Livskvalitet är väl ändå att spendera tid på sina favoritsaker här i livet. Varför överdriva; de stora underverken finns i de små tingen. Låt dig inspireras av John Coltrane's version av 'My Favourite Things' medan du funderar över vad som är vardagsglitter för just dig.
Raindrops on roses and whiskers on kittens, bright copper kettles and warm woollen mittens, brown paper packages tied up with strings, these are a few of my favourite things.
Cream coloured ponies and crisp apple strudels, door bells and sleigh bells and schnitzel with noodles. Wild geese that fly with the moon on their wings. these are a few of my favourite things.
Girls in white dresses with blue satin sashes, snowflakes that stay on my nose and eyelashes, silver white winters that melt into springs, these are a few of my favourite things.
When the dog bites, when the bee stings, when I'm feeling sad, I simply remember my favourite things, and then I don't feel so bad.
Att samtala är i så stor utsträckning livet för mig, att jag inte kan låta bli att undra hur livet skulle te sig utan samtal. I skenet av gårdagens förändringsuppmaning är dock inte ”att inte samtala” något jag tänker prova på. Ändock; jag känner personer som inte finner att ’samtalet’ är värt att investera tid i. Vad fyller dessa personer sin tid med? Med mera tystnad, kanske... Talande tystnad, kanske... Med sinnlighet och lyssnandet till sin egen röst, kanske... Ty även om man helst inte vill samtala med andra, så undviker man förhoppningsvis inte att samtala med sig själv.
Inspirerad av Facebooks personliga status statement så ville jag förra veckan göra ett statement på jobbet. Jag avgav helt enkelt en statusbeskrivning på min kontorsdörr. En mycket uppriktig sådan:
Status:
Metodologiska bryderier
Sedan återstod det att notera kollegornas respons, eller avsaknad av det... Skulle de knacka på och erbjuda mig bollplanksstöd eller skulle de hålla avstånd? (Märk väl att mina kollegor också är forskare.)
Resultat: Några kollegor tittade in och kommenterade att statusbeskrivningen var en kreativ idé. Desto fler påpekade att de inte hade vågat knacka på dörren då de trodde jag proklamerade behov av tystnad. Inte en enda knackade på för att fråga om jag ville hänga med på lunch...
Jag får väl tolka det som att inte ens forskare finner nöje i metodologiska betänkligheter. Denna vecka tror jag att jag ska testa någon mer ”positivt laddad” statusbeskrivning...
Nattlig promenad. I avgrunden av mörkret ser vi ett ljus. Rör oss mot det. Går in i tiden för ett tidigare sekelskifte. Möts av hästar, droskor, cyklar och Selma Lagerlöf i egen hög person. Eller? Sedan ser vi rökmaskinerna, snömaskinerna, hör regissörens rop, dags för omtagning.
Idag läser jag mig till att det är den danske producenten Peter Aalbaek Jensen som spelar in en film om Selma Lagerlöfs liv. Filmen inriktar sig visst på dagböcker i Mårbackasviten med betoning på de två sista delarna, “Ett barns memoarer” (utgiven 1930) och “Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf” (utgiven 1932).
