numer en plats i mig...

Jag har funnit en plats. En mycket speciell plats. En plats där världen öppnar sig för mina ögon, i all sin enkelhet och storhet. Platsen är mitt hjärtas upptäckt denna sommar. För att inte tala om mina sinnens upplevelse.

Dit tog mig sommarens skogspromenader över stock och sten, mossa och rötter. Bland ris, ljung och blåbär. Myrstigar, fågelkvitter, fjärilar. Dunkelt men livgivande. Bara ibland finner ljuset sin väg ned genom taket av barr och blad.

Så, helt plötsligt bländande ljus och världen som öppnar sig för mina fötter. Jag står på randen av en bergssluttning och ser ut över himlen, havet och horisonten. Skapelsen i sin enkelhet, men ack så stort, så starkt, så äkta. Det känns närmast religiöst. Jag kippar efter andan. Tittar storögt, utan att blinka, ut över klippkanten. Kan inte få nog. Av skönheten.

Jag är inte först med att ha upptäckt denna plats. Eller det religiösa i upplevelsen heller, för den delen. Men på det sekulariserade vis vi lever i detta samhälle så har inte ett tempel och ett altare rests, utan istället en vindskyddande boning i trä och en eldstad för grillning.

På träväggen har namn ristats in. Åke, Eva, Joakim och Olivia har varit här… Inristningarna tycks mig ett fint men tafatt försök att bevara en bit av sig själv för evigt på platsen. Jag tänker göra tvärtom; jag tänker bevara platsen för alltid i mig. En annan form av förevigande. Jag super in alla intryck och vet att jag snabbt kan färdas dit när jag sluter mina ögon och ser utsikten för mitt inre.

Denna utsikt. En naturlig skönhet som är påtaglig, uppfyllande, rörande, omtumlande… En upplevelse att bära med sig. Kanske för att de till synes outgrundliga stigar som förde mig mot detta oväntade mål plötsligt gör livet begripligt. Man måste bara våga följa stigarna framåt.

Snart lämnar jag min sommarvistelse. Morgonpromenadens helighet tilltar för var dag. Platsen känns vackrare för var dag. Märkligt, å ena sidan vill jag att världens alla människor ska få uppleva denna plats. Å andra sidan vill jag bevara den andaktliga stunden var morgon alldeles allena. Jag hoppas alla finner en sådan plats. Där man får känna enkelhet och storhet på samma gång. En plats där himlen, havet och horisonten möts. En plats där utsikt är lika med insikt. En plats där världen känns perfekt.

moments XI: the eternal present

Varje gång man går in på Jerry’s blogg Doktor Spinn så möts man av ett nytt citat. Vid mitt senaste besök fångade jag upp dessa ord – om att finna evigheten i nuet:

"If we take eternity to mean not infinite temporal duration but timelessness, then eternal life belongs to those who live in the present."

Ludwig Wittgenstein

hold still

In this little town [LONDON!] cars they don’t slow down. The lonely people here, they throw lonely stares, into their lonely hearts... / I wanna set it straight. I wanna make it right. But girl you’re so far away... Oh, hold still for a moment and I'll find you. I'm so close, I'm just a small step behind you girl. // I jaywalk through this town. I drop leaves on the ground... / Oh, I'll hold still for a moment so you'll find me. You're so close. / I know you're somewhere out there... (David Fonesca)

One could think I’m in London again... I even thought so myself for a little while, while holding still... Being still in London is a concious act in alert contrast to the city in constant motion... Do I go there for stillness or motion? I go there for stillness in motion...

moments X: kairos – timing på grekiska featuring obamansk förändring

Min ögonblicksserie ska för tillfället läggas åt handlingarna och förtjänar en avrundning. Jag har ju skildrat ögonblicket som någonting som bara uppstår, något man välsignas (eller förbannas) med. Det bör ju även tilläggas hur vi ibland provocerar fram ögonblick – kanske för att vi vill lära oss nytt utav livet. Det jag emellertid vill tala om idag är förmågan att förutsäga och fånga ögonblick, för att skapa någonting konstruktivt utifrån ögonblicket.

Jag talar om timing, fingertoppskänsla och intuition. Ledarskap som bygger på detta har alltid attraherat mig mer än det som hela tiden håller blint och benhårt fast vid planen. I kort handlar det om en vaken omvärldsbevakning som hela tiden relateras till det egna syftet och den egna drivkraften för att i sin enklaste form kunna identifiera tillfällen. I sin mer avancerade form handlar det om förmågan att nyttja tillfället, hur kritiskt den än må vara, till att skapa nya möjligheter.

Det var en tillfällighet, faktiskt, att jag i förra veckan snubblade över ordet ’kairos’. Denna tillfällighet inspirerade mig och omsätts nu i detta inlägg som på det hela är en uppmaning till er att finna möjligheter i tillfällen. Lättsinnigt nog hoppas jag på att åstadkomma det genom att göra er uppmärksamma på ordet kairos innebörd.

Kairos är ett ord med hemvist inom teologi, filosofi och retorik vars olika varianter används för att på endera vis signalera tillfälle och kritisk vändpunkt. Inom kristendomen relaterar kairos i olika sammanhang till tidpunkten då Gud agerar. I Bibeln finner vi bland annat begreppet i hänvisning till Johannes uppenbarelse (Joh. 1:2) ”ty tiden är nära”.

Inom retorikens konst kan nämnas exempelvis sofisterna som med kairos syftade till talarens förmåga att anpassa sig och dra fördel av förändrade omständigheter. Även Aristoteles använde begreppet, men då med hänvisning till den tids- och rumsliga kontext då bevis skulle framföras.

Mest spännande är kanske ändå att gå tillbaka till ordets ursprungliga betydelse i den antika grekiskan. (Och det är väl nu vi på allvar talar timing på grekiska.) Kairos bör då sättas i relation till chronos som båda betyder tid, men med olika innebörder. Medan chronos är av kvantitativ natur (kronologisk, mätbar tid) så är kairos kvalitativ. Kairos är det som uppstår i den sekventiella tidens mellanrum (mellantid!?) då en stund av odefinierbar tidsåtgång upptas av en speciell händelse eller ett särskilt skeende. Enkelt översatt syftade de antika grekerna till ’det rätta eller opportuna ögonblicket’.

Inte att förglömma är att detta möjlighetstillfälle ibland uppstår i en krissituation, där kris och möjlighet är olika sidor av samma mynt. Jag kommer att tänka på hur fredsförhandlare ofta beskriver hur de inväntat ett särskilt kritiskt ögonblick i konflikten innan de öppnat dörren till nya utvägar. Intuition, vänta in, men inte för den skull låta ögonblicket passera. Avgörandets ögonblick. Det ögonblick där historia och framtid tvingas att mötas och skaka hand.

Oavsett möjligheter eller kris – eller krisernas möjligheter – så tycker jag att detta är så otroligt viktigt att relatera till det goda ledarskapet. Förmågan att ’carpe kairos’ borde stå högt på egenskapslistan i synnerhet i omvälvningstider som dessa, om vi så talar om lärare som undervisar elever, vd för företag, riksbankschefer i bankkristider eller nyvalda presidenter i för världen viktiga länder...

“Yes, we can!”, symboliserar för mig den nödvändiga inställningen till och öppenhet inför förändring. Dock håller jag inte med Obama i orden ’Change has come for America’. Not yet. Inte ännu. Valet av Obama symboliserar snarare kairos. Ett möjligheternas ögonblick att ta tillvara på. Ur det ögonblicket kan förändring inledas.

Vidare blir det intressant att tala om kairos i relation till rådande finanskris. Den torde ju innehålla många möjligheter för den som bara identifierar dem. Jag får passa på att tipsa om att Emanuel just nu roar sig med att testa vilka filosofier och tankegångar som funkar respektive borde spolas i ljuset av dagens finanskris.

moments IX: ögonblickskonst

Har ni tänkt på att det finns ett ögonblickets konst? Begreppet var något som fastnade hos mig för ett par veckor sedan under diskussionerna på Västernorrlands Kulturting 2008. Jag googlade just på ’ögonblickskonst’ för att se om där finns någon konsensus kring termen. Det tycks inte så...

Visst att mycket konst inspireras av ögonblicket, försöker fånga ögonblicket osv... Men varför inte reservera begreppet för den konst som både genomförs och mottages i samma ögonblick!? Där utövare och publik är i omedelbar kontakt. Där konsten förmedlas enbart om sändare och mottagare är i samma rum vid samma tidpunkt.

Jag talar förstås om performance-konsten. Teater, dans, opera, musikal, live-musik... allt det där som är scenkonst. Den som skiljer sig från tavlan, filmen, albumet därför att den är nu eller aldrig. Inga omtagningar, ingen retusch. Timingen är allt. Varje upprepad gång är unik, varje gång lika viktig. Nerv, svett, tårar och skratt är på riktigt – varje gång.

Kanske är det ögonblickets intensitet och närhet som gör att det är denna typ av konst jag upplevelsemässigt bär med mig som längst. Som när Dostojevskijs Brott och Straff blir till pjäs och Raskolnikovs ångestladdade vrål går rätt ut i teaterlokalen och in i mig. Som när Shakespeares Stormen virvlar upp för publiken och Rolf Lassgårds saliv och svettpärlor landar på mig. Som hur vi alla sitter på helspänn under Svansjön i undran om Odile verkligen ska klara sina 32 fouettés en tournant just denna föreställning... Det är ögonblickskonst för mig.

moments VIII: awakenings

Summer's gone, days spent with the grass and sun
I don't mind, to pretend I do seems really dumb
I rise as the morning comes
Crawling through the blinds
I shouldn't be up at this time
But I can't sleep with you there by my side

Wake up it's a beautiful morning
Feel the sun shining for your eyes
Wake up it's so beautiful
For what could be the very last time

Twenty-five I don't recall a time I felt this alive
So WAKE UP BOO!
There's so many things for us to do
It's early so take your time
Don't let me rush you please
I know I was up all night, I can do anything
anything, anything

But you can't blame me
Not for the death of summer
No you can't blame me
Not for the death of summer
But you're gonna say what you wanna say
You have to put the death in everything

(Wake Up Boo! by the Boo Radleys)

moments VII:

Jag har för fullt upp med författandet av en rapport just nu för att hinna fånga ögonblick. Ögonblicksserien kan dock få fortsätta med en rosa kylskåpsmagnet jag nyligen köpte i en bok- och souvenir shop i Kulturhusets foajé i Stockholm:

Mission Dolores

våren är kanske inte en period
något jag / berövas
i varje ögonblick / varje ögonblick / utplånas

Jenny Tunedal

moments VI: an awaited moment

An awaited moment occurred this week as the Portuguese band The Guys from the Caravan released their first album ‘Noah's Ark of Pain’. Somewhere along the caravan road, the Portuguese origin transforms into an outmost European sound, as their folklore tuned pop/rock music builds on story telling with a surprisingly universal appeal. The songs can be listened to over an over again, and has kept me good company on long and otherwise boring train journeys. Not to be forgotten is the sensational CD-cover which adds to the full experience with its interesting art work.

Den som väntar på något gott väntar ibland ett helt år. Men så i veckan släppte äntligen portugisiska The Guys from the Caravan sitt första album ’Noah's Ark of Pain'. Nu önskar jag bara att det ska ske en svensk release också innan jag på allvar skriker ut ett fylkingianskt ’Äntligen!’. Pop/rock med folkloristisk touch, baserat på ett förvånansvärt universellt historieberättande förlänar den engelsksjungande gruppen med ett högst europeiskt sound. Sångerna tål att lyssnas till om och om igen och har därför utgjort det perfekta sällskapet på mina annars långsamma tågresor. CD-fodralet förtjänar ett eget omnämnande då dess konstfulla bilder adderar till totalupplevelsen.

moments V:

From that moment, my life is richer and lesser.

Från det ögonblicket är mitt liv rikare och fattigare.

moments III: the magic of today

(Woman with Book, Pablo Picasso)

Now, yet another day of you life has passed by. What was your magic moment of today? The way to fill your life with more beauty and happiness is by just focusing on it. Why not end each day by a moment of reflection upon what made this day extra special. Store the feeling in your heart or even keep a journal of gratitude. A book full of happiness. A life full of beauty.

Så nu har du levt ytterligare en dag av ditt liv. Vilket var ditt magiska ögonblick idag? Jag ringde min vän för att fråga. Kändes som en viktig uppföljning på den diskussion vi hade igår kväll strax innan vi skildes åt på centralstationen. Vi talade om hur livet kan fyllas med mer lycka och skönhet om vi bara fokuserar på det. Att bara stanna upp en stund varje afton och fråga sig själv: Vad idag gjorde mig extra tacksam till livet? Vag gjorde denna dag extra värd att leva? Spara känslan i ditt hjärta eller till och med skriv ned det i en tacksamhetsdagbok. En bok full av lycka. Ett liv fullt av skönhet.

Jag har tänkt på det länge, men först ikväll inleder jag min tacksamhetsdagbok. Dagens magiresumé känns bländande tillfredställande och består enbart av tillfälligheter. Som hur jag råkade ringa upp en vän när hon som mest behövde ett lugnande ord. Som hur jag sprang på en annan vän på trottoaren och erbjöds en potentiell praktisk lösning på vägen till uppfyllandet av en dröm jag har. Som när jag lyckades ge en tredje vän ett uppmuntrande ord inför hans ’beginning’ av en ny viktig fas i livet. Eller som när jag insåg att jag kunde bidra till ett vackert ’closure’ för en fjärde vän som i dagarna avslutar ett viktigt flerårigt kapitel av sitt liv.

Mycket speciellt kändes det i den stund jag insåg att huvudförtjänsten med att hoppa av bussen två hållplatser för tidigt inte var det läppstift jag hade för avsikt att shoppa, utan istället hur jag bara drogs in i bokhandeln vars fönster mot gatan skyltade med Paulo Coelho. Han om någon talar direkt in i mitt hjärta. ’Livet’ kallas den bok av utvalda citat som jag köpte. Detta citat är hämtat ur hans bok ’Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät’:

”Liksom Gud var dag ger oss solen ger han oss också ett ögonblick då det är möjligt att ändra allt som gör oss olyckliga. Var dag försöker vi låtsas att vi inte märker detta ögonblick som om det inte existerade, som om dagen i dag är densamma som dagen i går, och kommer att vara densamma imorgon. Men den som verkligen lägger märke till dagen i dag kommer att upptäcka det magiska ögonblicket. Det kan ligga dolt i den stund vi stoppar nyckeln i låset på morgonen, i stillheten strax efter middagen, i de tusen och en ting som tycks oss likadana. Detta ögonblick finns – ett ögonblick då stjärnornas samlade kraft strömmar ned till oss och lär oss utföra mirakel.”

moments II: a moment of

That was a moment of insight – if I ever had one.

That was a moment of magic – if I ever believed in fairy tales.

That was a moment of heaven – if I ever saw the light.

That was a moment of love – if I ever felt it.

There was a moment of fulfilment – if I ever was content.

There was a moment of gratitude – if I ever received something.

There was a moment of belonging – if we ever were together.

There was a moment of longing – if I ever missed you.

There was a moment of hope – if I ever doubted.

That was a moment of pain – if I ever was hurt.

That was a moment of sorrow – if I ever lost somebody.

There was a moment of winter – if there ever was a summer.

That was a moment of silence – if I ever whispered.

That was a star falling – if I ever saw one.

There was a moment of wishes – if I ever wanted it.

There was a moment of repeating – if we ever rewinded.

There was a moment of amazement – if I ever was surprised.

There was a moment of closeness – like we never were apart.

There was a moment of words – if I ever spoke them.

That was a moment of questions – if they ever were answered.

That was a moment of truth – if I ever heard one.

There was a moment of forgiveness – if we ever meant it.

There was a moment of happiness – if I ever rejoiced.

There was a moment of music – if I ever composed it.

That was a moment of goodbye – if we ever said hello.

There was a moment of looking back – if we ever turned around.

It was a moment of tears – if I ever grieved.

There was a moment of emptiness – if I ever filled it.

There was a moment of reflection – if I ever understood.

There was a moment of moving on – if I ever was stuck.

There is a history of us – if we ever had a moment.

moments: livsomvälvande förändring

’Tänk’, sa jag, ’hur vissa saker förändrar oss för resten av våra liv. Once you’re there you can’t go back. Jag talar om när själva upplevelsen är så omvälvande att livet och världen därefter ter sig annorlunda än förut. Du har nått en insikt som förändrar dig för alltid.’

’Förändrar oss och ändå inte’, svarade min vän. Jag förstod vad han menade; någonstans kämpar vi väl alltid med att behålla kärnan av oss själva. Kanske det som kallas hjärtat.

Jag var glad att han hade ringt upp mig trots avståndet och påföljande telefonräkningar. Han visste att jag behövde tala med någon. Och jag visste att någon, vem som helst, inte hade förstått mig. Han förstod mig.

’Men å andra sidan’, fortsatte han, ’vad är det som inte förändrar oss!? Vi förändras ju hela tiden.’

I och med de orden så förstod jag att min inledande fras var en motsägelse i sig. Vi fortsatte samtalet och var rörande överens: Om du är en person som ständigt vill utvecklas och förbättras som människa så kommer du att se varje dag och varje händelse som en erfarenhet rikare. Att lära sig nytt. Det är förändring.

’Enbart förändringen är konstant, som någon sa. Men om du stretar emot förändringen, var hamnar du då?’ Det ville vi knappt fundera vidare kring... Förljugenhet mot dig själv? Förljugenhet mot andra?

Så om allting förändrar oss, vad ville jag då ha sagt med mitt påstående om att vissa saker förändrar oss för alltid? Det jag egentligen talar om är de starkaste av upplevelser och de påtagligaste av insikter. De tillfällen i livet då det inte räcker att lära sig nytt. Jag talar om när vetskapen om någon eller någonting förändrar oss så mycket att vi måste lära om, för att leva vidare.