studio provisions etc.

- Äntligen har det börja dyka upp studier om kreativitet i glesbygd. I kölvattnet av både beröm och kritik av Florida-formatet, så verkar många ruskigt överens om att vi diskuterat megalopolies så länge nu att det är dags att börja se bortom dem. På forskningsagendor finner vi nu konstnärliga kluster på landsbygd och mindre orter utgöra intressanta fallstudier. Det testas om etablerade teorier funkar även i glesbygd. Vidare har brittiska forskare börjat koppla entreprenöriell produktivitet till Floridianska kreativitetsmätningar, samt en ’rural-urban classification’ till det hela, och finner att glesbygdsområden i East Midlands har högre konkurrenskraft än storstadsområdena .

- Under senaste året har jag noterat att det i detta och andra sammanhang ploppat upp östeuropeiska forskare som tillämpar Florida-modellen och mäter kreativ klass och dyl. Det är synnerligen intressant att en del av deras slutsatser är så skilda från de västeuropeiska (t ex den Ungerska studien som hävdar att universitetens närvaro har marginell påverkan på ansamlingar av kreativ klass i Ungern). Detta tycks delvis bero på i grunddefinitionerna andra konceptuella förförståelser, delvis handlar det så klart om arvet från 1900-talets skilda politiska och ekonomiska system. Kanske borde man här bli bättre på att knyta an historiens påverkan på framtida förutsättningar, för att diskussionen på allvar ska bli intressant.

kreativ klass vs kreativa näringar

Cardiff. Second seminar of the RSA Research Network on Creative Industries and the Regions. Jag noterar att det t o m bland fältets forskare fortfarande förvirring mellan å ena sidan Richard Florida’s Creative Class-debatt och kreativa näringar och kulturarbetare å andra sidan. Även om jag själv (eller just därför att jag själv) rör mig mellan de båda diskussionerna så vill jag påpeka att de i grunden är olika diskurser – även om de har överlappande poänger. Kreativ klass-konceptet bygger på att fånga upp idéutvecklarna över en bredd av sektorer med fokus på ekonomin som helhet. Kreativa näringar är en mer fokuserad del av ekonomin, eller samhällsaktiviteterna, om man hellre vill tala om det. De kreativa näringarna är inte med nödvändighet mer kreativa än andra näringar. Det är snarare ett samlingsnamn för de näringsgrenar som ta sitt ursprung i konstnärliga och kulturella aktiviteter. Konceptet uppstod i Storbritannien för 11 år sedan då man skapade en nationell policy för ’Creative Industries’ som handlade om hur man skulle promota konstnärliga aktiviteter som en viktig framtidssektor i en föränderlig ekonomi.

My Creative Class Hero

My Creative Class Hero is Jesper Larsson (Next Century Modern).

Jesper inte bara designade Creative Class Hero t-shirten; för mig är han Creative Class-hjälten personifierad. Han bjöds inte på någon liten öppningsfras från min sida. När jag skymtade honom i klubbmörkret på Nefertiti i Göteborg kvällen den 28 mars i år så var jag fascinerad och uppriktig:

”Du är ett fenomen”

Det var mina ord. När jag därefter har lärt känna honom så har jag förstått att han är en utav de mest kreativa personer jag någonsin träffat. Definierat utifrån den aspekt att han aldrig sätter begränsningar på sig själv eller sammanhanget. Har han en idé så genomför han den. No question about it.

Kreativ kommunikatör – så benämner han sig om någon undrar. Men hans flödande kreativitet räcker ju givetvis inte för att jag ska utnämna honom till Creative Class Hero – och det var ju uppenbarligen inte heller den som fick mig att vid första anblick fenomenförklara honom. Grejen är:

Pecha Kucha GBG

Som Göteborgs Pecha Kucha-ambassadör gör Jesper en superinsats med att skapa en mötesplats för stadens kreatörer. Och det är inte vilken mötesplats som helst. Den är sjukt häftig. Otroligt kul. Vansinnigt inspirerande.

Jag känner bara till en enkel sanning om kreativitet: Den uppstår i mötet. I mötet inspireras vi. Om vi ska tro upphovsmannen av Creative Class-konceptet (Richard Florida) så består den kreativa klassen dessutom av en bunt individualister. Vad blir då viktigare än skapandet av mötesplatser för stadens kreativa människor?!

Det gör ont ända in i själen att jag inte är i Göteborg imorgon onsdag. Jag missar Pecha Kucha GBG vol #4. Men till dig som befinner dig i Göteborg onsdag kväll så rekommenderar jag varmt att du smyger dig in i källarmörkret på Nefertiti strax innan klockan åtta, slår dig ned vid ett bord och bara låter dig iiiiiiiiinnnnnsssspireras.

Till dig som inte bor i Göteborg så rekommenderar jag att titta in på Pecha Kuchas internationella hemsida för att se efter om det finns Pecha Kucha i din stad.

'Creative Class' som målgrupp för klädkollektion...!?

Women’s Wear Daily skrev i onsdags om klädkedjan Banana Republic’s höstkampanj som erbjuder ”urban style for the creative class”...

Ska man tolka detta, och liknande bruk av begreppet, som att ’Kreativ Klass’ blivit extremt vedertaget – eller extremt missuppfattat? I detta fall kanske det senare...

Den råa definitionen av ’kreativ klass’ är den vi använder för mätningar. D v s andelen av de sysselsatta inom en region som får betalt för att dagligdags ägna sig åt kreativitet, skapande och/eller problemlösning. Det inkluderar yrkeskategorier såsom konstnärer, artister, författare, designers, arkitekter, civilingenjörer, forskare, näringslivsledare, politiker...

Vi talar således om en väldigt brokig skara människor. Heterogenitet är bara förnamnet; variationen sträcker sig över dimensioner som ålder, kön, bakgrunder, intressen, preferenser... u name it! I Sverige utgör ’den kreativa klassen’ så mycket som 35% av yrkeskåren (se vår rapport). Vi talar knappast om en urskiljbar målgrupp för modeskapare...