hej!

HEJ vänner! Låt mig presentera senaste nytt från Helena Gibson Glas som så ofta gör mig glad.

HÄR har jag tidigare skrivit om hur Gibsons glaskonst berör mig.

ingen konst vara kreativ

'Ingen konst att vara kreativ'


Jag deltar i panelsamtal i eftermiddag på Kvalitetsmässan tillsammans med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, Ernst Billgren och Sven-Olof Bodenfors. Moderator: Britt-Marie Mattsson, GP.
Tid: 15.30-16.30  Lokal: J2


Vad ska vi med konst och kultur? Räcker det inte med underhållning och bröd på bordet? Nu växer ekonomin, men välfärden kräver en större tårtbit. Det är skolan, vården och omsorgen och allt annat som ska göras med surt förvärvade skattepengar. Fler blir gamla och konkurrensen ökar. Har vi råd med kulturen? Är konst och kultur en belastning eller en drivkraft för nytänkande? Behöver vi de kreativa konsterna för att utveckla det innovativa samhälle vi vill ha? 

pearls of gothenburg VI

Pearl of Gothenburg - Helena Gibson - i Stockholm under oktober.

Fjäriln vingad mer än syns - den berör
Jag minns hur jag som liten flicka besökte Fjärilshuset i Haga. Jag fann en plats att sätta mig ned för att vila benen och insupa atmosfären, då fjärilar beslöt sig för att slå sig ned på mitt huvud. Kanske var det mitt färgglada hårspänne. Kanske var det mitt blomdoftande hår. Kanske var det min förförståelse för att goda budskap färdas med fjärilslätta vingslag. Jag vågade inte röra mig ur fläcken, uppfylld av denna heliga stund. Istället lät jag fjärilarna röra vid mig. Beröra mig. Mitt yttre och mitt inre.

Foto: Kim Karlsten

Fjärilens skönhet är lätt och skir. Transparent men ändå påtaglig. Som glas. Det dröjde emellertid innan glaskonstens inre och yttre skulle komma att beröra mig på djupet. Välsignad var den dag i våras då jag blev förd till Helena Gibsons glasverkstad i Kronhusbodarna på Postgatan i Göteborg. Där mötte jag pånytt min inre fjäril. Och jag mottog min yttre fjäril. En fjäril i glas. Som tål att tas på. Men som mår bäst av att beskådas. I sin röd- och guldstänkta glans väntar den. På min vardagsrumsvägg. Var afton jag kommer hem. Det är kärlek.

Kärlek är drogen
Kärlek är också drogen när Helena Gibson nu ställer ut i Stockholm. Mellan 1-16 oktober kan vi besöka utställningen LOVE IS THE DRUG på Galleri Glas Ett - denna gång på Galleri Rica, Linnégatan 41. Gibson räds inte det gränsöverskridande. Här möter vi den oskuldsfulla FLICKAN, fjärilen och allas vår längtan. I bilder, glas och neon. För att ytterligare förstärka upplevelsen får även ordet och uppmaningen ta plats. TAKE CARE. Jag är skör som glas. Men likväl; TOUCH ME. AGAIN och om igen.

Foto: Helena Gibson

pearls of gothenburg III

Viktor Byhr and his Sicilian beauty Etna

Viktor Byhr is a rising artist of Gothenburg. Today, I went by to visit the opening of his new exhibition at the super cosy gallery Mitticentrum. Byhr offers an intriguing mix of stylish font art, garbage collage and his speciality; a humoristic twist on Gothenburg's 'Goa Gubbar'.
Currently, he seems to be as frequent in the Gothenburg galleries as on the street. No matter the space used, he wants us to stop - and think - twice. It's art with a message. A message concerning how we live and how we spend the resources of this planet. It's serious... and playful. Sometimes, he just wants us to stop - and smile.

This Pearl of Gothenburg soon goes LA. Along with other interesting artists, Byhr is selected for a global showcase of spray can art: CANCEPTUAL V.4, at the Crewest Gallery, September 8-25, 2011. Peek his piece >>here.

artists and scientists

The artist and the geneticist.
The poet and the speech scientist.
The photographer and the physiologist.
The theatre director and the neuroscientist.

The Guardian on 'When two tribes meet: collaborations between artists and scientists'. Stuart Jeffries, The Guardian > Culture, Sunday 21 August 2011.

elefantflugan

Twisted Madness. Min bror Aron har en blogg.
Kikar in och finner hans senaste verk.
Elefantflugan.

my quiet gold - Cooper & Gorfer

1916, Child Line. Photo: Sarah Cooper Nina Gorfer

Where do we draw the line between painting and photography?

Where do we draw the line between myth and reality?

Follow Sarah Cooper and Nina Gorfer on their journey through Kyrgyzstan.

The exhibition 'My quiet gold' is opening this evening

at Hasselblad Center, Götaplatsen, Gothenburg, between 6.00-8.00 pm.

The exhibition is on until May 15, 2011.

PO|EST #1 Wallenstein om konst, filosofi och experiment

Göteborg. Seminariet för poetik och estetik (“det osynliga seminariet”) gästar Konstnärliga seminariet vid Göteborgs universitet. Den alltid lika spännande Sven-Olov Wallenstein är inbjuden för att diskutera experiment som skärningspunkt mellan konst och filosofi. Detta sker i samtal med Bryndís Snæbjörnsdóttir, Fredrik Svensk, Matthew Rana, Mats Rosengren och Elin Wikström.

Seminariet äger rum torsdagen den 17 februari 2011 klockan 16–20 på Konsthögskolan Valand, gamla biblioteket ("biblioteket utan böcker"), plan 2.

är kulturnytt:ig idag

"Vi behöver lämna äldre, slitna byggnader i staden och vara försiktiga med att uppdatera alla utrymmen i staden för mycket. För kreatörer och konstnärer tenderar att vilja, inte bara skapa i sin ateljé, utan omdana sin närmiljö också."


Jag hörs idag i Kulturnytt om framtidens kultur och stadsplanering. I följande klipp efter inlägg av Ingrid Elam och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Klicka HÄR.

kulturutövares villkor

Jag får höra att bloggen Luspank och Idérik skrivit om mig: Årets kommunikatör tror på kulturen. I och med det finner jag vägen till en mycket intressant blogg. Den går under samma namn som boken utgiven tidigare i år. Luspank och Idérik är författad av Ulla-Lisa Thordén och Thomas Östberg. Boken riktar sig till kulturskapare och är en praktisk guide om företagandets och säljandets konst. Glad gör mig initiativ som uppmuntrar kultursektorns många företagare att gå från ofrivilliga till frivilliga entreprenörer. Ulla-Lisa Thordén och Thomas Östberg kan du se i SVT Debatt på torsdag 16 december kl. 22.

läs mitt kapitel: mellanrum i FRAMTIDEN

Växelverka din geografi och bli en livskonstnär. Läs om ’placefulness’ och behovet av mellanrum i mitt kapitel i FRAMTIDEN ÄR NU. Platsens nära relation till kreativitet bäddar för möjligheter men också för potentiella misstag vi bör undgå att göra i stadsplaneringen. Läs hela kapitlet HÄR.

Volante bjuder just nu på ett nytt kapitel varje dag ur boken FRAMTIDEN ÄR NU. Kapitlen ligger kvar online under en veckas tid. Passa på att läsa, eller beställ boken HÄR.

gigonomics

Jag har tidigare skrivit om hur det relativt nya statistiska begreppet kombinatör – person som kombinerar en anställning med att driva företag. Jag efterlyste då erkännandet av multi-kombinatören eftersom jag i forskning identifierat att konstnärskap ofta försörjs via en kombination av flera anställningar samt F-skattesedel. Utöver detta finnes även multi-kombinatören som krockar med SCBs kombinatörsdefinition i sin ovilja att ta anställning. Denna kategori individer ryms kanske bättre under termen gigonomer; människor som försörjer sig via gigs istället för anställning.

Gigonomics som begrepp etablerades av Tina Brown, chefredaktör för The Daily Beast, då hon den 12 januari 2009 skriver om ”The Gig Economy”. Inlägget utgår ifrån att ingen hon känner har jobb längre; de har gigs. Det vill säga att man har en frilanskarriär på projekt-till-projekt-basis. Gigs definierar hon som så här:

“Gigs: a bunch of free-floating projects, consultancies, and part-time bits and pieces they try and stitch together to make what they refer to wryly as “the Nut”—the sum that allows them to hang on to the apartment, the health-care policy, the baby sitter, and the school fees.”

Brown skriver utifrån sitt amerikanska perspektiv att gig-ekonomin i sig inte är något nyhetens behag; i de lägre inkomstkvartilerna är det vanligt med människor som lever från ’paycheck to paycheck’. Det nya i fenomenet, hävdar hon, är att examen från ett elituniversitet inte längre är en garanti för arbetstrygghet. I och med den finansiella krisen har gig-ekonomin spridit sig även till den kvalificerade arbetskraften. Stöd för sin argumentation finner hon i en enkätundersökning som genomförts i USA i januari 2009 av The Daily Beast and Penn, Schoen & Berland Associates. Resultaten visar hur den amerikanska ”arbetsplatsen” är under förändring. Alltfler höginkomsttagare frilansar sin väg till lön via multipla deltids-gigs. Anledning hävdas vara lågkonjunkturen.

Frågan är om vi inte gör det aningen enkelt för oss att skylla nya tendenser på ekonomiska kristider!? Visserligen kan krisen skapa rum för det nya. Det som redan pockade på. Men vi bör vara försiktiga med att behandla de nya ”krisgenererade” tendenserna som temporära. De må vara här för att stanna. Kan samhället därmed vara beredd att skapa nya strukturer för att uppmuntra dessa nya fenomen, är mycket vunnit i den utveckling som blir framtiden. Politikens uppgift idag borde således vara att definiera och ringa in vilka nya tendenser man vill understödja. Inom sysselsättningspolitiken finns tydligt sådana brännande punkter.

Hur har då diskussionen om gig-ekonomin förts i Sverige? Den har förts i mindre skala i en omgång i februari 2010 (ett år efter Tina Browns nu berömda inlägg). Diskussionen fördes av några gigonomer själva (i synnerhet Navid Modiri, Sofia Mirjamsdotter, Elin Grelsson och Gustav Almestad) via twitter och några blogginlägg. Sedan har det varit tyst. Temat saknar tyvärr reell förankring i svensk samhällsdiskussion. Blogginlägg från februaridiskussionen visar några intressanta drag:

• Navid Modiri bejublar gigonomics-fenomenet, kopplar det till kultursektorn samt erbjuder en definition: ”…det är det jag sysslat med så länge jag varit yrkesverksam. Varken som musiker, journalist, kulturarbetare, föreläsare eller egenföretagare har du råd, ro eller särskilt stor möjlighet att ha en enstaka sysselsättning; du jobbar med en buffé av uppdrag, gigs och projektanställningar med olika procentgrad.”
• Sofia Mirjamsdotter uttrycker problematik som vilar i fenomenet: ”Gigonomics är tanken om ett nytt ekonomiskt system som bygger på alla är mer eller mindre frilansare. Jag tror att det behövs ramar. [...]Ett problem som jag ser med gigonomicsteorin är just att alla inte kan allting. Det har jag själv erfarit som egen företagare. Jag är bra på det jag gör, jag vet vad jag kan, men som företagare måste jag dessutom kunna en massa ekonomi och byråkrati, och jag måste kunna sälja in idéer. Jag måste kunna sälja mig själv.”
• Diskussionen landar i att bolla huruvida gigonomics bara tillhör ett elitskikt av arbetskraften med namnkunnighet och utförarförmåga eller om vi borde ha en mer ödmjuk inställning till gig-ekonomins varande; fördelar och nackdelar.

Mitt intresse för gig-ekonomin återfinns bortom konjunktursvängningar och utövarstatus. Anledningen till mitt intresse är att stor del av landets konstnärer lever just så här – samt att fler yrkeskategorier kan komma att anamma denna livsstil framöver. Konstnärerna blir bästa källan till att informera oss om möjligheterna och svårigheterna med denna sysselsättnings- och försörjningsform. (Även om jag inte använder ordet gigonomics i rapporten making art Work så är den ändock en källa till att läsa om fenomenet.) Att studera konstnärers karriärvägar och vardag blir därför källan till kunskap på två viktiga områden:

1) Hur samhället bättre kan understödja kulturentreprenörskap i smått och kulturnäringar i stort.

2) Benchmark på hur individer i många andra yrkesgrupper kan tänkas forma sitt yrkesliv framöver då vi går mot mer flexibilitet, kreativitet och digitalisering i vår yrkesvardag.

En gigonom åtnjuter å ena sidan frihet och möjlighet. Men det finns problematiska aspekter av gig-ekonomin som sysselsättningsform. Sofia Mirjamsdotter nämner några, se ovan. Tina Brown problematiserar fenomenet ganska ordentligt: Intressanta gigs och den så attraktiva variationen dem emellan förlorar glans när man inser att man jobbar tre gånger så hårt för samma eller lägre lön, minus förmåner förstås. Att vara överhopad med jobb är en annan svårhanterad aspekt, eller som Brown uttrycker det: ”Doing three things badly is the name of the game.”

Problematiska inslag för gigonomen som jag funnit i min forskning av konstnärer specifikt är bland annat:

• Den stora åtgång av tid som krävs för att finna tillräckligt många inkomstkällor för att få det att gå runt.
• Hantering av mellanperioder utan intäkter.
• Oförståelse i socialförsäkringssystemet för sysselsättningsformer som inte fungerar enligt normen.
• Hantering av egen administration såväl som olika uppdragsgivares/samarbetspartners varierande krav på administration och uppföljning.

Vidare behöver man som gigonom personligen medvetet värna om att man faktiskt åtnjuter en del av den variationsrikedom och idéförverkligande som gig-ekonomin kan erbjuda. Risken när man, för att klara livhanken, måste ta flera gigs samtidigt är att de blir mindre varierade och mer likartade. Detta är gig-ekonomins inbyggda paradox: Att de samlade giggens ekonomi bygger på kvantitet och upprepning snarare än på djuplodning och kvalitet. Kanske får de motsatt den avsedda effekten; att resurserna att odla sin särart minskar. Varningen för i längden bristande kvalitet fångar jag upp när jag samtalar med Maurits Johansson, projektledare inom Göteborgs framväxande kreativa sektor, som vidare hänvisar till ett japanskt talesätt värt eftertanke:

”Bättre att vara mästare på en konstart än en klåpare på tusen”.

I kontentan av det citatet sitter just motstridigheten i utmaningen att vara både specialist och gigonom.

nya tider ger kulturekonomin nya möjligheter

Om varför konstnärliga försörjningsmöjligheter borde förändras med post-materialismens intågande. Urklipp från mitt skrivande idag:

Så om konstnärens försörjningsutmaning är evig, medför emellertid nya tider nya möjligheter. Digitaliseringen är just en sådan ny möjlighet. Dels vad gäller nya former för gestaltning. I synnerhet vad gäller räckvidd och spridning av verk eller varumärke.

Ett annat möjlighetsfönster sitter istället i nya konsumentbeteenden. I en tid då vi i ett land som Sverige enkelt och relativt billigt tillgodoser våra materiella behov börjar vi istället efterfråga upplevelser. Upplevelseskapande och upplevelsekonsumtion tycks bli del av vårt strävande efter självförverkligande. Det tycks nästan som att vi strävar efter att kliva ytterligare ett sjätte steg upp på Maslows behovstrappa, men först måste trappsteget konstrueras. Kanske befinner vi oss i början av det byggandet.

Samlade uttryck för denna post-materialism ser vi i kulturekonomiska ambitioner. I Sverige har ansträngningar gjorts via KK-stiftelsen för att stödja Upplevelseindustrin. Inom EU byggs plattformar för att understödja den kulturella och kreativa sektorn som 2003 uppmättes omsätta € 654 miljarder – långt mer än många traditionella sektorer (KEA, 2006).

Då den kulturella och kreativa sektorn redan omsätter mycket pengar återstår emellertid frågan om hur större del av pengarna kan sippra ned till den konstnärliga kärnan och de enskilda utövarna. Utmaningen vi står inför idag är att hantera glappet mellan å ena sidan de krångliga förutsättningarna för konstnärligt utövande personer och å andra sidan de på kultursektorn högt ställda förväntningarna att agera samhällsekonomisk drivkraft.

Kulturmöllan i Skåne

Kulturmöllan i Lövestad bjuder in till Shadow & Light som är en fyra veckor lång utställning med installationer, performance och workshops på temat skuggor och ljus. Ett trettiotal konstnärer från Skandinavien, England och USA kommer med hjälp av interaktiva projektioner, skuggspel, elektronik, ljusteckningar, transperanta mönster och diabilder förvandla Lövestads gamla mölla till ett skrimrande tittskåp. Initiativtagare är Lars Eklöw, Anna-Maria Eklöw, Johanna Kindvall och Marek Walczak.

Vernissage äger rum lördagen den 10 juli kl 15 med performance och musik. Varje vecka kommer nya experiment och installationer att äga rum där i vissa fall även allmänheten kan delta. Varje lördag mellan 15 -18 hålls perfomance med konstnärer och gästmusiker.

Öppettider:
Fredagar-söndagar från kl. 12-18 under tiden den 10 juli till den 31 juli.
För större sällskap öppnar vi gärna Kulturmöllan även andra tider, efter överenskommelse.

Kulturmöllan
Södergatan 2
275 75 LÖVESTAD
telefon: 0708-474708
epost: lars@kulturmollan.se

Göteborgs Konsthall - Sveriges mest Reko konstinstitution 2010

Konstnärens eviga trixande… för att finansiera sitt uppehälle. Det blir relevant att tala om många bäckar små. Jag har i synnerhet skrivit om det under rubriken "multi-kombinatörerna". Det är ofta det konstnärer måste vara. I rapporten making art Work talar jag om ’innovative money-making’. Olika finansieringslösningar varvas samtidigt eller över tid. Det kan handla gigs via F-skattesedel, försäljning av konst, offentliga utsmyckningsuppdrag, undervisning, konstnärlig forskning vid universitet, olika former av stipendier, a-kassa, brödjobb osv.

Men… ”konstnärer verkar inte veta hur man tjänar pengar eller ens vilja tjäna pengar”. Eller!? Kanske står vi med en upprepat ekande fördom då de konstnärer jag samtalat med på senaste tiden formulerar en annan fråga: ”Varför förväntas vi alltid jobba gratis?”

Som konstnären Erik Krikortz säger; kanske borde vi börja tala om konstvärlden som ’konstsektorn’. Kanske kunde det leda till en annan relation till finansiering av konst. Krikortz talar gärna om ytterligare finansieringalternativ. Bland annat uppmuntrar han andra konstnärer att jobba i projektform som han så framgångsrikt gjort. Projekt kan fördelaktigt drivas med olika finansiärer och sponsorer.

Hans senaste projekt lanseras idag. Inte i konstnärlig form, men i rapportform. Arbetsvillkoren för svenska konstnärerna är på agendan. I fokus är landets konstinstitutioner och frågan huruvida de ger ersättning till de utställande konstnärerna. Tillsammans med kollegorna Jan Rydén och Tanja von Dahlern har Krikortz skapat en ”rättvisemärkning”, Reko-märkningen. Bland annat har undersökts om det upprättas skriftliga avtal, om konstnärerna får sina kostnader betalda, och om det betalas korrekta utställningsarvoden. 86 konsthallar och museer i Sverige har legat under luppen. Bilden som träder fram är mycket brokig.

Sex konstinstitutioner för Reko-märkning. Den som utses till Sveriges mest Reko konstinstitution 2010 är Göteborgs Konsthall.

limitations are not real, the unexpected is

Tipstack till Carl!

hjul bör rulla framåt – så även samtidskonsten

Jag förvånas över att göteborgarna inte reagerar mer när Volvo rullar iväg till Kina. Desto mer förfasas vi över vad som nu istället står tillbuds att rulla runt i; nämligen Hjulet. Med stort H antar jag då inget annat namn har skänkts det. Kanske förfasas vi omedvetet av symboliken: När en för staden drivkraftig motor rullar ifrån oss, så står vi kvar med ett hjul som snurrar fastankrat – utan att ta oss framåt.

Hjulet har rotats –
Konsthallen skrotats

Ni gillar min smidiga övergång, va!? Väl förenklat skrev jag på min Facebook-status igår kväll:

Göteborg + 1 hjul - 1 konsthall = ?

Egentligen vet jag bättre, än att insinuera att dessa två närliggande händelser i staden skulle vara olika sidor av samma mynt. Givetvis har olika beslut och skilda processer lett fram till att ett stort hjul placeras framför operan och Konsthallen läggs ned.

Men jag kan inte låta bli att notera vad kombinationen av dessa två tidsrumsligt närliggande händelser signalerar till stadens medborgare.

Ska vi sakta ned utvecklingen av stadens samtidskonst för att istället som passiva konsumenter sätta oss att snurra i ett hamsterhjul som tar oss runt men inte framåt?

Två oberoende beslut – förenade av varandra i samma tidsrum i den historia som skrivs och identitet som byggs i staden som är Göteborg.

Från symbolik till nytta, funktion eller kort och gott inspiration. Vad det ena eller andra ger, är en fråga värd att ställa sig.

Jag tänker säga något jag vet. Och sedan kan någon annan få säga om Konsthallens nedläggning kan hämma en ny positiv utvecklingstrend för staden.

Jag har intervjuat konstnärer. I synnerhet konstnärer utbildade vid Konsthögskolan Valand vid Göteborgs universitet. För 10 år sedan valde de inte att stanna kvar i staden efter examen. För 5-6 år sedan hade något förändrats i staden. Plötsligt ville de nyutexaminerade studenterna i fri konst leva och verka i Göteborg, eller med Göteborg som bas. Flera vittnar om samma sak. Ingen kunde riktigt sätta fingret på eller definiera vad som plötsligt gjort Göteborg intressant att verka i. Det närmaste jag kom ett svar var Valand-alumnen som sa:
”Nu finns det äntligen en bra scen för samtidskonst i Göteborg.”

Om vi har byggt en bassäng där många får plats att simma; vad händer då om vi drar ut proppen? Samtidskonsten och dess gestaltning är den injektion vi behöver för att inspirera närliggande kulturliv såväl som i förlängningen kreativa näringar.

Kanske finns ersättandelösningar inbyggda i beslutet att lägga ned Konsthallen. Snälla, synliggör då dessa! Symboliken i att lägga ned Konsthallen – i kombination med den om än orelaterade symboliken i att skymma operan med ett fastankrat hjul – talar till medborgarna; de som inte bara är utan också gör. De skapande, delaktiga, interaktiva, givande, tagande, medverkande. MEDborgarna.

towards complex people in simple organizations

In my pursuit to better understand the mechanisms enhancing creativity on an organizational level, I was happy that Stefan Meisiek visited Business & Design Lab this week. Meisiek is Professor at the School of Economics and Management, Universidade Nova de Lisboa, however soon to be Associate Professor of Leadership at the Copenhagen Business School. At Wednesday’s lunch seminar, arranged in co-operation between Business & Design Lab and ADA, Meisiek spoke about his research on “Workarts” – i.e. about how it during the last few years have been an increase in art based initiatives in different organizations. From that, I particularly carry with me his description on how we are moving:

“From simple people in complex organizations
to complex people in simple organizations”

om konstens villkor

Jag ser fram emot lördag eftermiddag på Konstepidemin i Göteborg. Ref. ur pressmeddelande länkat här om du vill läsa närmare om vad som händer på Konstepidemin i dagarna.

Öppna föreläsningar om konstens villkor

KRO/KIF Region Väst inbjuder till två öppna föreläsningar efter sitt årsmöte som hålls den 8 maj. Gröna Rummet i Blå Huset, Konstepidemin.

13.00 - 14.00 Konstnären, ekonomin och samhällsutvecklingen, Evelina Wahlqvist

14.15 - 15.15 Konst som arbete, Erik Krikortz

Evelina Wahlqvist, forskar vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet. Föreläser och deltar i dialoger om att synliggöra kopplingarna mellan kultur, ekonomi och plats.

Erik Krikortz, konstnär som arbetar i det offentliga rummet och online. Gjorde som avgångsutställning på Konstfack diskussionsplattformen Konst som yrke. En av initiativtagarna till projektet Reko, som undersöker och rankar produktionsvillkoren vid de svenska konstinstitutionerna.

innovationens rum i konsten

Hanaholmen. Hälsningar från Kulturcentrum för Sverige och Finland på Hanaholmen utanför Helsingfors där vi möts över Östersjön för att diskutera de konstnärliga utbildningarnas samverkan med samhället och dess utvecklingspotential. Själv har jag idag föredragit om konstnärliga karriärvägar och dess kopplingar till ekonomisk aktivitet och samhällsinfrastruktur.

Bland många samtal var jag under gårdagen särdeles tagen av filosofen Sven-Olov Wallenstein (Södertörns högskola) som inledningstalare på tema ”Konsthögskolornas roll i de kreativa näringarna”. Behöver jag säga att han lade upp talet på ett helt annat sätt än jag skulle ha gjort!? Mycket inspirerande att höra en filosof resonera på temat.

Särskilt uppskattade jag Wallensteins plädering för innovation i sammanhanget – eller rättare sagt för en positiv inställning till innovation i sammanhanget. Notera i <making art Work> på sida 7 hur jag beskriver hur otroligt innovativa jag uppfattar många konstnärligt utbildade individer. Dock är inte innovation ett ord etablerat i den konstnärligt utövandes vokabulär. Jämför detta med Storbritannien där man, oavsett förankring underifrån, på högsta politiska nivå bestämt sig för att konstnärligheten ska beskrivas som innovativ och ikläder forskning om konstnärlighet i begreppet, se exempelvis NESTA-rapporten <The art of innovation>.

Wallenstein manade oss att frånse de eventuella rysningar ordet ’innovation’ kan ge upphov till i det konstnärliga sammanhanget. Det innovationen och konsten har gemensamt är just förmågan att skapa någonting nytt. Häri ligger ett fruktbart sätt att tänka, menar Wallenstein. Vidare poängterar han att innovation inte sker i linjär tid; innovation sätter en ny tid. Liksom konsten skapar nya rum, så öppnar innovation dörren till ett nytt rum. Innovationen sätter därmed vårt förflutna i nytt ljus. Via innovationen omdefinierar vi gårdagen… och rör oss samtidigt framåt… Den tidsrumsliga dimensionen är uppenbar!

Decompartmentalisation!, uppmanar Wallenstein till. Innovationen sker inte utan att vi river ned väggarna mellan etablerade institutioner. Nya sociala miljöer behövs. Gränser ska luckras upp. Nya möten måste komma till stånd. Men vi kan ju förstås inte projektera fram dessa miljöer…

Så om jag känt mig tjatig när jag om och om igen talat om behovet av mötesplatser, så blev jag igår inspirerad av Wallenstein till fortsatt tjôt. Linjära planer fungerar inte för att generera innovation. Förutsättningarna kan skapas i form av gränsöverskridande och gränsnedrivande mötesplatser, mötesplatser, möten, möten, möten…