Du är inte ensam – the world is yours

Du är inte alls ensam. Du har ju hela världen. Och världen är din.

Jag blev ledsen igår när du beskrev ditt tillstånd. Jag funderade inatt kring hur jag ska kunna övertyga dig om att du inte är ensam. Jag hade inte kunnat säga det bättre än den elektroniska ljusslinga som lyste klart på väggen när jag imorse tog mitt morgonkaffe på coffee@bricklane:

The world is yours

De orden är till dig.

spänningsfält i staden

East End, London. Smältdegel i all ära, men det jag är ute efter är själva spänningsfältet. Att stå mitt i det, känna efter och försöka förstå sig på vad det är som sker mitt i mötet av kontrasterande världar...

Med spänningsfältet menar jag det begränsade stråk, kvarter eller gathörn där det sker. Där skiftet sker. Skiftet mellan två eller flera olika världar. I samma stad.

Ibland undrar jag om det handlar om barnslig nyfikenhet eller om det till och med är så att jag gillar att utsätta mig för det obehag som det ibland innebär att stå inför det främmande... Hur som helst handlar det om en fascination inför det oväntade.

Därmed är jag förbannat nöjd över hur jag mitt i prick lyckades med vistelsens första hotellbokning. Med sikte mot hotellet promenerade vi idag genom the City – Londons finansdistrikt; stilistiskt, strikt, uniformerat, plain, stabilt...

Så, någonstans i östra Aldgate händer det plötsligt. Vips! Inom rymden av ett kvarter så blandas kostymerna upp med en mångfald av outfits och appearances. Den brittiska puben som serverar thai food blir en festlig markör för spänningsfältet.

En snabb sväng in på den gata som kopplar Aldgate med Bricklane och plötsligt luktar det curry och orden flödar. Det talas hindu, hebreiska och arabiska. Här är det allt annat än strikt, uniformerat, nedtonat eller dämpat. Här är det livligt, svettigt och doftrikt. Här visar London plötsligt upp en annan värld. Eller rättare sagt; flera delar av samma värld på en och samma gång.

East End.

kontroversiell-kultur

Kulturnyheterna diskuterar i afton kontroversiell-kultur. En undersökning visar att 3 av 4 kulturnämndsordförande tycker att de ska ha rätt att få stoppa kommunalt finansierad kultur.

Jag tycker det känns som att den här diskussionen sträcker sig längre än att ifrågasätta den fria konstens autonomi... ifrågasätter det inte vissa grundlagsskyddade friheter också?

En uppenbar fråga kopplad till detta är: Var går gränsen för vad som är konst...?

Och vilka gränsöverskridelser är det som i så fall måste kunna ’stoppas’? Ska konsten stoppas när den gått över gränsen till att i politikernas ögon bli porr? Eller när karikatyrer anspelar på religiösa heligheter?

Ska den stoppas när den blir för politisk eller samhällskritisk...? I allra värsta fall kanske. För om landets kulturnämndsordföranden skulle få som de önskar så skulle de plötsligt bli domare för vad som ska anses ’kränkande’... Det luktar farligt...

Är kanske inte konsten som bäst när den berättar saker vi inte vill höra...?

människan kontra miljön

Om miljöhybris, brist på omvärldsanalys och den bortglömda människan...

Begreppet hållbar utveckling bygger på att både miljömässig och social hänsyn bör tas. Samt på insikten att miljöproblem ofta är nära sammankopplade med människans livssituation. Översvämningar och andra naturkatastrofer vittnar om detta nära samband.

Jag blir ofta orolig att nuvarande miljöhybris tappar det breda perspektivet... att det inte innefattar sig inom långsiktiga perspektiv på hållbar utveckling där man ser till komplicerade samband... verkan och konsekvens...

I vårt kvantitativa fokus på torskfiske, koldioxidutsläpp, smältande glaciärer och isbjörnar – glömmer vi månne bort människan?

Det som senast fick mig att fundera kring detta var Sundsvalls Nyheters senaste nyhetspanel där de bland annat bad mig kommentera kring Sundsvalls kommuns nya miljöstrategier i linje med att förbjuda torskinköp, nobba fossila bränslen och handla mer lokalproducerat.

Vad gäller nobbandet av fossila bränslen hade det varit intressant om kommunen kanske kunde börja med att vända det faktum att man har landets dyraste kollektivtrafik...

Vad gäller torsk är det väl bra om den inte blir utfiskad. Men kan vi säkra att inköpsförbudet inte leder till övergödslade asiatiska vattendrag då vi beställer vit fisk från annat håll?

Vad gäller prioritet på lokalproducerade varor så kan det väl vara bra för regionalt näringsliv, men det som oroar mig i detta fall är följande – och då citerar jag mig själv från Nyhetspanelen sida 8 i Sundsvalls Nyheter Nr. 6, 2008:

”De bästa av intentioner kan ibland göra skada.[...] En regel om att handla lokalproducerade varor minskar transportutsläpp, men slår samtidigt ut produktion för redan fattiga människor i andra delar av världen. Tänk till!”

Jag säger; fram för mer omvärldsanalys. Samt; glöm inte bort människan i sammanhanget – även om hon bor längre bort än du själv någonsin kommer att åka på semester...

with or without ABBA

Det har varit mycket ABBA-snack i min värld denna vecka. Har en fantastisk forskarkollega från Kanada på besök. Han kan nog svensk musikhistoria bättre än jag. Bland annat diskuterade vi häromdagen vad ABBA betytt för svensk musikindustri i stort. Bidraget är nog större än vi anar. I nivå med vad Björn Borg betytt för svensk tennis... or even more... Hur som helst så berättade min kollega hur han brukar spela ABBA, såväl som the Hives och Cardigans, för sina studenter i sina attempts att locka dem att åka på studieutbyten till Sverige. Parollen är:

”A day without ABBA is a day without sunshine.”

Vackert, va? Något som känns mindre vackert är att John McCain avsåg att använda ABBA:s ”The winner takes it all” som sin kampanjlåt. Situationen räddades av att rättigheterna blev för kostsamma. Frågan är nu; without ABBA – can he really take it all...?

Vote m'E' for blogger

Nu kommer ni att anklaga mig för dålig tävlingsinstinkt. Men min erfarenhet av omröstningar är begränsad och ger mig omedelbara flashbacks till Lucia-kandidaturen på Alnö när jag var 14 och fjortis. Man kan just nu rösta på mig. Nej... jag menar; min blogg. Väsentlig skillnad! [Länk här] Det är Sundsvalls Nyheter som sedan en tid tilllbaka kör en ’Bloggtoppen – Februari’. Med lite support tror jag att jag – min blogg – skulle kunna avancera till en bronsplats. Det är allt som är realistiskt i detta fall...

Dramaten – 100 år men inte i tiden

Huvudkulturnyhet idag: Dramaten firar 100 år. Inte som teater men däremot är det på dagen 100 år sedan man invigde byggnaden. Pampig konstruktion i jugendstil. Har inte undgått någon som passerat förbi Nybroplan senaste århundradet. I samband med jubileet skriver SvD Kulturnyheter att ”Dramatens ställning som nav i teater-Sverige är inte längre självklar”. Det verkar som att jubileet är en god anledning till reflektion.

Reflektion kring varför man inte längre är med sin tid. Vad man kan göra för att hinna i kapp sin tid. Denna fråga bör tas på allvar innanför väggarna på den fantastiska byggnaden. För hur vacker den än är, så är den i mångas ögon också en symbol för högborgerlig finkultur. Detta i en tid då definitionen av vad som är ’god’ kultur håller på att breddas rejält. Detta i en tid då unga människor, med all rätt, kräver mer prioritet av gräsrotskulturen. Kungliga Dramatiska Teatern behöver på ett nytänkande vis motivera sin existens.

Läs vad jag tidigare skrivit på tema Fulkultur, kulturförtur och kultursegregation.

post valentine heart considerations

It’s all about packaging.
Does the heart ever matter?
Did it yesterday...?
Why not let it matter for a month!?

Ursäkta cynismen och gör som det mer optimistiska jag: stöd Hjärt-Lungfondens februarikampanj för alla drabbade små barnhjärtan... motverka cynismen i tid!

management by fear or freedom

Lunchade med några andra akademiker idag. Högljudda diskussioner om akademins baksidor. Vår superflexibla arbetssituation (läs t ex Andreas Berghs inlägg om flexibla arbetstider) i kombination med universitetsvärldens magra management. Två tragikomiska uttalanden av en amerikansk professor som jag låter vara namnlös:

”What I need more of in life is deadlines.”


“Pleasure takes you far. Fear takes you further.”

Best of... LONDON? Ideas, please!

En natt nyligen drömde jag om London. Vaknade upp och längtade dit. Började räkna på mina fingrar hur många år sedan det var sedan sist. Pinsamt. Särskilt med tanke på what I do for a living. Lustigt lägligt att jag någon dag därpå insåg att jag inte bara vill åka till London utan måste – have to. Får inte missa det där symposiet om kreativa näringar. Lovely.

Jag ser fram emot att andas in lite Londonluft. Trots att den är förbannat sotig. Vissa delar av London vibrerar något man inte kan få nog av. Det finns mycket. Mångfald. Variation. Gammalt. Nytt.

Stadsomvandling. Förnyelse. Jag tror att jag kommer att fokusera på gammalt & nytt. Kontrasterna såväl som utvecklingslinjerna. Få en känsla för vad som hänt sedan sist.

It’s been a while, som sagt. Jag skulle bli vansinnigt tacksam för tips! Vad ska ses och upplevas i London? Stora såväl som tiny weeny små förslag mottages tacksamt!! Jag ska påbörja en ny bok för London. Vem vet, det kanske blir en Moleskine den här gången.

FRAMGÅNG II – vad Albert E ansåg

Albert Einstein kläckte ur sig mycket klokt under sin livstid. Detta är vad han sa om framgång:

“Try not to become a man of success, but rather try to become a man of value.”

Det låter vettigt i mina öron. Låt dig styras av dina värderingar och dina goda avsikter. Framgång lär komma på köpet.

FRAMGÅNG är inte en tillbakagång

Min associationsförmåga lever sitt eget liv: Sitter och knappar på en HP. Och kom att tänka på ett uttalande av den tidigare Hewlett Packard VD:n Lew Platt:

‘Whatever made you successful in the past won’t in future.’

Jag gillar citatet. Det är kort och koncist. Formulerar en grundläggande sanning för det framåtsyftande företaget.

Framgång är inte en bakåtgång – eller på bättre svenska: Framgång är inte en tillbakagång. Varför inte? Jo, därför att innovation är en viktig determinant för framtida framgång.

FRAM! Känn på orden och hur de – inte för inte – relaterar till varandra: FRAMtid, FRAMgång... Jag lägger till: FRAMåtanda... FRAMstående...

Jag tänker på en innovationsforskare jag brukar bolla med och hur han brukar säga att innovation handlar om att vara med sin tid – eller ännu hellre; före sin tid. Jag tänker på min egen övertygelse om att historien aldrig upprepar sig. Och jag tänker på mod; att våga vara med i förändringen. Ty förändringen är måhända det enda som är konstant.

Man gör i och för sig klokt i att även låta sin tro vara konstant; att känna tilltro till sina idéer, tillit för att våga vara innovativ och tillförsikt för att våga sikta mot framgång...

trött på annorlunda-diskussionen

Jag är trött på diskussioner om vad som skiljer kvinnor från män. Jag är trött på annorlunda-diskussionen. Vad som däremot behöver lyftas är kvinnors och mäns olika villkor. Vad som definitivt bör diskuteras är konsekvenserna som uppstår av att kvinnor respektive män lever upp till rollerna som tillskrivits dem.

Varför diskuterar vi inte på allvar varför samhällets våldsverkare i extremt stor utsträckning är män? Samt varför flickor lär sig att hålla inne med sin frustration så till den milda grad att många istället skadar sig själva – i större utsträckning än pojkar?

Det som fick mig att gå igång så här på fredag eftermiddag var en ledare i Dagens Arena som refererar till BRIS-rapporten 2008.

Det här är ingen modeblogg – nu byter jag kostym

Jag har bloggat i nio månader. Detta är ingen modeblogg. Men det betyder inte att jag under alla och envar av bloggens livsdagar har bytt kläder – inte bara av nödvändighet utan även av nöje. Kom att tänka på att bloggens enformiga varje-dag-detsamma-utseende inte är karakteristiskt för mig. Idag byter den kostym. Vet inte om den hänger kvar i en dag eller under de nästkommande nio månaderna...

råttans vilket år det kan bli!

Astrologi har aldrig varit min grej. Jag vet inte riktigt varför jag nu tar upp detta. Kanske därför att Kina-kunskap alltmer håller på att bli väsentlig allmänkunskap, kanske därför att jag just åt lunch med några Asien-kännare som satt och rabblade de tolv zodiakdjuren fram och tillbaka.

Jag fick veta att jag är get, vilket bland annat definierar mig som kreativ (var ju bara tvungen att nämna det). Jag bör tydligen undvika råttor – antagligen därför att jag som get gillar att se det goda i människor.

Aj, aj! Det är råttans år i år – från och med idag! Råttan är charmig, karismatisk, intelligent och hårt arbetande. Baksidan är råttans giriga, beräknande och manipulativa ådra samt dess höga krav på ordning, lydnad och perfektion. Låter ju inte alltför sympatiskt... men, ändå:

Jag önskar alla kineser och alla råttor gott nytt år!

Beethoven en gorgonzolaost?

Beethoven, Bach, Bizet, Mozart, Mascagni, Verdi, Wagner, Rossini, Puccini... komponerade sammantaget över några århundraden musik som håller än. Tidlös musik – har jag trott, at least...

Något jag nu måste ifrågasätta efter helgens besök på Konserthuset i Göteborg. Göteborgs Symfoniker spelade i lördags på tema högromantik. Arrangemanget beskrivs nog bäst av kontrasten 26-årigt underbarn till chefsdirigent, Gustavo Dudamel, möter pensionärspublik.

Konserten omgärdades av en mängd kringliggande problematik. Hostande, frustande och hörapparatur. Aldrig – någonsin – har jag suttit i en så hostande publik. Konserthusets chef kommer, inför andra akt, ut på scenen och ber publiken att försöka dämpa sina hostattacker för att inspelningen av konserten inte ska gå helt om stöpet. Det är tyst i ca 2 minuter – sedan börjar hostandet igen.

Dirigent Dudamel väl ute på scen, redo att ta ansats. Vänta! Ett högfrekvens-tjut ligger latent vilande över salen. En hörapparat. Kan publiken vara vänlig att se om någon närsittande har en hörapparat och vänligen be den personen stänga av hörapparaten. Ytterligare fem minuter senare kan akt två äntligen dra igång – minus hörapparater men fortsatt ackompanjerad av hostningar. Inspelningen av konserten kan man nog slänga i glömska, gissar jag.

Min fundering just nu kretsar kring publikens höga medelålder och framtidsaspekten av detta: Dör konserthuset och den klassiska musiken ut via min generations ointresse? Eller är uppskattandet av den klassiska musiken något vi mognar in i med tiden (vilket uppenbarligen skulle definiera mig som brådmogen) liksom vi lär oss att dricka kaffe i sen tonår, rödvin efter viss envishet och lagrade ostar därpå? På samma vis som gorgonzola ger oss vuxenpoäng kanske konserthusbesöken skänker oss väl definierade pensionärspoäng?

Det tål att tänkas på. Min egen strategi får bli att hädanefter boka biljetter på första rad för att slippa se allt som pågår i publiken. Jag föreslår att Konserthusets kortsiktiga strategi får bli att bjuda på halspastiller och näsdukar i dörren...

Språk ger möten, möten ger...

Möten ger empati, förståelse, vänskap, samarbete, nytänkande, kreativitet, innovation... listan kan göras lång. Just nu sitter jag och tittar på ett UR-program med titeln ’Varför väljer många elever idag att inte läsa språk?’. Dessutom; bland dem som väljer att läsa språk så fullföljer man sällan till högre nivåer, utan börjar om med ytterligare ett nybörjarspråk.

För att addera till tendensen så kan vi ta steget från gymnasieelever till högskole- och universitetsstudenter: Om jag inte missminner mig så har andelen som väljer att förlägga viss del av sin studietid utomlands minskat senaste åren, trots tillgängligheten via Erasmus etc.

Är det fler än jag som blir orolig? På ett personligt plan är det en förlust då man inte gett sig själv ett god plattform för att möta och kommunicera med människor som kan ge helt andra perspektiv på tillvaron. Från ett mer övergripande perspektiv så undergräver vi en viktig del av det som bidragit till att geografiskt isolerade och lågbefolkade Sverige faktiskt står sig i konkurrensen på globaliserade marknader.

bland Sundsvalls hetaste bloggar hedrad

Jag säger hej och välkommen till alla Sundsvallsbor som just nu hittar in till min blogg! SundsvallsNyheter har listat ’Sundsvalls tio hetaste bloggar’ (alt se tidningen i pdf). Det är såklart hedrande att bli placerad på listan som också ger utrymme för utflyttade personer med ursprung i staden. Där man har sina rötter har man också en stor del av sitt hjärta. Staden engagerar mig. När jag åker hem på besök brukar jag ha svårt att hålla tyst. Ett par utav mina utspel finns dokumenterade i mappen Sundsvall/Alnö. Denna mapp innehåller motsatsvis också ett par utav mina mer avslappnade och njutningsbetonade blogginlägg. Mitt nästa besök i Sundsvall blir under en vecka i mars. Det ser jag fram emot.

Jag ser förstås också fram emot att bekanta mig med övriga bloggar på listan. Enbart solrosland hade jag lagt märke till innan – rätt nyligen tillagd i min bloggrulle. I min bloggrulle finns hittills ytterligare två sundsvallsrelaterade bloggar som jag gärna flaggar för:

doktor spinn: Jerry Silfwer växte upp på Alnö och jobbar nu inom PR-branschen i Stockholm. Troligtvis den blogg jag följer mest frekvent. Alltid uppdaterad och med i vad som sker. Tema är alltifrån påverkan och kreativitet till media och teknik. Jerry skriver ömsom rappt, ömsom eftertänksamt.

the real mymlan: Blir aldrig ointressant. Rörande personlig. Kaxig. Kritisk. En hejare på att generera kommentarer.

Kvinnan (alt. Bill) bakom presidentkandidaten

I tider av presidentvalskampanj i USA: Jag kan inte låta bli att fundera över personen som står bakom kandidaten. Den äkta hälften. Känner man sig som en sådan; en äkta hälft? En team mate? Brothers and Sisters är visserligen ett fiktivt TV-drama (tisdagar kl 22) men lyfter på ett ganska intressant, för att inte säga intrikat, vis upp problematiken kring att agera smycke när man egentligen är en tyckande och talför person. Senaste avsnittet var extra talande. Repris imorgon söndag, eftermiddag.

Det ligger nära till hands att tala om ’kvinnan bakom’, men från och med denna gång (äntligen, hurra!) även Bill (en inte helt ordinär man bakom). Klarar han av att vara närvarande men ändå hålla sig på mattan? Biter sig kanske i tungan titt som tätt...

Så här skrev en historisk first lady om kampanjandet (sounds fun, right!?):

”Campaign behavior for wives: Always be on time. Do as little talking as humanly possible. Lean back in the parade car so everybody can see the president.”

Eleanor Roosevelt