gigonomics II – gästblogg Kasper Aase – en entreprenörs röst

En engagerad läsarkommentar som förtjänar sitt eget blogginlägg. Då skickliga entreprenörer, som Kasper Aase, bekänner sig till gigonomi-livsstilen blir fenomenet bara än mer intressant. Medan jag skrivit om den småskaliga tärande gigonomin, visar Aase på hur gigonomens projekt kan drivas gentemot det storskaliga och närande. Skillnaden är frågan om expansion. I grund och botten handlar livsstilsvalet om likartade mekanismer.

-------------------------------------------------------------------------------

Gigonomin är på stark tillväxt även i det vanliga entreprenöriella Sverige, där serie-entreprenörer ofta ser sig själva som fria agenter som gör gigs lite här och var. Nordström/Ridderstråles böcker handlar mycket om denna subkultur inom den talangfulla världen även om de använder andra uttryck.

För mig själv handlade det till en början mer om att jag inte visste vilket projekt som skulle lyfta och jag startade därför fem helt skilda parallella projekt inom tolv månader. Tydligen väldigt vanligt bland högre utbildade som kommer loss och startar sin första verksamhet. Lejonparten har oftast startat minst ett nytt projekt inom en tolvmånadersperiod.

I förlängningen har det blivit en ambition att starta minst ett nytt projekt varje år. Efter sex år inser jag att det i grunden handlar om osäkerhet och även om ett av företagen växte till 65 anställda med en årsomsättning på över 50 miljoner så kommer inget av dem att någonsin konkurrera med våra stora svenska företag.

För att göra någonting framgångsrikt krävs troligen samma tur, men ett helt annat fokus.

Många väljer den här livsstilen självmant och ser det som positivt att gå från gig till gig. Frihetskänslan är ofta större än penningarna. En del ser sig säkert också som livsstilskonstnärer. Om du som min kusin är rivningsarbetare för att kunna åka på turné med bandet eller som jag som kör en konsultfirma för att kunna bygga den där vindtunneln eller adrenalinsports-centret spelar mindre roll.

För en del landar det säkert i samma sak: efter ett tag är det lättare att starta ett nytt projekt som man hankar sig fram på än ta något projekt till nästa steg. Så där håller jag med Petter Stensland som jobbar som analytiker på Wall Street när han säger att "det är lättare att gå från noll till 50 miljoner än från 50 miljoner till 500 miljoner". Jag trodde honom inte för fyra år sedan.

- Kasper Aase www.greenturtle.se

träd i vitt, träd i svart

Idag bjuder jag på vad Johan Lipecki, min gode vän och favoritpoet, den 13 december inspirerades till att skriva i den stund tåget passerat Gävle och gränsen till de vita viddernas land. Tack för att du delar med dig, Johan.

Snötunga granar susar vackra förbi,
stenar, ängar, sjöar,
och lövträden.

Det är de som gör störst intryck på mig,
lövträden.
Där de står hela hösten och fryser,
utan sina kläder, svarta,
mot en grå-brun bakgrund,
anspråkslösa,
gör de ett envetet intryck på mig.

Nu står de frostbitna, kala;
spikraka, smala står de
och avtecknar sig svart mot vitt.

Se hur de står och sträcker på sig,
lysande, stolta, skimrande,
i kylan,
med stadiga fötter djupt ner
i den oberörda myllan.

Och visst sträcker de sig
− längre än vi kan föreställa oss!

Långt under oss kryper känslorna fram.
Tandtrådstunna rötter kryper långt inunder oss
och alla de djupa tankar som passerat
sedan de i unga år fick fäste
har sedan länge försvunnit ut
i klorofyll och glädje.

De har hunnit förnya sig
återanvänt gamla grenar,
krupit utmed ytan, grott fast, skjutit skott.
De har hunnit fördjupa sig,
sökt nya källor,
funnit nya vägar
och återigen hittat opp.

Men nu händer inte mycket.
Nu vilar björk och asp stolt inför nästa vår.

Passivt beskådar vi dem när de passerar,
när vi passerar dem.

Och så börjar det om,
med granar och björkar som passerar,
vi passerar dem.

Livet börjar om,
och om.

Ormar, kreativitet och savannlandskap - eller T som i Trädgård

Gästbloggare Mattias Sandberg
Mattias är doktorand och forskar om barn och ungdomars friluftsliv och natursyn

Att möta en orm under till exempel svampplockning får vissa att reagera instinktivt – kallsvett, panik och en okontrollerbar känsla av skräck. Spindlar, trånga utrymmen och höjder kan framkalla liknande reaktioner. Dessa fobier har en rätt enkel förklaring som härstammar från människans mångtusenåriga utveckling – evolutionen. Enkelt uttryckt strök våra människosläktingar med som inte reagerade på mötet med ormen eller för den skull var alldeles för oförsiktig vid klippkanten. Vissa beteenden premierades medan andra sonika fick betala med sitt liv. (Observera den schablonartade beskrivningen). Och även om alla inte reagerar lika starkt så inger ormar och höga höjder åtminstone en känsla av respekt hos de flesta.

Vad har detta med kreativitet att göra undrar ni nu! Förhoppningsvis. Tanken är att det inte bara är rädslan för ”onda” ting som ormar och spindlar som har premierats under evolutionens gång. Motsatsen - att förkärleken till platser och landskap som gav människor en överblick och en möjlighet att upptäcka faror – tycks också ha borrat ner sig i våra arvsanlag. Studier visar på att människor från olika världsdelar, med olika kön och bakgrund uppskattar liknande typer av scenerier: öppna, ljusa landskap med inslag av träd och vatten – ett landskap som påminner om något som kan liknas vid ”urhemmet” på den afrikanska savannen. Dessa scenerier uppskattas ofta i högre grad av nutidsmänniskan än bilder på städer, bilar eller för den delen mörka regnskogar. Tillgång till vatten, föda och överblick borde rimligtvis också gett människan en känsla av lugn och därmed kanske också en möjlighet att utveckla till exempel vardagsföremål – ett utrymme för kreativitet. Eller är kaos och hårt driven konkurrens kreativitetens hemvist?

Naturens hälsobefrämjande är dokumenterat. Det finns studier som visar på sambandet mellan ”gröna vyer” från sjukhussängen och ett snabbare tillfrisknande, liksom att intagna som genom gallret kan blicka utöver natur mår bättre. Detta enbart beroende på åsynen av naturen, inte att man rör sig i den eller umgås i den…

Å här kommer min tes, undran, intresseväckande avslut. Kalla det vad ni vill! Hur skulle natur utanför fönstret påverka prestationen, välmåendet och arbetsklimatet hos forskare, programmerare, sjuksköterskor, industriarbetare och företagsledare? Skulle vardagsinslag av natur i form av skogspartier, parker, dammar och vattendrag kunna höja kreativiteten, eller locka till sig de människor som besitter den, och på sikt ge en grön stad eller region konkurrensfördelar gentemot sterila och människofientliga miljöer? Tanken på eventuella kopplingar mellan sinnesro, välmående, natur och kreativitet är inte ny; inspiration är hämtad från professor Roger Ulrich's bidrag i boken The Biophilia Hypothesis från 1993. Kanske har Florida plats för ett fjärde T - Trädgård. Hoppas tanken får slå rot.

~ Gästbloggar-premiär till veckan ~

Efter fyra månaders bloggande känner jag att det kan vara dags för ett nytt tilltag. Det nya inslaget blir i form av att titt som tätt bjuda in gästbloggare. Närmast blir det gäster som hänför mig med sina tankar eller idéer... men min förhoppning är också att locka till mig gäster som utmanar och konfronterar mina tankegångar. Wish me luck on that.

Nu önskar jag er en underbar helg.