Göteborg. Jag sitter på spårvagnen vid lunchtid, väl medveten om att min resa på marginalen kommer att föra mig till Konstepidemin två minuter efter avtalad tid. Jag känner mig själv. Rätt väl. Skrattar lite åt ett nyligt intervjureportage där skribenten var förskönande nog i situationsbeskrivningen att hävda att jag kom inrusande till intervjun exakt på klockslaget tio. Det var inte sant. Jag var två minuter sen. Bombis.
Jag har lärt mig att koppla bort stressen i de situationer jag själv inte påverkar. Har accepterat att stadens spårvagnar rör sig i en snitthastighet på sju kilometer i timmen. Jag njuter faktiskt av den här spårvagnsfärden. Även om jag egentligen vill be alla icke-göteborgare att sluta romantisera kring spårvagnstrafiken. Det är inte lika kul om färdas med dem dagligen. På morgonsidan är jag bättre på att ta in alla intryck, på kvällssidan vill jag bara stänga bort alla ljud som genereras, och ibland eskalerar, i en spårvagn. Nu är det fortfarande morgonens sida av dygnet.
Längst bak i spårvagnen sitter en man som med sprucken röst vrålar. I sin mobiltelefon. Även om jag inte förstår språket han talar så konstaterar jag snabbt att han inte är upprörd. Snarare exalterad. Kanske talar han med någon på andra sidan jordklotet. Har du tänkt på det – hur man tenderar att tala högre i telefonen ju längre bort man befinner sig från den man talar med? Som om vi ännu inte riktigt litar på långdistanskommunikationstekniken… (Jag äääälskar svenskans tillåtande natur i konstruktionen av långa ord… och funderar på hur många ord som krävs för att få till det där på spanska… sju kanske.)
Snett framför mig sitter en ung asiatisk man med rakat huvud. Buddhist kanske. Men bara kanske. Jag är inte expert på olika religioners böneteknik. För att inte tala om hur individuellt böneutövandet kan vara. Han ber nämligen. Han har slutit ögonen. Mumlar stilla ord jag inte kan identifiera. Tyst, som för att inte störa någon annan i vagnen. Händerna håller han kupade, med fingertopparna öppnade mot skyn. Öppet riktad mot… ovan. Jag imponeras av hur han lyckas stänga ute allt annat ljud i spårvagnen. Gå in i sig själv. I synnerhet med tanke på mannen längst bak. Han vrålar fortfarande.
Jag tänker hur de parallella skeendena i denna spårvagn en vanlig måndagsförmiddag ger uttryck för multikulturalism. Den ofta fascinerande multikulturalism vi valt att inte sträva emot – till fördel för integrationen. Detta svenska mantra – integration – men knappast det mantra som den unge asiatiske mannen ber om och om igen. För att inte tala om den svenska tilltron till assimilering. Helt plötsligt inser jag dock att ett tredje skeende i spårvagnen ger uttryck för omvänd assimilering: Den svenska damen på sätet bakom mig har plötsligt börjat be hon också – troligen inspirerad av den unge mannen med annan religionstillhörighet än hon själv. Kan han så kan hon. Inspirerande. Rörande. Vackert. På spårvagnen. Denna förmiddag.
Jag har lärt mig att koppla bort stressen i de situationer jag själv inte påverkar. Har accepterat att stadens spårvagnar rör sig i en snitthastighet på sju kilometer i timmen. Jag njuter faktiskt av den här spårvagnsfärden. Även om jag egentligen vill be alla icke-göteborgare att sluta romantisera kring spårvagnstrafiken. Det är inte lika kul om färdas med dem dagligen. På morgonsidan är jag bättre på att ta in alla intryck, på kvällssidan vill jag bara stänga bort alla ljud som genereras, och ibland eskalerar, i en spårvagn. Nu är det fortfarande morgonens sida av dygnet.
Längst bak i spårvagnen sitter en man som med sprucken röst vrålar. I sin mobiltelefon. Även om jag inte förstår språket han talar så konstaterar jag snabbt att han inte är upprörd. Snarare exalterad. Kanske talar han med någon på andra sidan jordklotet. Har du tänkt på det – hur man tenderar att tala högre i telefonen ju längre bort man befinner sig från den man talar med? Som om vi ännu inte riktigt litar på långdistanskommunikationstekniken… (Jag äääälskar svenskans tillåtande natur i konstruktionen av långa ord… och funderar på hur många ord som krävs för att få till det där på spanska… sju kanske.)
Snett framför mig sitter en ung asiatisk man med rakat huvud. Buddhist kanske. Men bara kanske. Jag är inte expert på olika religioners böneteknik. För att inte tala om hur individuellt böneutövandet kan vara. Han ber nämligen. Han har slutit ögonen. Mumlar stilla ord jag inte kan identifiera. Tyst, som för att inte störa någon annan i vagnen. Händerna håller han kupade, med fingertopparna öppnade mot skyn. Öppet riktad mot… ovan. Jag imponeras av hur han lyckas stänga ute allt annat ljud i spårvagnen. Gå in i sig själv. I synnerhet med tanke på mannen längst bak. Han vrålar fortfarande.
Jag tänker hur de parallella skeendena i denna spårvagn en vanlig måndagsförmiddag ger uttryck för multikulturalism. Den ofta fascinerande multikulturalism vi valt att inte sträva emot – till fördel för integrationen. Detta svenska mantra – integration – men knappast det mantra som den unge asiatiske mannen ber om och om igen. För att inte tala om den svenska tilltron till assimilering. Helt plötsligt inser jag dock att ett tredje skeende i spårvagnen ger uttryck för omvänd assimilering: Den svenska damen på sätet bakom mig har plötsligt börjat be hon också – troligen inspirerad av den unge mannen med annan religionstillhörighet än hon själv. Kan han så kan hon. Inspirerande. Rörande. Vackert. På spårvagnen. Denna förmiddag.
