Doftsinnet beskrivs ofta som ett av människan underskattat sinne. Men doftens kraft är stor. Kanske större än vi kan ana. Vi väljer ju till och med partner i stor utsträckning via doftkemi, om man ska tro forskare i biologi. Men nu var det platsens doft jag tänker säga några ord om...
Det så ofta underskattade doftsinnet har dock alltid uppskattats av mig. (Okej, då; jag har många gånger också förfasats över min känsliga näsa...) Jag använder dofter för att förstärka den ambiance jag vill skapa. Jag omger mig med rosvatten, tvålar, doftljus, parfymer... Aldrig påträngande men med en påtaglig aning...
Således konstruerar jag själv doftsammansättningen i mitt hem. På andra platser får man finna sig (eller inte finna sig) i det som erbjuds. Fascinerande. Om jag vill har jag inga större problem med att erinra mig dofterna från mina favoritplatser i världen.
Vidare kan vissa dofter trigga minnet av platser. Brygg mig en kopp kanel-te och i ett tvärkast befinner jag mig i centralamerikansk djungel 1994 där jag drack det för första gången.
Jag hörde just att den senaste parfymtrenden är att ta fram dofter som relaterar till minnen eller platser... gärna minnen av platser. Vissa med tydlig geografisk härkomst; ett särskilt land... Vissa med ursprung i viss terräng; jorden, ängen, skogen, havet...
Du kan således välja att bära med dig doften av en plats var du än går... vackert eller bisarrt? Kanske är det inte ett dugg mer konstigt än att vissa platser följer med oss i minnet – för alltid.
Vilken plats vill du bära med dig?
Det så ofta underskattade doftsinnet har dock alltid uppskattats av mig. (Okej, då; jag har många gånger också förfasats över min känsliga näsa...) Jag använder dofter för att förstärka den ambiance jag vill skapa. Jag omger mig med rosvatten, tvålar, doftljus, parfymer... Aldrig påträngande men med en påtaglig aning...
Således konstruerar jag själv doftsammansättningen i mitt hem. På andra platser får man finna sig (eller inte finna sig) i det som erbjuds. Fascinerande. Om jag vill har jag inga större problem med att erinra mig dofterna från mina favoritplatser i världen.
Vidare kan vissa dofter trigga minnet av platser. Brygg mig en kopp kanel-te och i ett tvärkast befinner jag mig i centralamerikansk djungel 1994 där jag drack det för första gången.
Jag hörde just att den senaste parfymtrenden är att ta fram dofter som relaterar till minnen eller platser... gärna minnen av platser. Vissa med tydlig geografisk härkomst; ett särskilt land... Vissa med ursprung i viss terräng; jorden, ängen, skogen, havet...
Du kan således välja att bära med dig doften av en plats var du än går... vackert eller bisarrt? Kanske är det inte ett dugg mer konstigt än att vissa platser följer med oss i minnet – för alltid.
Vilken plats vill du bära med dig?
10 comments:
Jag tror jag har mer av ett känselminne. Tänker jag på Thailand så minns jag att doften var söt och fuktig med inslag av allt från hundurin, stekos och saltvatten.
Men jag kan inte riktigt förnimma lukten. Jag minns vad jag tänkte och kan därför beskriva den, men jag kan inte känna den.
Däremot kan jag bokstavligen känna hur sanden känns mellan fingrarna på varenda strand jag besökte. Ingen kändes exakt likadan som den andra, det var olika kornighet, fuktighet och temperatur.
Jag kan bokstavligen känna skalet på ananasen som jag höll i på frukosten.
Detta får mig att vilja påstå att för mitt vidkommande så är känseln det mest underskattade sinnet. Syn, hörsel och lukt tycker jag får mycket mer uppmärksamhet än just känseln.
Men jag ska ändå vara sportslig och välja en plats att bära med mig och då blir det nog... hm... det blir nog doften av träbrygga och saltvatten på sommaren. Och platsen är Alnö så klart.
Alla sinnen har minnen. De sinnen som inte ger en bild, behöver en annan energi för att förmedla sig. Synen kan bevaras via bildmedia. Hörseln kan bevaras via ljudmedia. Smaken kan bevaras via återskapandet av det smakade. Lukten är mer individuell eftersom vi kan lukta passivt, medan vi alltid smakar aktivt. Vi blir så att säga "anfallna" av doften samtidigt som dess effekt är så kortvarig. Minnet av doft kommer då att innehålla väldigt mycket dynamik.
Jag har egentligen bara en fråga!
Varför vågar du inte le i min närhet?
Hej Jerry,
som alltid kul med inspel från dig! Intressant... jag gillar också att känna på saker. För att komma så nära en totalupplevelse av tingesten som möjligt, antar jag... Textur, struktur, yta... viktigt för känslan! Jag är väl mardrömmen bland museiföremål. Får ofta hejda mig själv.
MEN, jag kommer nog inte i närheten av din... hmm... fingertoppskänsla (som jag får lust att kalla det). Jag kan inte minnas känslan av sandkornen från alla stränder jag vistats upp – även om jag med säkerhet vet att jag på alla dessa stränder silat sanden genom mina fingrar...
...fingertoppskänsla, ja... jag fascineras av hur blinda människor ofta använder fingertoppar för att ersätta en del av det vi seende ser med ögonen. Jag fascineras över den sällsamma känslighet genom vilken fingertoppar kan uppfatta blindskrift eller t.o.m. ansiktsdrag...
Det verkar därmed som att det går att träna upp sin känselförmåga en hel del... det kanske vore en spännande uppgift att ge sig själv...
Och utöver detta kan jag bara kort konstatera att dina händer, Jerry, just fick ännu mer uppmärksamhet i denna veckas bloggosfärdiskussioner... :)
Vad kan jag i övrigt säga om ditt val av plats: Kärlek. På den platsen råkar jag befinna jag mig just idag. Får tyvärr konstatera att dofterna ligger i dvala under snötäcket. Men snart, snart är det vår.
Hej anonym,
Tack för både vacker och intelligent kommentar. Så klokt att jag läser det om igen. Om skillnaden mellan det passiva och det aktiva. Om hur den oväntade doften anfaller och omsluter oss. Och om den överrumpling som skapar dynamik. Vackert.
Nä men, ser man på; Citykillen!!
Nu uppbringar du i alla fall ett häpet skratt.
Jag tror att det är i text formulerade smilies jag aktar mig för i ditt fall...
Eller... har jag någonsin varit i din närhet...? Knappast, i så fall skulle du veta varför du lever lyckligare utan mitt leende på näthinnan. Det förtrollar, berör, lämnar dig sömnlös om nätterna...
så lustigt att jag hamnade här, funderade nämligen själv på samma sak för någon dag sedan. dofter som väcker minnen - minnen som känns.
om jag fick välja en plats att alltid bära med mig skulle jag så klart välja en plats som får mig att må bra. en sådan plats är stallet. vardagens alla problem tycks vara allergiska mot pälsdjur, för så fort jag kliver in i ett stall infinner sig ett lugn och en närvaro som är svår att hitta någon annanstans. frågan är väl bara om känslan skulle vara värd doften - stall-lukt luktar tyvärr bara gott i stallet.
det där med fingertoppskänslan (och det gäller nog egentligen alla sinnesintryck) tror jag att man kan öva upp. med lite medvetet, koncentrerat "sinnande" varje dag kan man nog få tillvaron att kännas mycket mer efter ett tag. hur känns tangenterna under fingrarna när jag skriver det här, hur smakar juicen på morgonen, hur låter det egentligen när jag andas? jag tror att man missar rätt mycket när man gör vardagssysslor med tankarna på annat håll. men det är både på gott och ont, kan jag tänka mig. för om vackra saker blir vackrare, blir väl rimligtvis fula saker också fulare. ett exempel: att titta ut över ett regngrått göteborg för sjuhundraåttielfte dagen i rad. hur känns det? ibland skulle det inte skada med en släng av sinnesavtrubbning!
Åh fan. Så det säger du min käraste.
Hej Karin!
Trevligt sammanträffande att vi gick i liknande tankar.
Jag har hört fler än du tala om stallet - det måste vara en plats med speciella egenskaper. Själv har jag inte haft nöjet på många, många år...
När du talar om vad stallet har för inverkan på dig så kommer jag att tänka på nån personlig tränare jag lyssnade till för en massa år sedan, men vars budskap jag burit med mig. Han talade om att välja ut sitt smultronställe på jorden och sedan bära med sig det som ett mentalt rum. Varje gång man behöver samla krafter eller finna ro och koncentration inför en större uppgift så kan man ta time out en stund, besöka sitt mentala rum och där finna harmoni...
Jo, jag tror absolut att du har rätt i att sinnena går att tränas upp. Ingen dum idé du har om att ta sig an en stund koncentrerat 'sinnande' varje dag... vara i stunden, vara på den plats man faktiskt befinner sig på. Det kan nog hjälpa en att få mer närvaro i allt man gör.
Tack för tänkvärda kommentarer!
/evelina
Bäste Citykillen,
"min käraste"... jag var rädd för det.
Grundläggande fakta om mig är min läggning åt det altruistiska hållet. Därav måste jag hålla dig på avstånd. Tillåter jag att du kärar ned dig i mig så skulle jag beröva 300 personer den dagliga underhållning som din singelkille-blogg erbjuder. Kan jag verkligen ha det på mitt samvete...?
(-;
(kände att jag var tvungen att bjuda till lite...)
Post a Comment