kulturproppen

Med viss fördröjning, men jag vill ändå delge lite av de tankar jag hade förra veckan. Den 21 september släpptes så kulturpropositionen. Den inväntades av intresserade med spänning och undran över vad som skulle komma att införlivas utifrån Kulturutredningens förslag.

Sammanslagningen till ny supermyndighet skippades. Däremot bildas en mindre analysmyndighet. Välkommet, anser jag, då landet lider brist på relevant kultursektorstatistik.

Regionalisering, enligt Kulturutredningens föreslagna portföljmodell, genomförs på papper. Först ut är Region Skåne, Västra Götalandsregionen, Gotland och Halland. Detta beslut är dock inte mycket mer än en bekräftelse av vad som redan sker i praktiken runt om i landet. Att använda kulturen för att stärka kommuner och regioner är ju trots allt en utav våra mest tydliga samhällstrender idag.

Några andra punkter: Kultur för barn och unga stärks. Stödet till Rikskonserter läggs ned. Adjö säger man även till livslånga konstnärslöner. Kanske fick just punkten om avskaffandet av konstnärslöner oproportionerligt stort utrymme i mediedebatten förra veckan och till och med veckan inför proppen, se t ex SvD-artikel. Individerna med livslånga löner är ju i numerärt tal ett undantag i proportion till landets totala mängd kulturarbetare.

I och med de nya kulturpolitiska målen skippar man vissa av de gamla. T ex stryks 70-talets formulering om att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Dock tycks man inte dra det särskilt långt åt andra hållet och på allvar tala om det entreprenörskap som alltjämt växer inom kultursektorn.

Vidare vill jag sätta frågetecken kring en motsättning som präglar den kulturpolitiska diskussionen i Sverige just nu: Ska vi ha ’kultur för alla’ eller ska vi värna om 'kulturens egenvärde'? Jag tycker nämligen att detta är två motverkande tendenser. Se gärna min tidigare reflektion kring idén om ’kulturens egenvärde’ där jag istället pläderar för ’kulturtilltro’. Även Tobias Nielsén ställer sig skeptisk till effekterna av att tala om egenvärde. I samma inlägg lyfter han vidare tanken om att skilja på konstpolitik och kulturpolitik. Kanske vore det ett steg i riktning att bereda lite ordning i en för tillfället ganska rörig kulturpolitisk debatt.

snabb kultursummering av veckan som gått – Sverige & GBG

Senaste veckan har varit händelserik, minst sagt. Här kommer en snabbsummering av happenings i Sverige och i Göteborg.

Sverige

• 17 september: Regeringen anslår 60 miljoner kronor till de kreativa näringarna. Det kan betraktas som en någorlunda tydlig signal att man vill satsa på detta som en framtidsbransch. Lite pengar, anser dock de jag hunnit prata runt med som arbetar aktivt med att promota denna sektor. För bra sammanfattning läs Tobias inlägg på kulturekonomi.se.
• Kulturpropositionen 21 september. Jag återkommer på den punkten med separat inlägg.

Göteborg

• 17 september gick surret i Göteborg att SvD proklamerat staden till landets teaterhuvudstad. Då jag letade men aldrig fann artikeln på nätet så hänvisar jag istället till Björns Sandmarks, chef för Kulturförvaltningen i Göteborg, inlägg.
• I förra veckan besöktes Göteborg av det beryktade magasinet Monocle. I ett kommande nummer av tidskriften (2 eller 3 nummer från idag sett) kommer stadens näringsliv gestaltas. Ett särskilt intresse visade redaktionen för kreativa näringar och stadens unga kreatörer. Intressant är hur Göteborgs undervegetation hamnar direkt i global spotlight via New York Times tidigare och nu Monocle.

365 idéer på 3,65 timmar

Sökes: Kreatörer och idéskapare som inte är rädda för utmaningar och vill dela med sig av sina hjärnor och energi. Vanliga människor som tycker om att hitta på. Entreprenörer som tänker utanför boxen.

Finnes: Ett världsrekordsförsök i idégenerering på Entreprenörsdagen i Göteborg den 4:e November mellan 12:00 och 17:00. Målet är att få fram minst 365 idéer på 3,65 timmar. Efter världsrekordsförsöket läggs samtliga idéer upp på en hemsida där den som vill kan genomföra idéen i önskvärt format. Men idéen ligger kvar och blir aldrig förbrukad oavsett hur många som lånar den.

Vill du vara med och slå världsrekord i idégenerering? Skicka ett mail till navid@365saker.se och berätta kort om dig själv + en motivering om varför du är just den personen vi söker.

Världsrekordsförsöket i idégenerering presenteras av 365 saker du kan göra och Entreprenörsdagen :

www.365saker.se
www.entreprenorsdagen.se

eftersnack om lek och allvar

Om du befinner dig i GBG imorgon torsdag vågar jag mig på att varmt rekommendera följande event. Jag har precis mött övriga paneldeltagare och det är minst sagt spännande personer med mycket att förmedla. Jag ser verkligen fram emot samtalet.

”Här och var ser vi experimentlust bubbla upp likt magma. Spårvagnskurar som pimpas och flashmobs som splittras lika snabbt och oväntat som de samlas. Vid Trafalgar Square i London finns en tom sockel, där man visar tillfälliga monument. För 23:e året i rad har konstfestivalen Burning Man gått av stapeln i Nevadaöknen och I GBG har vi precis avslutat Bygget på Röhsskas innergård.

Vad är egentligen poängen med det här? Vilka effekter får initiativen på medborgare och samhälle? Finns det kopplingar till nätets utveckling med öppen källkod, deltagarkultur och användargenererat innehåll?”

Detta diskuterar vi på höstens första Eftersnack.

VAR: Röhsska museet
NÄR: 17 sept, dörrarna öppnar kl 17.15, samtalet börjar 17:30.
FRI ENTRÉ: Anmäl dig till info.ada@businessregion.se

I panelen:
Claes Caldenby, Chalmersprofessor i arkitektur och med i redaktionen för tidskriften Arkitektur, gillar städer med utrymme för medborgarna att lägga till sitt.

Evelina Wahlqvist, Kreativitetsforskare från Handelshögskolan i GBG med särskilt intresse för kreatörers effekter på urban och ekonomisk utveckling.

Gustav Martner, Executive Creative Director på Crispin Porter + Bogusky Europe. Arbetar med kopplingen web - verklighet och har sin bakgrund inom punk och DIY (Do It Yourself).

Henrik Wallgren, Projektledare för Bygget, Future Drome och ett gäng andra experiment med deltagarkultur/anarki. Dessutom konstnär, musiker och debattör.

Eftersnack är ett samarbete mellan ADA, Röhsska museet och Business & Design Lab.

tram sessions i kamomilla stad

Bor man i Göteborg åker man ofrånkomligen en del spårvagn. Ibland blir jag trött på hur spårvagnarna romantiseras av människor från spårvagnslösa städer. Även om åkturerna bjuder på vissa spontant genererade upplevelser, som jag skrivit om här och här. Nyss insåg jag att göteborgarna själva också tycks romantisera spårvagnsåkandet. Åtminstone höjde jag nyligen ögonbrynen vid åsynen av en rubrik som förtäljde ’Göteborgarna gillar sina spårvagnar’. I synnerhet nu, tänkte jag ironiskt, i influensatider då man ska stå ut med att folk hostar rakt ut i trängseln i vagnen. Sakta går det också. Rätta mig om jag har fel, men jag tror bestämt att Göteborgs spårvagnar har en snitthastighet på 7 km/h, att jämföra med 30 km/h för Stockholms tunnelbana.

I Göteborgs spårvagnar vågar vi i alla fall se på och tilltala varandra. Ett pluspoäng till Göteborgs kollektivtrafikskontext. Sist jag var i Stockholm glömde jag av mig; råkade tilltala främlingar. Sorry, det ska aldrig händ igen. Yeah, right… Ses – och hörs – senare i veckan, stockholmare! ;)

Jag inser att jag har gjort det själv – romantiserat spårvagnarna, vill säga – på den tiden när jag fortfarande var liten norrländsk tös som älskade ’Folk och rövare i Kamomilla stad’. I Kamomilla stad förekommer ingen biltrafik. Där finns istället en spårvagnslinje som bara tar en minut att åka med. Dessutom bjuds alla passagerare på kakor. För att inte tala om att spårvagnsfärden är förknippad med en musikalisk upplevelse…

Så lätt det kan vara att sätta en glamorös touch på spårvangsfärden! Fram för mer sådana strategier i dessa klimatproblematiska tider då bilfolket måste övertygas om att åka kollektivt. Nu väntar jag intensivt på att få uppleva det själv. Jag hoppas sätta mig på rätt spårvagn vid rätt tillfälle. Tram Sessions Göteborg är vad jag syftar på. Tills det eventuellt händer kan man roa sig med att njuta av dessa vackra tillfällen på webben. Tackar Jesper för detta tips. Här: Ingenting. Men definitivt nånting alldeles extra...

Umeå Kulturhuvudstad 2014

Så var då kampen avgjord om kulturhuvudstadsåret 2014. Umeå kammar hem titeln, tillika uppdraget. Återigen fascineras jag av Umeå. Staden sätter exempel då de visar resten av landet att det lönar sig att vara visionär samt att strategiskt arbeta mot sina visioner. Som vi påvisade i rapporten Sweden in the Creative Age är Umeå med omnejd den enda del av Norrland som lyckas konkurrera med landets tre storstadsområden i kreativitetsranking. Umeå imponerar i olika dimensioner – kulturlivet är en utav dem. Dagens utnämning tycks grunda sig just i visionär långsiktighet samt genuint lokalt engagemang. Väl värd att notera är också den rubrik som Umeås ansökan burit. Den vittnar om inställningen: ”Nyfikenhet och passion – Medskapandets konst”. Läs Kulturrådets pressmeddelande <här>.

vilken var ditt livs första passion?

Tänk tillbaka på ditt livs första passion. Fundera ett slag på vilken glädje den skänkte dig… och vilka lärdomar den gav dig... Däri kan du finna styrka för resten av ditt liv.

Inneboende i passionens natur är det hårda arbetet; det periodvisa lidandet, starkt kopplat till lidelsen. Skönheten i din passion gör väl värt allt ditt hårda slit. Knappast någon passion utan fight. För någonstans mitt emellan kamp och belöning växer övertygelsen om att detta är rätt för dig.

Så, vilken var din första passion? Mitt livs första passion var dansen. Katalyserad av tv-serien FAME. Som 3-åring satt jag bänkad en kväll i veckan, uppslukad av musiken och dansscenerna. Mina föräldrar såg det som bekräftelsen på något de redan visste. Deras vardagsrumsdansande dotter måste sättas i balettskola. Inget kändes mer naturligt. Kanske tycktes det snarare märkligt när jag 15 år senare valde att överge mitt livs första passion.

Det är dock onödigt att sörja det du för alltid kan bära med dig som en styrka. Jag kan för alltid bära med mig vetskapen om den glädje som uppstår i att arbeta hårt för någonting jag brinner för. Jag kan för alltid bära med mig självförtroendet som grundades i vetskapen om att hårt jobb leder mig rätt och framåt. ”Det enda som får mig att bli besviken på er, är om ni ger upp. Aldrig ge upp!”, ekar fortfarande orden från min danslärarinna.

Skräcken är kanske snarare att bli ’vuxen’ och för bekväm, att sluta kämpa, sluta försöka… Därför påminner jag mig själv ibland om min första passion och hur belönande kampen var. Jag tänker tillbaka på FAME-serien och hur min mamma satt med och översatte engelskan för sin 3-åriga tös. Jag minns inte om hon översatte denna mening, eller om jag lärde mig den first hand by practice. Igår kväll såg jag av en händelse Debbie Allen på tv, danslärarinnan från FAME, citera sin klassiska fras:

“You've got big dreams? You want fame? Well, fame costs. And right here is where you start paying - with sweat!"