söndagsprofil i GP ekonomi

Igår agerade jag söndagsprofil i GöteborgsPostens ekonomibilaga. Journalisten Lotta Hohner intervjuade mig om kreativitet, trender och framtidens ekonomi. Fotografen heter Anders Hofgren.

gigonomics

Jag har tidigare skrivit om hur det relativt nya statistiska begreppet kombinatör – person som kombinerar en anställning med att driva företag. Jag efterlyste då erkännandet av multi-kombinatören eftersom jag i forskning identifierat att konstnärskap ofta försörjs via en kombination av flera anställningar samt F-skattesedel. Utöver detta finnes även multi-kombinatören som krockar med SCBs kombinatörsdefinition i sin ovilja att ta anställning. Denna kategori individer ryms kanske bättre under termen gigonomer; människor som försörjer sig via gigs istället för anställning.

Gigonomics som begrepp etablerades av Tina Brown, chefredaktör för The Daily Beast, då hon den 12 januari 2009 skriver om ”The Gig Economy”. Inlägget utgår ifrån att ingen hon känner har jobb längre; de har gigs. Det vill säga att man har en frilanskarriär på projekt-till-projekt-basis. Gigs definierar hon som så här:

“Gigs: a bunch of free-floating projects, consultancies, and part-time bits and pieces they try and stitch together to make what they refer to wryly as “the Nut”—the sum that allows them to hang on to the apartment, the health-care policy, the baby sitter, and the school fees.”

Brown skriver utifrån sitt amerikanska perspektiv att gig-ekonomin i sig inte är något nyhetens behag; i de lägre inkomstkvartilerna är det vanligt med människor som lever från ’paycheck to paycheck’. Det nya i fenomenet, hävdar hon, är att examen från ett elituniversitet inte längre är en garanti för arbetstrygghet. I och med den finansiella krisen har gig-ekonomin spridit sig även till den kvalificerade arbetskraften. Stöd för sin argumentation finner hon i en enkätundersökning som genomförts i USA i januari 2009 av The Daily Beast and Penn, Schoen & Berland Associates. Resultaten visar hur den amerikanska ”arbetsplatsen” är under förändring. Alltfler höginkomsttagare frilansar sin väg till lön via multipla deltids-gigs. Anledning hävdas vara lågkonjunkturen.

Frågan är om vi inte gör det aningen enkelt för oss att skylla nya tendenser på ekonomiska kristider!? Visserligen kan krisen skapa rum för det nya. Det som redan pockade på. Men vi bör vara försiktiga med att behandla de nya ”krisgenererade” tendenserna som temporära. De må vara här för att stanna. Kan samhället därmed vara beredd att skapa nya strukturer för att uppmuntra dessa nya fenomen, är mycket vunnit i den utveckling som blir framtiden. Politikens uppgift idag borde således vara att definiera och ringa in vilka nya tendenser man vill understödja. Inom sysselsättningspolitiken finns tydligt sådana brännande punkter.

Hur har då diskussionen om gig-ekonomin förts i Sverige? Den har förts i mindre skala i en omgång i februari 2010 (ett år efter Tina Browns nu berömda inlägg). Diskussionen fördes av några gigonomer själva (i synnerhet Navid Modiri, Sofia Mirjamsdotter, Elin Grelsson och Gustav Almestad) via twitter och några blogginlägg. Sedan har det varit tyst. Temat saknar tyvärr reell förankring i svensk samhällsdiskussion. Blogginlägg från februaridiskussionen visar några intressanta drag:

• Navid Modiri bejublar gigonomics-fenomenet, kopplar det till kultursektorn samt erbjuder en definition: ”…det är det jag sysslat med så länge jag varit yrkesverksam. Varken som musiker, journalist, kulturarbetare, föreläsare eller egenföretagare har du råd, ro eller särskilt stor möjlighet att ha en enstaka sysselsättning; du jobbar med en buffé av uppdrag, gigs och projektanställningar med olika procentgrad.”
• Sofia Mirjamsdotter uttrycker problematik som vilar i fenomenet: ”Gigonomics är tanken om ett nytt ekonomiskt system som bygger på alla är mer eller mindre frilansare. Jag tror att det behövs ramar. [...]Ett problem som jag ser med gigonomicsteorin är just att alla inte kan allting. Det har jag själv erfarit som egen företagare. Jag är bra på det jag gör, jag vet vad jag kan, men som företagare måste jag dessutom kunna en massa ekonomi och byråkrati, och jag måste kunna sälja in idéer. Jag måste kunna sälja mig själv.”
• Diskussionen landar i att bolla huruvida gigonomics bara tillhör ett elitskikt av arbetskraften med namnkunnighet och utförarförmåga eller om vi borde ha en mer ödmjuk inställning till gig-ekonomins varande; fördelar och nackdelar.

Mitt intresse för gig-ekonomin återfinns bortom konjunktursvängningar och utövarstatus. Anledningen till mitt intresse är att stor del av landets konstnärer lever just så här – samt att fler yrkeskategorier kan komma att anamma denna livsstil framöver. Konstnärerna blir bästa källan till att informera oss om möjligheterna och svårigheterna med denna sysselsättnings- och försörjningsform. (Även om jag inte använder ordet gigonomics i rapporten making art Work så är den ändock en källa till att läsa om fenomenet.) Att studera konstnärers karriärvägar och vardag blir därför källan till kunskap på två viktiga områden:

1) Hur samhället bättre kan understödja kulturentreprenörskap i smått och kulturnäringar i stort.

2) Benchmark på hur individer i många andra yrkesgrupper kan tänkas forma sitt yrkesliv framöver då vi går mot mer flexibilitet, kreativitet och digitalisering i vår yrkesvardag.

En gigonom åtnjuter å ena sidan frihet och möjlighet. Men det finns problematiska aspekter av gig-ekonomin som sysselsättningsform. Sofia Mirjamsdotter nämner några, se ovan. Tina Brown problematiserar fenomenet ganska ordentligt: Intressanta gigs och den så attraktiva variationen dem emellan förlorar glans när man inser att man jobbar tre gånger så hårt för samma eller lägre lön, minus förmåner förstås. Att vara överhopad med jobb är en annan svårhanterad aspekt, eller som Brown uttrycker det: ”Doing three things badly is the name of the game.”

Problematiska inslag för gigonomen som jag funnit i min forskning av konstnärer specifikt är bland annat:

• Den stora åtgång av tid som krävs för att finna tillräckligt många inkomstkällor för att få det att gå runt.
• Hantering av mellanperioder utan intäkter.
• Oförståelse i socialförsäkringssystemet för sysselsättningsformer som inte fungerar enligt normen.
• Hantering av egen administration såväl som olika uppdragsgivares/samarbetspartners varierande krav på administration och uppföljning.

Vidare behöver man som gigonom personligen medvetet värna om att man faktiskt åtnjuter en del av den variationsrikedom och idéförverkligande som gig-ekonomin kan erbjuda. Risken när man, för att klara livhanken, måste ta flera gigs samtidigt är att de blir mindre varierade och mer likartade. Detta är gig-ekonomins inbyggda paradox: Att de samlade giggens ekonomi bygger på kvantitet och upprepning snarare än på djuplodning och kvalitet. Kanske får de motsatt den avsedda effekten; att resurserna att odla sin särart minskar. Varningen för i längden bristande kvalitet fångar jag upp när jag samtalar med Maurits Johansson, projektledare inom Göteborgs framväxande kreativa sektor, som vidare hänvisar till ett japanskt talesätt värt eftertanke:

”Bättre att vara mästare på en konstart än en klåpare på tusen”.

I kontentan av det citatet sitter just motstridigheten i utmaningen att vara både specialist och gigonom.

towards complex people in simple organizations

In my pursuit to better understand the mechanisms enhancing creativity on an organizational level, I was happy that Stefan Meisiek visited Business & Design Lab this week. Meisiek is Professor at the School of Economics and Management, Universidade Nova de Lisboa, however soon to be Associate Professor of Leadership at the Copenhagen Business School. At Wednesday’s lunch seminar, arranged in co-operation between Business & Design Lab and ADA, Meisiek spoke about his research on “Workarts” – i.e. about how it during the last few years have been an increase in art based initiatives in different organizations. From that, I particularly carry with me his description on how we are moving:

“From simple people in complex organizations
to complex people in simple organizations”

[multi-]Kombinatörerna

Begrepp som kombinatörer och gigonomer har dykt upp som försök att nagla fast och beskriva nya individuellt varierande former av sysselsättning som befinner sig bortom den traditionella formen för fast anställning med nio till fem jobb. En norm- och praxisförskjutning sker i den nya kreativa ekonomins tidevarv. Det är i mångt och mycket bland skapande yrkesutövare detta sker. Men hänger det svenska systemet med? Själv efterlyser jag en anpassning hos berörda myndigheter då i synnerhet socialförsäkringssystem kunde behöva anpassas efter den flexibilitet många människor driver sina yrkes- och livskarriärer med idag.

Begreppet kombinatörer har jag nyligen blivit varse om. Jag har emellertid identifierat och studerat fenomenet i min forskning (om konstnärliga karriärvägar), även om jag inte valt att etikettera det. Nu smakar jag på begreppet, tycker att det känns ganska okej, men vill samtidigt poängtera att jag tycker att ett begrepp landat först när de så kallade kombinatörerna själva identifierar sig till kategorin. Å andra sidan; kanske är det som ’kategori’ samhället än så länge har nytta av begreppet för att vi ska bli bättre på att statistiskt belysa nya sysselsättningsbeteenden innanför ramarna på ett fyrkantigt statistikupptag anpassat till gårdagens industrialiseringssamhälle, utifrån jordbrukssamhället som primärt ursprung.

SCB har relativt nyligen myntat begreppet och definierar kombinatören som en anställd person som driver företag vid sidan av sin anställning. Spotlightens riktande mot kategorin är angelägen då man insett att gruppen är viktigare än vad man hittills trott för att skapa nya arbetstillfällen och öka andelen kvinnliga företagare. Bland kombinatörerna uppgår andelen kvinnor till 40 procent, jämfört med 33 procent bland heltidsföretagarna. Anledningar till kombinatörsupplägget är kan vara att bisysslan är en hobby eller kort och gott aldrig förväntas generera en fullgod inkomst. Ibland fungerar kombinerandet som ett försiktigare sätt att starta upp sin egen verksamhet. Ibland är det till och med en överlevnadsstrategi; i synnerhet så på landsbygd. Läs närmare om denna växande grupp i rapporten’ Dynamiken bland företagare, anställda och kombinatörer’ (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, 2008:22) av Frédéric Delmar, Tim Folta och Karl Wennberg.

Kombinatörerna beskrivs således som dubbelarbetare. Jag skulle vilja vidga definitionen av kombinatörer alternativt efterlysa skapandet av ytterligare ett begrepp. Det jag identifierat i min forskning avseende specifikt konstnärligt utbildade individer och deras karriärvägar har jag mött multi-kombinatörer. Där har vi kanske begreppet: multi-kombinatörerna. Det jag vill framhäva är hur konstnärligt utbildade individer (beroende på inriktning; i de fall jag studerat i synnerhet konsthantverkare och personer utbildade i fri konst) ofta kombinerar flera anställningar under året (ofta så kallade brödjobb) med sitt konstnärliga skapande, ibland också med egen firma. Ibland sker växlingen mellan brödjobb och konstnärlig verksamhet uppdelad över veckans dagar; ibland sker den fördelad över säsonger av året. Ofta är anställningarna flera under ett år.

Om detta kan läsas närmare i min rapport making art Work i avsnitt 5 titulerat ”Making a living – in or out of art”, sidorna 13-17. Figur 3 visar hur alumnerna, från HDK och Valand, elva år efter examen i genomsnitt har två anställningar. Det kan i praktiken innebära mellan en och fyra anställningar per individ under ett år. Bortom brödjobbet som lösning för att finansiera sitt konstnärliga utövande finns de individer som in i det längsta försöker undvika brödjobb med syfte att lägga all sin tid på den konstnärliga verksamheten. I själva verket lägger denna individ majoriteten av sin tid på att leta rätt på och lära sig växla mellan olika finansieringslösningar. Dessa lösningar rör sig mellan olika stipendier (vistelse-, arbets- och ateljéstipendium), F-skattesedel, försäljning av konst, offentlig utsmyckning, a-kassa... och ibland tillfällig anställning. Utöver konsten blir det således en konst i sig att veta hur du har rätt att växla mellan olika finansieringslösningar eftersom det bryter mot den förhärskande normen om fast anställning som det svenska systemet idag är uppbyggt kring.

Från multi-kombinatörer med flera anställningar och ofta F-skattesedel så finns således multi-kombinatören som krockar med SCBs kombinatörsdefinition i sin ovilja att ta anställning. Denna kategori individer ryms kanske bättre under termen gigonomer (människor som försörjer sig via gigs istället för anställning) som dryftades mycket en vecka tillbaka över blogg- och twitterdiskussioner. Jag återkommer med mina reflektioner kring Gigonomics.

Beautiful Business Event i GBG i afton

Vilka trender, möjligheter och ljusglimtar kan vi se idag, imorgon och i framtiden? Och hur gör du dem till dina egna? I business, vardag och guldstunder.

Driftig.nu – Sveriges största affärsnätverk för kvinnor som driver eller vill starta företag – arrangerar i afton ett Beautiful Business Event i Göteborg på tema Trend. Jag ser fram emot kvällen då vi laddar upp inför spännande föredrag, intressanta diskussioner och trevligt mingel. Stenhammarsalen, Konserthuset, Göteborg kl 18-21. Läs närmare om eventet >>här.

Medverkande:
Johanna Ögren som kvällens moderator. Superbloggerskan bakom Bokhora, Fashionista och Lilla Gumman.
Ida Hult, föreläsaren som ställer samhällstrender, livsstilsförändringar och beteendemönster i ett helt nytt ljus genom unikt tillämpade etnografiska undersökningar.
Dominika Peczynski, trendsättare och trendkännare: från Army of Lovers till livet som företagare med Lovesearch och egna PR-firman Mafioso .
Ebba von Sydow med öga för modetrender såväl som samhällstrender. Bloggare, reporter och redaktör är några av hennes skepnader.

Göteborgspanel:
Eva Bodestig grundare av blogg-klädbutiken Mandel som utsetts till Årets mest nyskapande e-handel av Internetworld.
Evelina Wahlqvist kreativitetsforskare och omvärldsanalytiker med framtidspejling från Handelshögskolan, Göteborgs Universitet.
Tasso Stafilidis skådespelare, författare, tidigare riksdagsledamot och verksamhetschef för HBT-Festivalen i Göteborg.

detta är ingen modeblogg II: sundsvallsbyxan

Jag sitter på stillsam plats utanför Sundsvall och skriver. Givetvis låter jag visst omvärlds-buzz sippra igenom – via t ex Sundsvalls Tidning (ST). Idag kan man läsa om träningsbyxan som sålt så hårt i Sundsvallsområdet att byxan numera kallas Sundsvallsbyxan. ”Det är inte ofta Sundsvall tar täten när det gäller trender, men när det gäller träningsbyxor så gör vi det.”, skriver ST idag. Givetvis börjar jag fundera kring Sundsvall och trendsättning. Är min hemstad dålig på etablera trender? Kanske… Dock tycks Sundsvallsborna vara bra på steg nr 2: Att kopiera trender. Det torde vara trendens mest nödvändiga steg. Ty om ingen tar efter idéetableraren; ingen trend. Att Sundsvall skulle vara trendanpassningarnas näste tyder ändå smeknamnet på. Ett smeknamn som florerar i folkmun i städer norr om Sundvall: ”Norrlands fjollträsk”, säger man. Märkligt, att jag aldrig fick höra det smeknamnet så länge jag själv bodde i Sundvall… Kanske är norrlänningar försiktiga med att förolämpa varandra… Kanske är man försiktig med att berömma…

creative trendences: kulturens bidrag / arts impact

(Salvador Dalí Mae West Lips Sofa)

Det är superhett att tala om konstens och kulturens bidrag till samhället. Det är varken för att jag forskar kring det eller därför som jag forskar kring det ;-) Men! Jag hoppas att min nya rapport ska kunna bidra till att nyansera diskussionerna en aning i det som handlar om kultur kopplat till ekonomi. Den kommer snart, kommer snart...

The societal contribution of arts and culture is the hot topic for discussion in Sweden right now. I think that more research needs to be mixed into the turbulence to nuance the polarized discussions of politicians on the one hand and the cultural sector on the other. Especially when it comes to the area of cultural economy. Keep your eyes open for my new report to be published soon.