Beethoven, Bach, Bizet, Mozart, Mascagni, Verdi, Wagner, Rossini, Puccini... komponerade sammantaget över några århundraden musik som håller än. Tidlös musik – har jag trott, at least...
Något jag nu måste ifrågasätta efter helgens besök på Konserthuset i Göteborg. Göteborgs Symfoniker spelade i lördags på tema högromantik. Arrangemanget beskrivs nog bäst av kontrasten 26-årigt underbarn till chefsdirigent, Gustavo Dudamel, möter pensionärspublik.
Konserten omgärdades av en mängd kringliggande problematik. Hostande, frustande och hörapparatur. Aldrig – någonsin – har jag suttit i en så hostande publik. Konserthusets chef kommer, inför andra akt, ut på scenen och ber publiken att försöka dämpa sina hostattacker för att inspelningen av konserten inte ska gå helt om stöpet. Det är tyst i ca 2 minuter – sedan börjar hostandet igen.
Dirigent Dudamel väl ute på scen, redo att ta ansats. Vänta! Ett högfrekvens-tjut ligger latent vilande över salen. En hörapparat. Kan publiken vara vänlig att se om någon närsittande har en hörapparat och vänligen be den personen stänga av hörapparaten. Ytterligare fem minuter senare kan akt två äntligen dra igång – minus hörapparater men fortsatt ackompanjerad av hostningar. Inspelningen av konserten kan man nog slänga i glömska, gissar jag.
Min fundering just nu kretsar kring publikens höga medelålder och framtidsaspekten av detta: Dör konserthuset och den klassiska musiken ut via min generations ointresse? Eller är uppskattandet av den klassiska musiken något vi mognar in i med tiden (vilket uppenbarligen skulle definiera mig som brådmogen) liksom vi lär oss att dricka kaffe i sen tonår, rödvin efter viss envishet och lagrade ostar därpå? På samma vis som gorgonzola ger oss vuxenpoäng kanske konserthusbesöken skänker oss väl definierade pensionärspoäng?
Det tål att tänkas på. Min egen strategi får bli att hädanefter boka biljetter på första rad för att slippa se allt som pågår i publiken. Jag föreslår att Konserthusets kortsiktiga strategi får bli att bjuda på halspastiller och näsdukar i dörren...
Något jag nu måste ifrågasätta efter helgens besök på Konserthuset i Göteborg. Göteborgs Symfoniker spelade i lördags på tema högromantik. Arrangemanget beskrivs nog bäst av kontrasten 26-årigt underbarn till chefsdirigent, Gustavo Dudamel, möter pensionärspublik.
Konserten omgärdades av en mängd kringliggande problematik. Hostande, frustande och hörapparatur. Aldrig – någonsin – har jag suttit i en så hostande publik. Konserthusets chef kommer, inför andra akt, ut på scenen och ber publiken att försöka dämpa sina hostattacker för att inspelningen av konserten inte ska gå helt om stöpet. Det är tyst i ca 2 minuter – sedan börjar hostandet igen.
Dirigent Dudamel väl ute på scen, redo att ta ansats. Vänta! Ett högfrekvens-tjut ligger latent vilande över salen. En hörapparat. Kan publiken vara vänlig att se om någon närsittande har en hörapparat och vänligen be den personen stänga av hörapparaten. Ytterligare fem minuter senare kan akt två äntligen dra igång – minus hörapparater men fortsatt ackompanjerad av hostningar. Inspelningen av konserten kan man nog slänga i glömska, gissar jag.
Min fundering just nu kretsar kring publikens höga medelålder och framtidsaspekten av detta: Dör konserthuset och den klassiska musiken ut via min generations ointresse? Eller är uppskattandet av den klassiska musiken något vi mognar in i med tiden (vilket uppenbarligen skulle definiera mig som brådmogen) liksom vi lär oss att dricka kaffe i sen tonår, rödvin efter viss envishet och lagrade ostar därpå? På samma vis som gorgonzola ger oss vuxenpoäng kanske konserthusbesöken skänker oss väl definierade pensionärspoäng?
Det tål att tänkas på. Min egen strategi får bli att hädanefter boka biljetter på första rad för att slippa se allt som pågår i publiken. Jag föreslår att Konserthusets kortsiktiga strategi får bli att bjuda på halspastiller och näsdukar i dörren...
1 comment:
Det är tyvärr ganska vanligt vid "snuvsäsongen" att man får uppleva störningar som hostanden och snörvlanden, vilket är lika vanligt även i Biosalongerna. Hörapparater är väl mindre vanligt att man blir utsatt för. Senaste konserten av Mozarts 34:e symfoni som jag besökte i december gick utan några som helst oljud, klockrent och helt underbart.
Jag kan nog hålla med om att man kanske mognar in i den klassiska musiken, det gjorde åtminstone jag. Innan dess var det nästan uteslutande Metal, Rock och lite annat smått och gott. Numera är jag dock såpass frälst på klassiskt att jag knappt lyssnar på något annat.
- Henke
Post a Comment