Jag har på senaste tiden funderat mycket över det bedrägliga i illusionen. Tar därför fasta på dessa ord. De framförs av Robyn i intervju av TV4s Jesper Börjesson. Sändes i Nyhetsmorgon lördag dags datum. Genom hennes spröda framtoning; knipskarv livsvisdom. Robyn vet att hon kan ha kontroll över sitt eget välmående. Hon ser till att ha koll på sin kreativa process. I övrigt; släpp taget. Let go. Kontroll över någonting annat är blott en illusion. Acceptera. Eller. Dream on.
Sun been down for days A pretty flower in a vase A slipper by the fireplace A cello lying in its case
Soon she's down the stairs Her morning elegance she wears The sound of water makes her dream Awoken by a cloud of steam She pours a daydream in a cup A spoon of sugar sweetens up
And she fights for her life As she puts on her coat And she fights for her life on the train She looks at the rain As it pours And she fights for her life As she goes in a store With a thought she has caught By a thread She pays for the bread And she goes... Nobody knows
Sun been down for days A winter melody she plays The thunder makes her contemplate She hears a noise behind the gate Perhaps a letter with a dove Perhaps a stranger she could love
And she fights for her life As she puts on her coat And she fights for her life on the train She looks at the rain As it pours And she fights for her life As she goes in a store With a thought she has caught By a thread She pays for the bread And she goes... Nobody knows
And she fights for her life As she puts on her coat And she fights for her life on the train She looks at the rain As it pours And she fights for her life Where people are pleasantly strange And counting the change And she goes... Nobody knows
Tro. Anledningen till att vi gör saker. För egentligen kan vi inte bättre motivera och legitimera de insatser vi gör bättre än att vi tror att de är bra för framtiden. Om vi inte tror så blir det knappast något av. Om vi däremot tror oerhört starkt på något kan det hända att vi investerar för mycket av oss själva i saken. Men... kan man tro lagom mycket på något?
Marie Fredrikssons längtan efter tro och ett rofyllt annalkande av morgondagen i vintertider:
Bor man i Göteborg åker man ofrånkomligen en del spårvagn. Ibland blir jag trött på hur spårvagnarna romantiseras av människor från spårvagnslösa städer. Även om åkturerna bjuder på vissa spontant genererade upplevelser, som jag skrivit om här och här. Nyss insåg jag att göteborgarna själva också tycks romantisera spårvagnsåkandet. Åtminstone höjde jag nyligen ögonbrynen vid åsynen av en rubrik som förtäljde ’Göteborgarna gillar sina spårvagnar’. I synnerhet nu, tänkte jag ironiskt, i influensatider då man ska stå ut med att folk hostar rakt ut i trängseln i vagnen. Sakta går det också. Rätta mig om jag har fel, men jag tror bestämt att Göteborgs spårvagnar har en snitthastighet på 7 km/h, att jämföra med 30 km/h för Stockholms tunnelbana.
I Göteborgs spårvagnar vågar vi i alla fall se på och tilltala varandra. Ett pluspoäng till Göteborgs kollektivtrafikskontext. Sist jag var i Stockholm glömde jag av mig; råkade tilltala främlingar. Sorry, det ska aldrig händ igen. Yeah, right… Ses – och hörs – senare i veckan, stockholmare! ;)
Jag inser att jag har gjort det själv – romantiserat spårvagnarna, vill säga – på den tiden när jag fortfarande var liten norrländsk tös som älskade ’Folk och rövare i Kamomilla stad’. I Kamomilla stad förekommer ingen biltrafik. Där finns istället en spårvagnslinje som bara tar en minut att åka med. Dessutom bjuds alla passagerare på kakor. För att inte tala om att spårvagnsfärden är förknippad med en musikalisk upplevelse…
Så lätt det kan vara att sätta en glamorös touch på spårvangsfärden! Fram för mer sådana strategier i dessa klimatproblematiska tider då bilfolket måste övertygas om att åka kollektivt. Nu väntar jag intensivt på att få uppleva det själv. Jag hoppas sätta mig på rätt spårvagn vid rätt tillfälle. Tram Sessions Göteborg är vad jag syftar på. Tills det eventuellt händer kan man roa sig med att njuta av dessa vackra tillfällen på webben. Tackar Jesper för detta tips. Här: Ingenting. Men definitivt nånting alldeles extra...
Two years ago, Maia Hirasawa released her first album ”Though, I’m just me”. I listened to it over and over again, during the spring of 2007. I became especially curious about the tune “Gothenburg”, revealing her love-hate relationship to the city. It encouraged me in my quest to explore the emotional relationships one can have with the city, or just any place for that matter. Obviously, so did Maia; her newly released album is called GBGVSSTHLM. “Gothenburg I came back to you
Now you be nice to me,
then I'll be nice to you
Gothenburg I thank you
You gave me someone to love,
and I really owe you”
Maia’s relationship to Gothenburg is clearly influenced by her love for a person. I believe, however, that we can have a love relationship with a city, that goes further and beyond our social relationships with people. I remember a discussion long ago, in a Swedish TV show (De lärde i Lund) and how upset I became by supposedly ‘wise men’ in unison claiming that “you cannot love a place”. I was a young girl; this was long before I even thought of becoming a researcher of place impact and city life. Nevertheless, their statement felt intuitively wrong as I listened to their arguments and reflected upon them. You can only love people and pets, they claimed. Not true, I said to myself. Many years later, I’m now trying to make actual sense of that gut feeling…
In this little town [LONDON!] cars they don’t slow down. The lonely people here, they throw lonely stares, into their lonely hearts... / I wanna set it straight. I wanna make it right. But girl you’re so far away... Oh, hold still for a moment and I'll find you. I'm so close, I'm just a small step behind you girl. // I jaywalk through this town. I drop leaves on the ground... / Oh, I'll hold still for a moment so you'll find me. You're so close. / I know you're somewhere out there... (David Fonesca)
One could think I’m in London again... I even thought so myself for a little while, while holding still... Being still in London is a concious act in alert contrast to the city in constant motion... Do I go there for stillness or motion? I go there for stillness in motion...
Göteborgs musikscen är så fokuserat dark, cosy, underground att jag ibland undrar om vi inte missar det som tränger genom ytan, fångar solglitter och viner iväg när världen kallar. Jamie Meyer är göteborgskillen som inför torsdagens Los Angeles Music Awards står nominerad för årets bästa rocksingel. Jag kanske borde ha spelat ’Valentines Day’ för er, men tänker att ni snappar upp den ändå.
I like it raw, så jag väljer en någorlunda avskalad variant. En mikrofon, en gitarr, en Jamie. Det är väl just det som definierar en genuin artist för mig; förmågan att pull it off anywhere, anytime, anyhow. Oberoende av studiobord och stödjande mjukvara. Där live-framträdandet känns mer träffsäkert än skivprodukten tack vare musikalitet, frasering och intensiv närvaro. Blir föga förvånad när jag finner att hans motto är: "Doing what I can with what I have where I am". För Jamie räcker det långt och ännu längre. Det är innerlighet och passion i framförandet. Sångerna målar livet, vägen, besluten, mötena, kärleken. Texterna är enkla och uppriktiga – såsom livet och kärleken borde vara. Tränger rätt in och känner sig hemma i mig. Som om jag hade hört det förut. Fast det är nytt.
Summer's gone, days spent with the grass and sun I don't mind, to pretend I do seems really dumb I rise as the morning comes Crawling through the blinds I shouldn't be up at this time But I can't sleep with you there by my side
Wake up it's a beautiful morning Feel the sun shining for your eyes Wake up it's so beautiful For what could be the very last time
Twenty-five I don't recall a time I felt this alive So WAKE UP BOO! There's so many things for us to do It's early so take your time Don't let me rush you please I know I was up all night, I can do anything anything, anything
But you can't blame me Not for the death of summer No you can't blame me Not for the death of summer But you're gonna say what you wanna say You have to put the death in everything
An awaited moment occurred this week as the Portuguese band The Guys from the Caravan released their first album ‘Noah's Ark of Pain’. Somewhere along the caravan road, the Portuguese origin transforms into an outmost European sound, as their folklore tuned pop/rock music builds on story telling with a surprisingly universal appeal. The songs can be listened to over an over again, and has kept me good company on long and otherwise boring train journeys. Not to be forgotten is the sensational CD-cover which adds to the full experience with its interesting art work.
Den som väntar på något gott väntar ibland ett helt år. Men så i veckan släppte äntligen portugisiska The Guys from the Caravan sitt första album ’Noah's Ark of Pain'. Nu önskar jag bara att det ska ske en svensk release också innan jag på allvar skriker ut ett fylkingianskt ’Äntligen!’. Pop/rock med folkloristisk touch, baserat på ett förvånansvärt universellt historieberättande förlänar den engelsksjungande gruppen med ett högst europeiskt sound. Sångerna tål att lyssnas till om och om igen och har därför utgjort det perfekta sällskapet på mina annars långsamma tågresor. CD-fodralet förtjänar ett eget omnämnande då dess konstfulla bilder adderar till totalupplevelsen.
Hon är lika gammal som min mamma. Men är tack och lov inte min mamma. Hon funkar utmärkt som den ikon hon är. Jag har aldrig tillhört de som älskar eller avskyr henne mest. Men håller med båda sidor om att hon förundrat och förfärat. För det mesta har hon fascinerat mig. Därmed har hon alldeles säkert fyllt någon form av funktion i mitt liv. Framförallt har hon alltid funnits där, i skuggan av det. Lika långt som mitt liv är hennes karriär – hennes framgångsrika, ihärdiga, ihållande karriär. Hon har visat att förnyelse är möjligt utan att förlora kärnan. Hon har visat alla rädda och tvivlande att utveckling och förändring fungerar och förnöjer.
Idag visar hon världens kvinnor att det heller inte är fördärvande att åldras. ”Time goes by so slowly...” Happy Freaking Fabulous Fifty, Madonna!!!
No time - att välja är att välja bort. Det är en konst att välja så man inte ångrar det man valde bort. Timing - tid och icke-tid. Inget varar för alltid. Kanske handlar det om att göra det till max, så länge det finns tid till det.
Way out west. Tid: fre kväll vid en tidpunkt då jag knappt orkar stå i gummistövlarna längre. Det som etsar sig fast från Broder Daniels sista konsert är den alldeles sista låten 'No time for us'. Det är bokstavligt och genomträngade. Jag vaknar av den påträngande realitetens skönhet och sorgsenhet. For the time being får ni hålla till godo med denna något äldre version. Snart finner vi nog någon inspelning av denna sista låt, denna sista konsert. Likt de uppriktiga försök vi så ofta gör att frysa ögonblick för att alltid framöver kunna bära med oss det som ändå är förgängligt.
laddar försiktigt upp för Way out West, en liten bit i taget... fastnar för det lilla... ’little bit’, lägenhetsversionen... (förlägenhetsversionen?)
...och om man vill ta steget längre så kan man förflytta sig från lägenheten och out in the open, gatuversionen... där musiken blir a little bit more vågad, men i detta fall även sprödare, ömtåligare...
lite som livet, att våga ta klivet... med risk för sårbarhet om man kliver snett...
Livskvalitet är väl ändå att spendera tid på sina favoritsaker här i livet. Varför överdriva; de stora underverken finns i de små tingen. Låt dig inspireras av John Coltrane's version av 'My Favourite Things' medan du funderar över vad som är vardagsglitter för just dig.
Raindrops on roses and whiskers on kittens, bright copper kettles and warm woollen mittens, brown paper packages tied up with strings, these are a few of my favourite things.
Cream coloured ponies and crisp apple strudels, door bells and sleigh bells and schnitzel with noodles. Wild geese that fly with the moon on their wings. these are a few of my favourite things.
Girls in white dresses with blue satin sashes, snowflakes that stay on my nose and eyelashes, silver white winters that melt into springs, these are a few of my favourite things.
When the dog bites, when the bee stings, when I'm feeling sad, I simply remember my favourite things, and then I don't feel so bad.
Platsens ljud kan fångas upp, dokumenteras och arkiveras på betydligt enklare och påtagligare vis än platsens doft. Säger jag ordet ’musik’ så behöver jag inte säga så mycket mer om hur ljud också kan trigga minnen. Musiken får en särställning bland ljud. Den knyter lätt an till våra känslor och blir därför upplevelserelaterad – eller en upplevelse i sig.
Ljuden förtäljer inte bara historier om platser eller sinnesstämningar – utan också om den tid vi lever i. Vissa tar ansvaret i större utsträckning än andra. Ansvar för dokumentationen. Av ljud.
Christopher gör det. Det gör att jag vill kalla honom för samtidsfilosof, eller samtidshistoriker... Jag vet inte om han protesterar mot det... Empirisk filosof, tror jag är etiketten han själv använder.
Fest ett par helger tillbaka. Rödvin, diskussioner och någonstans uppstod sång. Christopher spelade in sången och adderade den till sin instrumentala version av de ljud vi återfinner i samtida kontorslandskap. Titta gärna in [här] för att inspireras av mediearkeologi samt lyssna på hans låt. Låten; en musikalisk dokumentation av samtida ljud. Imorgon ett levande minne.
