en utav årets sista förmiddagar

Kristallsnö.
På ytan gnistrande, frasig, fransig
på ett viss jag aldrig förut skådat.
Jag önskar jag hade haft en eskimå
att fråga om namnet på denna snö.

Väljer att gå i skoterspåren ned genom skogen.
Något ska man väl ha dem till, tänker jag.
Ser ryggtavlan på den ensamma rådjurshonan.
Vet att hon är nyfiken,
men inte tillräckligt för att stanna.

Skogen öppnar sig och jag befinner mig
i solskensviken
som bokstavligt badar i sin skönhet
vitt, blått och klart.
Vattenbrynet är ovanligt stilla idag
glunkar försiktigt – vad?
Jag finner ett snäckskal, fastsytt
i den frusna sandens hårda materia.
Jag känner på vattnet
som känns varmt
i jämförelse med luften.

Jag vänder om
och följer åter vägen upp genom skogen.
Vägen jag vandrat i alla dess versioner,
genom hårt och mjukt i varmt och kallt.
Nu vet jag att det finns
vårbäckar i alla kläder;
vårbäckar i sommarskrud,
i höstskrud och vinterskrud.
Porlande, livgivande,
trotsande
alla väder.

du

Kompromissa inte med dig själv.
Du är allt du har.

(Janis Joplin)

träd i vitt, träd i svart

Idag bjuder jag på vad Johan Lipecki, min gode vän och favoritpoet, den 13 december inspirerades till att skriva i den stund tåget passerat Gävle och gränsen till de vita viddernas land. Tack för att du delar med dig, Johan.

Snötunga granar susar vackra förbi,
stenar, ängar, sjöar,
och lövträden.

Det är de som gör störst intryck på mig,
lövträden.
Där de står hela hösten och fryser,
utan sina kläder, svarta,
mot en grå-brun bakgrund,
anspråkslösa,
gör de ett envetet intryck på mig.

Nu står de frostbitna, kala;
spikraka, smala står de
och avtecknar sig svart mot vitt.

Se hur de står och sträcker på sig,
lysande, stolta, skimrande,
i kylan,
med stadiga fötter djupt ner
i den oberörda myllan.

Och visst sträcker de sig
− längre än vi kan föreställa oss!

Långt under oss kryper känslorna fram.
Tandtrådstunna rötter kryper långt inunder oss
och alla de djupa tankar som passerat
sedan de i unga år fick fäste
har sedan länge försvunnit ut
i klorofyll och glädje.

De har hunnit förnya sig
återanvänt gamla grenar,
krupit utmed ytan, grott fast, skjutit skott.
De har hunnit fördjupa sig,
sökt nya källor,
funnit nya vägar
och återigen hittat opp.

Men nu händer inte mycket.
Nu vilar björk och asp stolt inför nästa vår.

Passivt beskådar vi dem när de passerar,
när vi passerar dem.

Och så börjar det om,
med granar och björkar som passerar,
vi passerar dem.

Livet börjar om,
och om.

en förmiddag i december

Blir uppringd av energinätbolaget vars adminstratörska låter mer som en robot än människa. Börjar undra om hon/det drivs av sensorer som svarar på mina ord med förinspelade haranger av instruktioner. Hon/det bokar in mig för ett besök av energimätarbytarmannen. 2008 är han fortfarande en han, aldrig en hon. Energinätsbolagsadminstratörskan är eventuellt en hon, kanske en det.

Vandrar längs gångväg och passerar en liten bro. Vid åkanten står en man och matar duvor. Jag stannar och tittar på mannen som matar duvor. Noterar trädstammen som fallit tvärs över bäcken. Förvånas inte då hösten blåst snålt. Förvånas istället över att ingen tagit väck den.

Kliver på spårvagn och får ståplats = beskådarplats. Ser för första gången i mitt liv en Nescafé-ryggsäck. Den sitter på ryggen på en man. Han har med perfektion matchat den med sina kläder i svart och beigt. Kanske var det hela poängen.

Promenerar allén fram och reflekterar över dess nakenhet. Det som var bladverk är nu borta med vinden. Fram träder grenarna i sin mörka siluett. Det påminner mig om att livet får gå i vila ibland. Så får också vi till jul.

kringupplevelser

Upplevelseekonomin och de värden den byggs upp kring fascinerar mig. I mångt och mycket handlar det ju om kringupplevelser. Upplevelser uppbyggda kring ett fenomen. Ett exempel är litterära miljöer som tar fysisk form i besöksplatser som Astrid Lindgrens Vimmerby eller Selma Lagerlöfs Mårbacka. Ett annat exempel är när upplevelsen av en bok eller en film börjar konsumeras redan innan själva produkten släpps på marknaden. Kringupplevelserna är ibland skapade av ett produktionsbolag. Ibland skapade av konsumenterna själva. Faktum är att gränserna mellan producent och konsument suddas ut i upplevelseekonomin. Senaste dygnets händelser bjuder på ett målande exempel:

Idag har The Tales of Beedle the Bard* av J K Rowling släppts i Sverige. Sen promenad igår kväll genom Göteborgs i övrigt ovanligt öde gator gjorde oss plötsligt medvetna om denna händelse. Uppradade utanför en bokhandel stod ett antal unga personer iförda täckkläder i sällskap av luftmadrasser, termosar och ljuslyktor. De var mellan 13-18 i åldrarna och hade bett sina föräldrar om lov inför det nattliga äventyret: Upplevelsen av att i decemberköld få köa sig fram till boksläppet som skulle gå av stapeln klockan sju i morse. Det var verkligen upplevelsen som stod i fokus. Vid närmare diskussion med köfantasterna visade det sig att alla inte ens hade för avsikt att läsa boken...

* Boken är den samling av fem trollkarlssagor som Hermione fick av Dumbledore i sjunde och sista delen Harry Potter och dödsrelikerna. Dock ingår endast en av sagorna där. I The Tales of Beedle the Bard finner vi de fyra övriga.

ledande kulturnation!?

”Hur ska Sverige bli en ledande kulturnation?”

Jag lyssnar just nu till riksdagsdebatten i denna och andra frågor som rör svensk kultursektor. Just ovannämnda fråga känns någorlunda viktig men samtidigt märklig i sin utformning... Ännu mer märkligt var det när någon utav talarna hävdade att vi redan är världens ledande kulturnation tack vare 1974 års ’framgångsrika kulturpolitik’. Japp, den är högaktuell och ouppdaterad på samma gång... suck. Det är bara att hoppas på att kulturutredningen och dess spin-off av diverse viktiga diskussioner faktiskt leder till någonting nytt framöver.

creative taboos: money art

Thus, money can be art. Can art be money?

Talking about money and art in the same context makes me feel like I’m walking on a minefield. Oh, what a harmonious provocation this cherry-blossom is...

hold still

In this little town [LONDON!] cars they don’t slow down. The lonely people here, they throw lonely stares, into their lonely hearts... / I wanna set it straight. I wanna make it right. But girl you’re so far away... Oh, hold still for a moment and I'll find you. I'm so close, I'm just a small step behind you girl. // I jaywalk through this town. I drop leaves on the ground... / Oh, I'll hold still for a moment so you'll find me. You're so close. / I know you're somewhere out there... (David Fonesca)

One could think I’m in London again... I even thought so myself for a little while, while holding still... Being still in London is a concious act in alert contrast to the city in constant motion... Do I go there for stillness or motion? I go there for stillness in motion...

the world is callin’

Göteborgs musikscen är så fokuserat dark, cosy, underground att jag ibland undrar om vi inte missar det som tränger genom ytan, fångar solglitter och viner iväg när världen kallar. Jamie Meyer är göteborgskillen som inför torsdagens Los Angeles Music Awards står nominerad för årets bästa rocksingel. Jag kanske borde ha spelat ’Valentines Day’ för er, men tänker att ni snappar upp den ändå.

I like it raw, så jag väljer en någorlunda avskalad variant. En mikrofon, en gitarr, en Jamie. Det är väl just det som definierar en genuin artist för mig; förmågan att pull it off anywhere, anytime, anyhow. Oberoende av studiobord och stödjande mjukvara. Där live-framträdandet känns mer träffsäkert än skivprodukten tack vare musikalitet, frasering och intensiv närvaro. Blir föga förvånad när jag finner att hans motto är: "Doing what I can with what I have where I am". För Jamie räcker det långt och ännu längre. Det är innerlighet och passion i framförandet. Sångerna målar livet, vägen, besluten, mötena, kärleken. Texterna är enkla och uppriktiga – såsom livet och kärleken borde vara. Tränger rätt in och känner sig hemma i mig. Som om jag hade hört det förut. Fast det är nytt.

Det är nära och långt bort. När världen kallar...

creative trendences: kulturens bidrag / arts impact

(Salvador Dalí Mae West Lips Sofa)

Det är superhett att tala om konstens och kulturens bidrag till samhället. Det är varken för att jag forskar kring det eller därför som jag forskar kring det ;-) Men! Jag hoppas att min nya rapport ska kunna bidra till att nyansera diskussionerna en aning i det som handlar om kultur kopplat till ekonomi. Den kommer snart, kommer snart...

The societal contribution of arts and culture is the hot topic for discussion in Sweden right now. I think that more research needs to be mixed into the turbulence to nuance the polarized discussions of politicians on the one hand and the cultural sector on the other. Especially when it comes to the area of cultural economy. Keep your eyes open for my new report to be published soon.

deviser

(Foto: Elliott Erwitt)

Det var några ord jag ville ha sagt till en person idag. Det blev några fler ord av bara farten och nu uttalar jag dem istället för alla er som vill lyssna. Några av mina insikter, deviser och uppmaningar kring levandet av livet:

Lev livet intensivt – kom ihåg att även stillhet kan vara intensivt.
Det är inte hur länge du lever som spelar roll, utan hur mycket du lever.

Våga chansa. Den eventuella förlusten är en lärdom och erfarenhet rikare. Den eventuella vinsten ett avstamp mot nästa måluppfyllnad. Reflektera kring utfallen – älta aldrig.

Se livet som en resa. Uppmärksamma vägvisarna. Var aktivt lärande av intrycken. Lita alltid till din inre kompass. Tro på att du blir en bättre människa längs vägen.

Be inte om ursäkt för den du är. Bjud på dig själv. Krydda världen med dina fantastiska ingredienser.

Lyssna mycket. Svara gärna. Våga tycka. Du har rätt till din åsikt.

Ha närvaro i allt som är viktigt.

Finn lugnet att acceptera det du inte kan förändra. Finn modet att förändra det du inte kan acceptera.

Välj dina fighter. Kämpa för det som verkligen spelar roll.

Lita på din intuition – den säger mer än tusen ord. Den talar om var du ska stanna och bygga nytt. Den talar om när du bör lämna och gå vidare. Att påbörja är nydanande, att avsluta ibland helt nödvändigt.

Behåll ett barns nyfikenhet. Ta ett vuxet ansvar. Känn gärna skuld. Känn aldrig skam.

Se till att allt du gör i livet är av kärlek till världen och andra människor. Glöm inte bort att älska dig själv.

Vet att du är som starkast, när du känner dig som svagast.

Känn tacksamhet istället för girighet.

Stanna upp, gläds och fira när du uppfyllt mål på vägen eller bara gjort något bra. Det är du värd. Du är värd mer än du någonsin själv kan ana.

Våga dig på att erövra det du vill ha. Vänta inte på att det ska levereras till dig av någon annan. Dina innersta drömmar känner ingen bättre än du själv.

Ha i beaktande att du sällan ångrar det du gjort, troligare ångras det du aldrig gjorde.

Förfoga över din tid och din person. Vet att allting är val och prioriteringar. Ägna dig åt det som skänker mening.

Ha distans till dig själv och sammanhanget, annars riskerar meningsfullheten gå förlorad.

Lämna prestige åt sidan. Bättre drivas av passion och välvilja.

Värna ödmjukhet och ömsesidighet.

Finn människor att skratta med – i glädje och i elände.

Välj att omge dig med människor som får dig att må bra. Bygg vidare på relationer där givandet och tagandet är av konstruktiv natur.

Glöm inte att uttala orden till människor du älskar. Bättre för tidigt än för sent.

Beröm ofta och gärna. Hjälp dina medmänniskor att växa.

Våga tro på infall och idéer. Uppmuntra andras och din egen kreativitet.

Se guldkornen i varje dag.

Gör det ordinära extraordinärt.

Våga glänsa.

Tro på att världen vill dig väl.

dansa på rosor

Livet är en dans på rosor. Man sticker sig bara på taggarna ibland...

Jag minns min gamla devis när jag idag hanterade rosor och stack mig på vassa törnen. Så vackert att det ibland gör ont. En skönhetens beskaffenhet. Och smärtans. Min inställning till livet.





Bilden är från min mor. Höstens sista rosor, sa hon. Frostnupna. Hon visste att jag skulle uppskatta the next best thing efter att se dem i verkligheten. Sände mig mms. Mycket riktigt; några dagar därefter började det snöa i hennes trädgård.

Frostnupet. Förgås. För att födas på nytt. Sådan är den. Skönheten i livet.

moments X: kairos – timing på grekiska featuring obamansk förändring

Min ögonblicksserie ska för tillfället läggas åt handlingarna och förtjänar en avrundning. Jag har ju skildrat ögonblicket som någonting som bara uppstår, något man välsignas (eller förbannas) med. Det bör ju även tilläggas hur vi ibland provocerar fram ögonblick – kanske för att vi vill lära oss nytt utav livet. Det jag emellertid vill tala om idag är förmågan att förutsäga och fånga ögonblick, för att skapa någonting konstruktivt utifrån ögonblicket.

Jag talar om timing, fingertoppskänsla och intuition. Ledarskap som bygger på detta har alltid attraherat mig mer än det som hela tiden håller blint och benhårt fast vid planen. I kort handlar det om en vaken omvärldsbevakning som hela tiden relateras till det egna syftet och den egna drivkraften för att i sin enklaste form kunna identifiera tillfällen. I sin mer avancerade form handlar det om förmågan att nyttja tillfället, hur kritiskt den än må vara, till att skapa nya möjligheter.

Det var en tillfällighet, faktiskt, att jag i förra veckan snubblade över ordet ’kairos’. Denna tillfällighet inspirerade mig och omsätts nu i detta inlägg som på det hela är en uppmaning till er att finna möjligheter i tillfällen. Lättsinnigt nog hoppas jag på att åstadkomma det genom att göra er uppmärksamma på ordet kairos innebörd.

Kairos är ett ord med hemvist inom teologi, filosofi och retorik vars olika varianter används för att på endera vis signalera tillfälle och kritisk vändpunkt. Inom kristendomen relaterar kairos i olika sammanhang till tidpunkten då Gud agerar. I Bibeln finner vi bland annat begreppet i hänvisning till Johannes uppenbarelse (Joh. 1:2) ”ty tiden är nära”.

Inom retorikens konst kan nämnas exempelvis sofisterna som med kairos syftade till talarens förmåga att anpassa sig och dra fördel av förändrade omständigheter. Även Aristoteles använde begreppet, men då med hänvisning till den tids- och rumsliga kontext då bevis skulle framföras.

Mest spännande är kanske ändå att gå tillbaka till ordets ursprungliga betydelse i den antika grekiskan. (Och det är väl nu vi på allvar talar timing på grekiska.) Kairos bör då sättas i relation till chronos som båda betyder tid, men med olika innebörder. Medan chronos är av kvantitativ natur (kronologisk, mätbar tid) så är kairos kvalitativ. Kairos är det som uppstår i den sekventiella tidens mellanrum (mellantid!?) då en stund av odefinierbar tidsåtgång upptas av en speciell händelse eller ett särskilt skeende. Enkelt översatt syftade de antika grekerna till ’det rätta eller opportuna ögonblicket’.

Inte att förglömma är att detta möjlighetstillfälle ibland uppstår i en krissituation, där kris och möjlighet är olika sidor av samma mynt. Jag kommer att tänka på hur fredsförhandlare ofta beskriver hur de inväntat ett särskilt kritiskt ögonblick i konflikten innan de öppnat dörren till nya utvägar. Intuition, vänta in, men inte för den skull låta ögonblicket passera. Avgörandets ögonblick. Det ögonblick där historia och framtid tvingas att mötas och skaka hand.

Oavsett möjligheter eller kris – eller krisernas möjligheter – så tycker jag att detta är så otroligt viktigt att relatera till det goda ledarskapet. Förmågan att ’carpe kairos’ borde stå högt på egenskapslistan i synnerhet i omvälvningstider som dessa, om vi så talar om lärare som undervisar elever, vd för företag, riksbankschefer i bankkristider eller nyvalda presidenter i för världen viktiga länder...

“Yes, we can!”, symboliserar för mig den nödvändiga inställningen till och öppenhet inför förändring. Dock håller jag inte med Obama i orden ’Change has come for America’. Not yet. Inte ännu. Valet av Obama symboliserar snarare kairos. Ett möjligheternas ögonblick att ta tillvara på. Ur det ögonblicket kan förändring inledas.

Vidare blir det intressant att tala om kairos i relation till rådande finanskris. Den torde ju innehålla många möjligheter för den som bara identifierar dem. Jag får passa på att tipsa om att Emanuel just nu roar sig med att testa vilka filosofier och tankegångar som funkar respektive borde spolas i ljuset av dagens finanskris.

moments IX: ögonblickskonst

Har ni tänkt på att det finns ett ögonblickets konst? Begreppet var något som fastnade hos mig för ett par veckor sedan under diskussionerna på Västernorrlands Kulturting 2008. Jag googlade just på ’ögonblickskonst’ för att se om där finns någon konsensus kring termen. Det tycks inte så...

Visst att mycket konst inspireras av ögonblicket, försöker fånga ögonblicket osv... Men varför inte reservera begreppet för den konst som både genomförs och mottages i samma ögonblick!? Där utövare och publik är i omedelbar kontakt. Där konsten förmedlas enbart om sändare och mottagare är i samma rum vid samma tidpunkt.

Jag talar förstås om performance-konsten. Teater, dans, opera, musikal, live-musik... allt det där som är scenkonst. Den som skiljer sig från tavlan, filmen, albumet därför att den är nu eller aldrig. Inga omtagningar, ingen retusch. Timingen är allt. Varje upprepad gång är unik, varje gång lika viktig. Nerv, svett, tårar och skratt är på riktigt – varje gång.

Kanske är det ögonblickets intensitet och närhet som gör att det är denna typ av konst jag upplevelsemässigt bär med mig som längst. Som när Dostojevskijs Brott och Straff blir till pjäs och Raskolnikovs ångestladdade vrål går rätt ut i teaterlokalen och in i mig. Som när Shakespeares Stormen virvlar upp för publiken och Rolf Lassgårds saliv och svettpärlor landar på mig. Som hur vi alla sitter på helspänn under Svansjön i undran om Odile verkligen ska klara sina 32 fouettés en tournant just denna föreställning... Det är ögonblickskonst för mig.

moments VIII: awakenings

Summer's gone, days spent with the grass and sun
I don't mind, to pretend I do seems really dumb
I rise as the morning comes
Crawling through the blinds
I shouldn't be up at this time
But I can't sleep with you there by my side

Wake up it's a beautiful morning
Feel the sun shining for your eyes
Wake up it's so beautiful
For what could be the very last time

Twenty-five I don't recall a time I felt this alive
So WAKE UP BOO!
There's so many things for us to do
It's early so take your time
Don't let me rush you please
I know I was up all night, I can do anything
anything, anything

But you can't blame me
Not for the death of summer
No you can't blame me
Not for the death of summer
But you're gonna say what you wanna say
You have to put the death in everything

(Wake Up Boo! by the Boo Radleys)

moments VII:

Jag har för fullt upp med författandet av en rapport just nu för att hinna fånga ögonblick. Ögonblicksserien kan dock få fortsätta med en rosa kylskåpsmagnet jag nyligen köpte i en bok- och souvenir shop i Kulturhusets foajé i Stockholm:

Mission Dolores

våren är kanske inte en period
något jag / berövas
i varje ögonblick / varje ögonblick / utplånas

Jenny Tunedal

moments VI: an awaited moment

An awaited moment occurred this week as the Portuguese band The Guys from the Caravan released their first album ‘Noah's Ark of Pain’. Somewhere along the caravan road, the Portuguese origin transforms into an outmost European sound, as their folklore tuned pop/rock music builds on story telling with a surprisingly universal appeal. The songs can be listened to over an over again, and has kept me good company on long and otherwise boring train journeys. Not to be forgotten is the sensational CD-cover which adds to the full experience with its interesting art work.

Den som väntar på något gott väntar ibland ett helt år. Men så i veckan släppte äntligen portugisiska The Guys from the Caravan sitt första album ’Noah's Ark of Pain'. Nu önskar jag bara att det ska ske en svensk release också innan jag på allvar skriker ut ett fylkingianskt ’Äntligen!’. Pop/rock med folkloristisk touch, baserat på ett förvånansvärt universellt historieberättande förlänar den engelsksjungande gruppen med ett högst europeiskt sound. Sångerna tål att lyssnas till om och om igen och har därför utgjort det perfekta sällskapet på mina annars långsamma tågresor. CD-fodralet förtjänar ett eget omnämnande då dess konstfulla bilder adderar till totalupplevelsen.

moments V:

From that moment, my life is richer and lesser.

Från det ögonblicket är mitt liv rikare och fattigare.

moments IV:

momEnTrapped

moments III: the magic of today

(Woman with Book, Pablo Picasso)

Now, yet another day of you life has passed by. What was your magic moment of today? The way to fill your life with more beauty and happiness is by just focusing on it. Why not end each day by a moment of reflection upon what made this day extra special. Store the feeling in your heart or even keep a journal of gratitude. A book full of happiness. A life full of beauty.

Så nu har du levt ytterligare en dag av ditt liv. Vilket var ditt magiska ögonblick idag? Jag ringde min vän för att fråga. Kändes som en viktig uppföljning på den diskussion vi hade igår kväll strax innan vi skildes åt på centralstationen. Vi talade om hur livet kan fyllas med mer lycka och skönhet om vi bara fokuserar på det. Att bara stanna upp en stund varje afton och fråga sig själv: Vad idag gjorde mig extra tacksam till livet? Vag gjorde denna dag extra värd att leva? Spara känslan i ditt hjärta eller till och med skriv ned det i en tacksamhetsdagbok. En bok full av lycka. Ett liv fullt av skönhet.

Jag har tänkt på det länge, men först ikväll inleder jag min tacksamhetsdagbok. Dagens magiresumé känns bländande tillfredställande och består enbart av tillfälligheter. Som hur jag råkade ringa upp en vän när hon som mest behövde ett lugnande ord. Som hur jag sprang på en annan vän på trottoaren och erbjöds en potentiell praktisk lösning på vägen till uppfyllandet av en dröm jag har. Som när jag lyckades ge en tredje vän ett uppmuntrande ord inför hans ’beginning’ av en ny viktig fas i livet. Eller som när jag insåg att jag kunde bidra till ett vackert ’closure’ för en fjärde vän som i dagarna avslutar ett viktigt flerårigt kapitel av sitt liv.

Mycket speciellt kändes det i den stund jag insåg att huvudförtjänsten med att hoppa av bussen två hållplatser för tidigt inte var det läppstift jag hade för avsikt att shoppa, utan istället hur jag bara drogs in i bokhandeln vars fönster mot gatan skyltade med Paulo Coelho. Han om någon talar direkt in i mitt hjärta. ’Livet’ kallas den bok av utvalda citat som jag köpte. Detta citat är hämtat ur hans bok ’Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät’:

”Liksom Gud var dag ger oss solen ger han oss också ett ögonblick då det är möjligt att ändra allt som gör oss olyckliga. Var dag försöker vi låtsas att vi inte märker detta ögonblick som om det inte existerade, som om dagen i dag är densamma som dagen i går, och kommer att vara densamma imorgon. Men den som verkligen lägger märke till dagen i dag kommer att upptäcka det magiska ögonblicket. Det kan ligga dolt i den stund vi stoppar nyckeln i låset på morgonen, i stillheten strax efter middagen, i de tusen och en ting som tycks oss likadana. Detta ögonblick finns – ett ögonblick då stjärnornas samlade kraft strömmar ned till oss och lär oss utföra mirakel.”

moments II: a moment of

That was a moment of insight – if I ever had one.

That was a moment of magic – if I ever believed in fairy tales.

That was a moment of heaven – if I ever saw the light.

That was a moment of love – if I ever felt it.

There was a moment of fulfilment – if I ever was content.

There was a moment of gratitude – if I ever received something.

There was a moment of belonging – if we ever were together.

There was a moment of longing – if I ever missed you.

There was a moment of hope – if I ever doubted.

That was a moment of pain – if I ever was hurt.

That was a moment of sorrow – if I ever lost somebody.

There was a moment of winter – if there ever was a summer.

That was a moment of silence – if I ever whispered.

That was a star falling – if I ever saw one.

There was a moment of wishes – if I ever wanted it.

There was a moment of repeating – if we ever rewinded.

There was a moment of amazement – if I ever was surprised.

There was a moment of closeness – like we never were apart.

There was a moment of words – if I ever spoke them.

That was a moment of questions – if they ever were answered.

That was a moment of truth – if I ever heard one.

There was a moment of forgiveness – if we ever meant it.

There was a moment of happiness – if I ever rejoiced.

There was a moment of music – if I ever composed it.

That was a moment of goodbye – if we ever said hello.

There was a moment of looking back – if we ever turned around.

It was a moment of tears – if I ever grieved.

There was a moment of emptiness – if I ever filled it.

There was a moment of reflection – if I ever understood.

There was a moment of moving on – if I ever was stuck.

There is a history of us – if we ever had a moment.

moments: livsomvälvande förändring

’Tänk’, sa jag, ’hur vissa saker förändrar oss för resten av våra liv. Once you’re there you can’t go back. Jag talar om när själva upplevelsen är så omvälvande att livet och världen därefter ter sig annorlunda än förut. Du har nått en insikt som förändrar dig för alltid.’

’Förändrar oss och ändå inte’, svarade min vän. Jag förstod vad han menade; någonstans kämpar vi väl alltid med att behålla kärnan av oss själva. Kanske det som kallas hjärtat.

Jag var glad att han hade ringt upp mig trots avståndet och påföljande telefonräkningar. Han visste att jag behövde tala med någon. Och jag visste att någon, vem som helst, inte hade förstått mig. Han förstod mig.

’Men å andra sidan’, fortsatte han, ’vad är det som inte förändrar oss!? Vi förändras ju hela tiden.’

I och med de orden så förstod jag att min inledande fras var en motsägelse i sig. Vi fortsatte samtalet och var rörande överens: Om du är en person som ständigt vill utvecklas och förbättras som människa så kommer du att se varje dag och varje händelse som en erfarenhet rikare. Att lära sig nytt. Det är förändring.

’Enbart förändringen är konstant, som någon sa. Men om du stretar emot förändringen, var hamnar du då?’ Det ville vi knappt fundera vidare kring... Förljugenhet mot dig själv? Förljugenhet mot andra?

Så om allting förändrar oss, vad ville jag då ha sagt med mitt påstående om att vissa saker förändrar oss för alltid? Det jag egentligen talar om är de starkaste av upplevelser och de påtagligaste av insikter. De tillfällen i livet då det inte räcker att lära sig nytt. Jag talar om när vetskapen om någon eller någonting förändrar oss så mycket att vi måste lära om, för att leva vidare.

[in]securtity & change – feat. vagina warriors

Tack Johan för den spännande länken. Jag funderar just nu över förändring. Ur olika synvinklar. Den nödvändiga förändringen. Den som oundvikligen sker, men också leder oss vidare. Till nytt och bättre, om vi bara bestämmer oss för det. Som ni vet, har jag också funderat en del kring hur vårt samhälles strävan efter säkerhet hämmar så mycket annat än bara osäkerheten [som snarare multipliceras]. Hämmar friheten. Hämmar oss. Hämmar framtiden, som den hade kunnat se ut... Eve Ensler sätter ord på det.

Fortsätt lyssna och det övergår till vagina monologues och en föreläsning om vad det innebär att vara a vagina warrior. Givetvis försöker Ensler knyta ihop det på slutet, med bland annat följande tänkvärda reflektioner:

”Real security is not knowing something it when you don’t know it. Real security is hungering for connection, rather than power.”

“Real security is not only being able to tolerate mystery, complexity, ambiguity... but hungering for them and only trusting a situation when they are present.”

“It absolutely didn’t matter where I was going or where I’d come from.”

“We are hopefully travelling all the time, moving towards a new place.”

från en stad till en annan

Från en stad till en annan. Just like that. Osså livet. Som ska hänga med därefter. Klockan är 05:00 GMT och jag har stigit upp för att lämna Shoreditch, London för Göteborg. Min personliga morgonrodnad och en känsla av overklighet. Surrealism. Kanske för att så mycket saker har inträffat bara det senaste dygnet. Var utspelar sig egentligen det som är mitt liv? Nu åker jag tillbaka till Göteborg och kommer att befinna mig där klockan 10:00 GMT+1. Just like that. Från en stad till en annan.

Spanish-speaking London?

¿Qué está pasando? Landar i London i början av föregående vecka och upptäcker någonting nytt: Jag hör mer spanska än engelska talas längs gatorna. Inte i en stadsdel, utan i flera. Spanska av det iberiska slaget. Spanjorerna tycks ha invaderat London. Att döma av konversationerna; både för boende och turism. Landar igår igen i London och tänker först inte på företeelsen – inte förrän jag kommer på mig själv att i trängseln på tunnelbanestationen råka tilltala några engelska damer mina ursäktande fraser på, just det; spanska. Allt efter det passiva intagandet av språket i tunnelbanevagnen... Interesantísimo! Ska bli spännande att se vad som sker med denna utveckling. Har ännu inte hört någon resonera kring det. Att London är internationellt är inget snack om saken. Att spanska är ett världsspråk är heller inte en okändhet. Men att spanskan skulle bli en självklar del av Londonlivet öppnar upp för paralleller med Florida och Kalifornien, men är en så länge ett intrigerande frågetecken...!?

konst – en alkemisk process

”...I think it is the shift into actually making art that is changing you, your needs, and your wants. Art is an alchemical process. It transforms us just as much as it transforms the world.”

(Julia Cameron, 2005)

just in time for...

jag ser nu till att lämna Ldn i tid för att inte missa

Pecha Kucha GBG vol #9

Ons 17/9, vid 20-snåret på Nef i Gbg.

camera[ful][less]

Dagen före den 16:e och de tilltänkta demonstrationerna runt om i landet. Tyvärr är jag inte i Sverige, utan befinner mig i ett än mer övervakat land. Ett kamerornas land. Det gör övervakningen synlig. Påtaglig.

Närvaron av kameror kombineras med skyltar som påpekar att det är ’för din egen trygghet’ (fritt översatt). Eller som jag nyss kommenterade i SundsvallsNyheter (Nr.30 2008 12 september) angående varuhus kameraövervakning: ’en del i det övervakningssamhälle som breder ut sig och som paradoxalt nog söker trygghet i ökad misstänksamhet, inskränkt frihet och minskad integritet’. Hoppar tillbaka till Londons perronger: Jag har lagt märke till andra skyltar denna gång, i stil med; ’om du ser någon eller något misstänkt, vg rapportera till vår personal eller ring polisen’.

Vidare kan frånvaron av kameror bli påtaglig, även den. Vissa kamerors rätt framför andra – som inte ens får brukas. Läs om Christophers besök på Tate. Själv var jag på Tate Modern igår. (Undrar när det ska dyka upp ett Tate Post-Modern.) Utan kamera köpte jag mig istället ett skissblock och satte mig ned och tecknade det som föll mig in. Ingen som stoppade mig. Inte än.

Själv är jag visst misstänksam mot misstänksamheten. Skeptisk. För kritiska uppdateringar; läs Christophers blogg, typ varje dag. Idag gör jag likadant och lägger upp Vicky:

London är en annan dag

London är en annan dag. Så skrev jag till en vän på tröskeln till september. Den där tidpunkten då jag scannade igenom höstens resmål, omvandlade datum och destinationer till resplaner i form av hotell- och biljettbokningar. Tidskrävande men nödvändig sysselsättning för att hösten ska flyta på...

London är en annan dag. Så skrev jag. Därför att London kändes avlägset. Inte i tid. Men i plats. Platsen och tillståndet jag just då befann mig på och i beskrivs bäst som det beskrevs i stunden.

Det var havet och jag. Det var havet och sommarens sista segelbåtar vid horisonten.

Det var skogen och jag. Det var skogen och sommarens sista vildhallon i snåren.

Det var stillheten och jag. Det var stillhet i sommarens sista upplevelse av naturen.

London är idag. Idag är London här. London är människorna, pulsen, influenserna. London är jag. London är anletet av storstaden där jag trivs som bäst, lever som mest.

Oh, vad jag tror att jag inte skulle ha älskat storstaden om inte kontrasten fanns till mitt förfogande. Om jag inte ibland tilläts omslutas utav skogssus, havsdus och stjärnklara himlar. Utan kontrasten ingen uppskattning. Utan kontrasten inget behag.

svettigt...

När en fd konststudent citerar sin tidigare lärare kan det låta så här:

”Kreativitet är 98% perspiration och 2% inspiration.”

...vilket osökt leder mig in på duschar:

Mitt senaste kreativa rus uppstod just i duschen...

konstens värde – i ord och pengar

Eftersom jag intervjuar konstnärer just nu, så var det med stora öron jag lyssnade till Lasse Bengtssons intervju med Linn Fernström förra helgen (Nyhetsmorgon söndag 31 aug). Linn Fernström är ung, men redan ett fenomen. Det är få konstnärer förunnat att leva på sin konst. Ännu färre förunnat att som 31-åring sälja tavlor för över 100.000 kr/verket. Idag är hon 34 år och priserna har trissats. I april förra året således en utav hennes målningar på Bukowskis för 925 000 kr. Men bortom det var det framförallt följande som fick mig att lyssna noga. Hennes ord om konstnärens roll och bidrag:

”Konstnären är en sändare som bearbetar världen emotionellt.”

”Konsten talar om hur det är att leva.”

Kombinationen av prislapp och reflektion kring konstens samhällsbidrag leder ju oss osökt in på den eviga frågan: Vad är konstens verkliga värde? Och kommer någon nånsin kunna definiera det på ett tillfredställande vis? Eller som en konstnär jag själv nyligen intervjuade delvis kommenterade på frågan om ’konstens samhällsbidrag?’: ”Vissa saker kanske man inte kan ta ställning till. Man får låta det vara...”. Varandets värde...

när rummet bärs av kroppen

Att trotsa den gängse uppfattningen. Eller mer än så. Att trotsa tingens ordning.

Människan och rummet: Människan i rummet.
De rumsliga analyserna utgår just från rummets beskaffenhet i relation till människan som befinner sig i rummet. Igår mötte jag en smyckeskonstnär som valt att ändra på ordningen. Temat för hennes smycken är en fråga, samt en envis problemlösningsfokusering:

Vad händer när rummet bärs av kroppen?

Resultatet; ringar och armband i kvadratiska och samtidigt lustfyllda, svävande, snudd på omöjliga konstruktioner. Teknik och fantasi i ett sammelsurium.

08:15 Slänger mig, pinsamt nog, i taxi till jobbet. Försov mig nästan.

08:30 Möte med mina kära kollegor på Centrum för Regional Analys (CRA) där jag får möjlighet att bollplanka mitt pågående forskningsprojekt om konstens bidrag till regional utveckling.

10:30 Har nått fram med bussen till grannkommun för att intervjua konsthantverkare. Diskussionerna är så intressanta att jag blir kvar i 3,5 timme.

14:45 Tillbaka på kontoret och äter sen lunch (läs seven eleven-sallad) över datorn.

15:50 Seminarium där ny gästprofessor i International Business presenterar sin forskning.

17:30 Tillbaka på kontoret. Behandla diverse förfrågningar om föreläsningar och dyl. Bollande med europeisk kollega. Boka in fler intervjuer med konstnärer. Boka tågbiljetter. Printa ut kartor.

20:00 Hemgång. Tel.samtal under transportsträckan.

21:00 Middag (tack och lov rester över från gårdagens spanskinspirerade matlagning.)

21:30 Sugen på att se slutet på filmen jag somnade ifrån i fredags, del Toro’s ’Pans labyrint’, men ångrar mig då jag borde prioritera sömn.

21:35 Bädda med nytvättade, fantastiskt doftande, lakan i sängen... så att jag får sova som en prinsessa innan jag ska upp kl 05:00 imorgon bitti.

När hinna blogga?

en timme om globaliseringens utmaningar

På torsdag eftermiddag talar Cristina Husmark Pehrsson och undertecknad om globaliseringens utmaningar - och möjligheter, vill jag tillägga! Välkommen om du befinner dig i Göteborg!

Globaliseringens utmaningar i Norden

Seminariet arrangeras med anledning av Sveriges ordförandeskap i Nordiska ministerrådet 2008

Plats: Handelshögskolan i Göteborg, SKF-salen

Tid: 4 september 2008 kl 14.00-15.10

Program:

14.00 Samling och välkomsthälsning, moderator Carsten Jensen, Föreningen Norden i Göteborg

14.05 Hur skall Norden möta globaliseringens utmaningar, Cristina Husmark Pehrsson, nordisk sambarbetsminister

14.25 Tid för frågor

14.35 Kreativitet för konkurrenskraft, Evelina Wahlqvist, doktorand, ekonomisk geografi, Handelshögskolan i Göteborg

15.00 Tid för frågor

15.10 Avslut

Arrangörer: Föreningen Norden i Göteborg och Reväst, Handelshögskolan, GU

ser sommar, känner höst

Till min vän Johan

Det ser ut som sommar, känns som höst.
Ön står på tröskeln mot ny säsong.
Luften är frisk, med doft av den kust
längs vilken vi lekte och växte en gång.

Solsken kantas av regndroppar.
Luften är sval och i bris.
Idag är allt grönt, men snart lyser koppar.
Dagen är vacker, snudd på vis.

Jo, jag är här...
och när jag vaknar vill jag vandra
längs havsranden i den vik vi håller kär
och i hjärtat närmare än andra...

morgonens första sms...

En vänskapens pärla – det är Petra. Hon tycker nog egentligen att jag är skittråkig just nu. Jag är svår att nå. Men hon vet att jag är extra busy för tillfället. Så hon har osjälviskt tagit sig an uppgiften att fylla på mitt skafferi med tänkvärda ord. Det här är visdomen från morgonens första sms:

Att älska är att beundra med hjärtat.
Att beundra är att älska med hjärnan.

Petra själv är ett vackert exempel på en människa som alltid låter både hjärta och hjärna vara med...

ansvarskurage

Mer tankar om ansvar. Ansvar förutsätter ofta mod. Ett slags ansvarskurage.

“Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Så lyder de första raderna i Sven Lindqvists ’Utrota varenda jävel’. Jag tänker instinktivt att orden har samma budskap som Martin Luther King Jr’s många gånger citerade:

“The ultimate tragedy is not the oppression and cruelty by the bad people but the silence over that by the good people.”

Jag tänker på mötet med Sture Linnér, om inspirationen han gav oss och om våra funderingar kring hur vi tar samhällsförbättringen vidare. Var börjar vi? Eller rättare sagt; var fortsätter vi?

”Det viktigaste är inte vad ni gör. Det viktigaste är att ni gör någonting.”

Det var hans raka svar. Samt en uppmaning:

”Fortsätt att leva utanför dig själv.”

global event kalender

Godmorgon! Välkommen till denna dag som är OS sista och den amerikanska presidentkampanjens (på allvar) första. Båda manifesterar event mangagement på hög nivå. Båda drar världspopulationens blickar emot sig. Det tajmade överräckandet av stafettpinnen dem emellan... ett exempel på globalt event kalendarium?

skapande framför sökande/idealism framför ideal

”Sök och du skall finna.”
Skapa och det ska gestalta sig.

Att skapa må vara att söka.
Men ändå förespråkar jag:
Skapande framför sökande.
Därför att:

Det vi inte själva skapar,
kan vi inte heller förvänta oss
att någon annan skapar.
Därför är:

Den perfekta bilden
och sökandet efter den:
Ett sökande förgäves.

Å andra sidan,
att överge sina ideal
vore förbannat dumt.

Två ytterligheter.
Två diken.

Idealismen är inte synonymt med idealet.
Idealismen är den gyllene medelvägen:
En sund strävan.
En livsbejakande,
samhällsbejakande
strävan.

Madonna's freaking fabulous FIFTY

Hon är lika gammal som min mamma. Men är tack och lov inte min mamma. Hon funkar utmärkt som den ikon hon är. Jag har aldrig tillhört de som älskar eller avskyr henne mest. Men håller med båda sidor om att hon förundrat och förfärat. För det mesta har hon fascinerat mig. Därmed har hon alldeles säkert fyllt någon form av funktion i mitt liv. Framförallt har hon alltid funnits där, i skuggan av det. Lika långt som mitt liv är hennes karriär – hennes framgångsrika, ihärdiga, ihållande karriär. Hon har visat att förnyelse är möjligt utan att förlora kärnan. Hon har visat alla rädda och tvivlande att utveckling och förändring fungerar och förnöjer.

Idag visar hon världens kvinnor att det heller inte är fördärvande att åldras. ”Time goes by so slowly...” Happy Freaking Fabulous Fifty, Madonna!!!

no time for us

No time - att välja är att välja bort.
Det är en konst att välja
så man inte ångrar det man valde bort.
Timing - tid och icke-tid.
Inget varar för alltid.
Kanske handlar det om att göra det till max,
så länge det finns tid till det.

Way out west. Tid: fre kväll vid en tidpunkt då jag knappt orkar stå i gummistövlarna längre. Det som etsar sig fast från Broder Daniels sista konsert är den alldeles sista låten 'No time for us'. Det är bokstavligt och genomträngade. Jag vaknar av den påträngande realitetens skönhet och sorgsenhet. For the time being får ni hålla till godo med denna något äldre version. Snart finner vi nog någon inspelning av denna sista låt, denna sista konsert. Likt de uppriktiga försök vi så ofta gör att frysa ögonblick för att alltid framöver kunna bära med oss det som ändå är förgängligt.

om möten är livet

Om samtal är livet, så är det möten som ligger till grund för dem. Jag kanske borde omformulera mig till 'om möten är livet'. Om möten är livet så lever jag verkligen i stora mått idag. Människor är intressanta och idag ska jag möta några ovanligt spännande personer som alltid inspirerar och får mig att tänka till. Dessutom ska jag möta en för mig ny människa - dock knappast ny på jorden eller för världen. Men sina 91 år på nacken har Sture Linnér hunnit med bland annat [följande]. Nyss har jag läst hans bok 'Ingen människa är en ö' (läs en utav mina reflektioner här). Det är med stor respekt och ödmjukhet jag ser fram emot mötet.

en liten bit – 2 versioner

laddar försiktigt upp för Way out West, en liten bit i taget... fastnar för det lilla... ’little bit’, lägenhetsversionen... (förlägenhetsversionen?)

...och om man vill ta steget längre så kan man förflytta sig från lägenheten och out in the open, gatuversionen... där musiken blir a little bit more vågad, men i detta fall även sprödare, ömtåligare...

lite som livet, att våga ta klivet... med risk för sårbarhet om man kliver snett...

mer om företagens ansvar i Kina

Mer på det högaktuella temat. ’Vilket ansvar tar företagen för mänskliga rättigheter i Kina?’ frågade man sig i Nyhetsmorgon på TV4 imorse [inslag här]. Med på telefonlänk fanns min kollega Niklas Egels-Zandén, en utav Sveriges främsta experter på transnationella företags ansvarsproblematik i Kina. I studion gästade Malin Eriksson, projektledare Rena Kläder. Saknades tyckte jag dock att Amnesty Business Group gjorde i sammanhanget med tanke på att de drivit frågan hårt på senaste tiden, till exempel via Facklan som skickades vidare i den bloggstafett där bland andra Kalle och jag deltog.

Grattis Intensifier!

Idag fyller en utav mina absoluta favoritbloggar ett år. Grattis Intensifier! Bakom ligger en ung men redan stor tänkare; Christopher. Extra angeläget har läsandet av denna blogg känts senaste månaderna då Christopher är en utav de viktigaste rösterna i kampen mot FRA-lagen.

ansvar

Funderar över ansvar. Över hur vi alla bär ett ansvar. På flera plan i livet. Givetivis. Gentemot oss själva. Gentemot våra medmänniskor. Gentemot planeten vi bor på. Och gentemot det samhälle vi lever i.

Kommer att tänka på Emanuels blogginlägg från i maj om ’Svenskarnas oförmåga att ta ansvar’. Har svenskarna slutat vilja ta ansvar? Varför? Är det bekvämt att falla offer för omständigheter? Eller har vi det helt enkelt för bra? Har vi glömt bort fundamenten till varför vi har det så bra? Tar vi för mycket för givet?

På senaste tiden har jag funderat mycket över samhälleliga fri- och rättigheter. Är jag för krävande om jag hävdar att dessa kommer med skyldigheter? Som t ex skyldigheten att värna om demokratin. Att rösta på demokratin. Påminna om demokratin. Påheja demokratin. Uppmuntra den.

I hängmattan igår läste jag Sture Linnérs ’Ingen människa är en ö’ (Norstedts, 2007). Fastnar särskilt för några rader i det kapitel som handlar om hans tid med Vita rosen – den motståndsgrupp av studenter som i tyska städer spred flygblad i sin kamp mot nazismen. Linnér konkluderar:

”Allt detta tyder på att Vita rosen bevarat sin starka symbolkraft och borde kunna inspirera även kommande generationer, inte minst ungdomarna. De tyska studenterna visade att varje människa ständigt har ett fritt val, en möjlighet att ta personligt ansvar. Demokratiska värderingar vi idag tar för givna var det ingalunda för bara sextio år sedan i ett gammalt kulturland i vår omedelbara närhet och kan komma att ifrågasättas på nytt även hos oss. Är vi då alla beredda att stå upp för vad vi tror på, vilka risker detta än må innebära?”

vinnare och förlorare i Kinas sexuella revolution

Det här inlägget handlar om det stora landet i öst. Om Kina. Och om frigörelser. Kvinnans. Och sexualitetens.

Den sexuella revolutionen är på agendan i Kina. En tes om bakomliggande motor för denna är enbarnspolitiken. Den innebar sexuell frigörelse och frigörelse av kvinnan.

Det är givetvis inte en enkom vacker utveckling vi ser. En revolution har alltid vinnare och förlorare.

Enbarnspolitiken har, som vi alla vet, genererat ett överskott på män. Det råder en obalans aldrig tidigare skådad. Konsekvens: många män tävlar om färre kvinnor. Vinnare är rikare storstadsmän. Förlorare är fattiga landsbygdsmän. De senare formerar sig till ”den flytande befolkningen”: 50 miljoner migrantarbetare i egenskap av ogifta fattiga män som rör sig runt i republiken beroende på var jobb finns.

Enbarnspolitiken har också bäddat för framväxten av två väsentligt olika kvinnorgrupper. Även här vinnare och förlorare. Vinnare är Kinas nya Sex and the City-generation. Kvinnor i 30-årsåldern som bryter mot normen och struntar i att gifta sig. Varför bemöda sig med man och barn när man kan satsa på sig själv. Snygga och framgångsrika karriärkvinnor, som ignorerar farmödrarnas orosbeklädda pekpinnar. Vill de någon gång i framtiden gifta sig så finns det ju gott om män i Kina att välja emellan...

Förlorarna bland kvinnor går ett allt annat än frigörande öde till mötes. Vi talar om de få som ska serva de sexuellt frustrerade massorna av ogifta män. Unga, fattiga kvinnor. De ökar i antal då dödsstraffet för prostitution inte längre verkställs då prostitution plötsligt börjat ses genom fingrarna med från myndighetssidan. Anledning; konsekvenser av enbarnspolitiken måste ju hanteras...

Två mycket olika sidor. Två mycket olika vägar för jämställdheten att vandra....

Levande historier från vinnare och förlorare i den sexuella revolutionens Kina finns att bekanta sig med i SVTs dokumentärserie om Rik och fattig i Kina. Dessa rader följde på mina intryck från avsnittet Kinas sexrevolution från den 26 juni.

atmosfärgenomträngare

Vissa saker tränger igenom atmosfären var vi än befinner oss i detta avlånga land. Vissa saker går helt enkelt inte att skydda sig emot. En sådan sak skulle kunna vara FRAs signalspaning. En annan sådan sak; hemglassbilen. Jag blev ruskigt varse om det senare för en timme sedan. Det spelar ingen roll att jag placerat mig på ett avlägset berg längs den norrländska kuststräckan med avsikt att få uppleva tystnaden. Tystnad är ingen tystnad om den emellanåt inte bryts. Denna gång av trudelutten...

Glassbilen Theme tillägnar jag givetvis Andreas som har lärt mig att det är onödigt att gråta över spilld mjölk såväl som över glassbilar jag missat...

Tänkvärt av Karin

Var just inne på Hejas och läste tänkvärda rader av Karin. Hon funderar över relationen kreativitet kontra trygghet. Samt dynamik kontra solidaritet. Märkligt är det hur vissa viktiga dimensioner av livet och världen spjärnar emot varandra – för att sedan ändå visa sig behöva varandra... Det är följande rader jag fastnar vid. Ett enkelt fastnaglande av kreativitetens komplexitet:

”Funderar lite över trygghet och tänker att den som har den i sig själv snarare än i sin omgivning, kanske är både friast och tryggast. Men också ensamast?

Funderar lite över det klassiska politiska dilemmat om hur man kan kombinera solidaritet och dynamik på ett vettigt sätt. Över relationen mellan trygghet och kreativitet. Vem som är svag och vem som är stark.”

Läs Karins fulla inlägg här.

frihet, försvar och FRA

Diskussionen om FRA rullar vidare. Igår replikerade Christopher Kullenberg och jag i Expressen på Stig Berglings plädering för att FRA-lagen behövs mot ryssen. ”Kalla kriget avslutades aldrig i Ryssland”, hävdar Bergling, och tror vidare att FRA-lagen är vad som borde få ”den gamla ryska paranoian snart bryta ut.” Berglings inlägg föranleder givetvis ÄNNU EN diskussion kring vad som går först; den militära domänens rätt till kapprustning och ogranskad försvarsverksamhet eller den demokratiska domänen som ger medborgaren rätt till personlig integritet såväl som insyn i statens förehavanden. Ryssen är inte hotet, hävdar vi. Det verkliga hotet är vårt lands avskaffande av demokratiska fri- och rättigheter. Läs mer på Christophers blogg.

almedalen: kulturens roll-diskussionen

Snabbhälsning från Almedalen! Intensivt här - såklart. Tackar för ett par ovanligt spännande inlägg i kommentarfälten. I'll be back. Just nu springer jag mellan seminarium. Särskilt de som handlar om kultursektorns roll i samhället. Denna dag blir extra intressant på det temat. Återkommer!

FACKLAN: om CSR med anledning av OS i Kina

Jag tar över FACKLAN som sänds runt på initiativ av Amnesty Business Group och som ger mig anledning att tala lite om ett utav de teman som intresserar mig mest i ett globaliserat tidevarv, nämligen företags samhällsansvar eller Corporate Social Responsibility (CSR). FACKLAN har initierats med anledning av att svenska företag finns på plats i Kina, varav många sponsrar de olympiska spelen. Enligt Amnesty riskerar företagen genom sin närvaro att bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter. Johan Florén, ordförande i Amnesty Business Group, ställer tre frågor som jag tänker besvara utifrån mina perspektiv på CSR:

1) Tror du att OS i Kina och den uppmärksamhet som medföljt är positivt eller negativt för de kinesiska medborgarna?

Att möta världen är ofta någonting positivt. Inte alltid, men ofta. Positivt är tankeutbyten, åsiktsutbyten och kunskapsutbyten. Något de kinesiska medborgarna kan åtnjuta i mötet med människor från hela världen i samband med OS.

Att möta världen kan också vara någonting negativt. Ödesdigra konsekvenser av kolonialism finns gott om i världshistorien. Nu snävar jag in mot CSR specifikt och den kolonialisering av idéer som det till viss del handlar om. De uppförandekoder som svenska företag formulerar och kräver åtföljelse av hos sina leverantörer runt om i världen baseras på den västerländska värdetraditionen omsatt i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, Barnkonventionen samt ILO-konventioner om arbetares villkor. I grund och botten är detta inte komplicerat för mig. Jag tycker givetvis att mänskliga fri- och rättigheter bör försvaras i alla lägen. Jag är en övertygad västerlänning. Men, för den skull är det viktigt att vi problematiserar CSR och dess praktik i implementering av uppförandekoder. Varför? För att vi ämnar göra mer nytta än skada.

För att omsätta den goda intentionen i nytta så är det framförallt två saker jag tycker att man ska ha i åtanke. Närmare bestämt VAR och VEM. Var handlar om lokalanpassning. Implementering av goda idéer och riktlinjer måste ske med kunskap om och med hänsyn till lokala omständigheter. Universalitet i all ära, men den ska alltid kombineras med lokala förhållanden. Frågan om vem, handlar om varför vi vill driva igenom principer om mänskliga rättigheter i Kina – vare sig det sker via bojkotter eller uppförandekoder. Är det för att stilla mitt samvete som konsument eller för medborgaren i Kina? Om fokus ligger på mina samvetstyngd istället för på individen på fabriksgolvet riskerar vi även då att göra skada istället för nytta.

2) Ute i världen växer protesterna mot OS i Kina, men de svenska företagen håller låg profil i debatten. Skulle svenska företag kunna göra mer i debatten och i sin egen verksamhet för att värna mänskliga rättigheter?

Jag har studerat några olika branscher utifrån CSR-perspektiv. Bland svenska klädföretag fann jag en intressant paradox. Man vill inte ”vara politisk”. I nästa ansats kan samma företagsrepresentant klaga över att man som företag tvingas ta det ansvar som borde tas av staten i det asiatiska land där produktionen placerats. I praktiken tycks detta te sig i att man som svenskt företag i regel inte ställer krav på stater, men däremot – som ovan nämnt – på sina leverantörer. Man är operationell, men inte ’politisk’...

Antingen är man som företag rädd att bannlysas från produktion i en auktoritär stat, eller så är man bara rädd att sammanblanda roller och uppgifter. De svenska företagen är emellertid bland dem som kommit längst i arbetet att värna mänskliga rättigheter och goda arbetsvillkor i sin produktion. Företag i andra branscher har mycket att lära av klädföretagen i sitt utvecklande av CSR. Kan svenska företag göra mer i sin egen verksamhet för att värna mänskliga rättigheter? Ja. Detta är ju dessutom inte ett arbete man blir färdig med. Det är en ’pågående process’, som företagen själva brukar beskriva det.

3) Anser du att mänskliga rättigheter är ”politik” och inte har med idrott och affärer att göra?

Visst är och förblir mänskliga rättigheter ur många aspekter politik, men det betyder inte att det inte har med andra sfärer i samhället, såsom idrott och affärer, att göra. Men för mig är mänskliga rättigheter något mer grundläggande. Ett fundament på vilket politik såväl som företagsledning bör bygga på. Samhällsansvaret är dock omtvistat – det omfamnas av vissa företagsledningar medan det ses mer skeptiskt på hos vissa. Anledningen till dess omtvistlighet är ovannämnda rollfördelningar; de roller som stat, företag och civilsamhälle enligt vissa traditioner har. Mycket tyder på att dessa roller omförhandlas just nu. Givet är väl det under rådande omständigheter då staters suveränitet och styrka undermineras, medan ett flertal företag växt sig finansiellt starkare än många stater. Troligtvis går vi mot mer och fler gränsöverskridande samarbeten sektorer emellan.

Samhällsansvarstagande är ju heller inte synonymt med att man som företag ger upp sitt vinstfokus. Tvärtom definierar jag CSR som just kombinerandet av vinstfokus med fokus på individen. Vinstmålet behöver på intet sätt utesluta humanitärt och miljömässigt fokus. Företagen tycks snarare ha mycket att vinna på ett hållbart tankesätt – i relation till produktutveckling såväl som till anställda och konsumenter. För övrigt är mycket av CSR-skepticismen uppbyggd kring 1900-talets onaturliga uppdelning mellan den ekonomiska och sociala sfären. Då växte sig aktiebolagstraditionens begränsade risk och därmed ansvar sig förhärskande i Sverige och färgade debatten. Det är på tiden därför att vi återigen börjar se de sociala, ekonomiska, politiska och kulturella processerna för vad de verkligen är; växelverkande. Om just detta historiska perspektiv kan du läsa i Karl Palmås inspirerande bok ’Den barmhärtiga entreprenören’ (Agora, 2003).

Denna fackla och dess medföljande frågor passas därmed lämpligen vidare till Karl Palmås. Det vore även mycket intressant att höra Johan Karlssons och Jimmy Sands reflektioner.

hur uppleva en stad?

Mmmm... Madrid. Ulf skriver visserligen i lite mera generella termer om att uppleva städer, men det är Madridbesöket som ger upphov till reflektionerna. Hur upplever vi bäst en stad? Inte genom att gå, säger Ulf, snarare genom att sitta. Jag tittar tillbaka på mina inlägg om stadslivet till fots. Inlägget om fotfolket samt min text om Madrid. Den senare handlar om min rörelse till och från staden, såväl som inom staden. Jag kommer och går, jag flanerar och promenerar. Så upplever jag helst staden. Med trampdynorna mot trottoaren. Men visst, ibland slår jag mig, likt Ulf, ned på någon av stadens caféer. Jag fascineras ändock av skillnaderna. Kanske finns det lika många sätt att uppleva en stad, som det finns människor.

Hur upplever du helst en stad?

tv-serier som glamoriserar övervakningsteknologin

Sitter och tittar på Navy CIS. Intressanta karaktärer. Interesting plots. Detta är bara en av flera amerikanska tv-serier på tema ’effektiva intelligence services’ som går att följa på svenska kanaler just nu. Var gång jag ser någon av dessa serier så undrar jag hur väl det stämmer överens med verkligheten: Är det så här lätt att kartlägga människors liv, aktivitet och rörelse? Serierna är närmast ett glamoriserande av övervakningssamhället. De hjälteförklarar agenter i kombination med datanördar som via teknologin löser rättsfall... inhemska kriminalfall såväl som försvarsrelaterade. Inte alltför sällan handlar det om att bekämpa arabisktalande terrorism. Serierna är så smart upplagda försvarstal av övervakningssamhället att man nästan kan börja undra vilka som ligger bakom dem...

Denna gång ifrågasätts emellertid hjältestatusen hos NCIS-teamet. Har teamet nyttjat bevakningstekniken för chefens personliga vendetta? Till och med iscensatt den?

Avsnittet belyser hur bakomliggande lagar, förordningar, och regelverk inte alltid stoppar drivkraften hos en individ med andra intressen – den mänskliga faktorn.

vitt & svart

"Har färgen runnit av dig?"

Mina kollegor tittar oroligt på mig.

Idag klär jag mig i vitt och svart.

Det är högst symboliskt.

om frågors natur och FRA-frågans karaktär

Alliansen är så allierad att den inte lär bli omvald.

Det vi ser är steget från den berömda partipiskan till allianspiskan, eller blockpiskan.

Statsminister Reinfeldt har gjort morgondagens beslut till den fråga som ska visa att alliansen har förmågan att hålla ihop. Den interna retoriken tycks argumentera risken att inte bli omvald om man inte kan agera som en enhet.

Jag säger att det är tvärtom: Om alliansen står som en enhet i denna fråga – mot demokratin i princip och den allmänna opinionen i praktik – så lär de knappast bli omvalda i nästa val. Frihetliga väljare är mer än lite besvikna. Representativ demokrati borde väl ändå någonstans i djupet av lydelsen betyda att de folkvalda bör representera folkets röst.

”Ibland måste man kompromissa”, är ett annat av Reinfeldts argument. Omvänt; ibland måste man inte kompromissa. Ibland kan man inte kompromissa. Ibland bör man inte kompromissa.

Jag kan trösta tvivlande allians-riksdagsmän med att det finns sjukt många andra frågor att kompromissa med. Smärre frågor. Frågor där man utövar demokrati, snarare än att äventyra den.

Fundera ett slag över vilka frågor du personligen vägrar att kompromissa med – vägrar att bli uppköpt för! För min egen del handlar det om några frågor som rör det mest fundamentala i människosyn och samhällssyn. Frågor som sitter i hjärtat och smärtar i kroppen när de äventyras. En sådan är mitt nej till dödsstraff. En annan är mitt ja till yttrandefrihet. Det är den sistnämnda i kombination med integritetsbejakandet som får mig att utbrista i ett hjärtskärande NEEEJJJ till FRA-lagen.

Att minimera en fråga som i själva verket rör fundamenten för demokrati till simpel kompromissgenererad demonstration av blockenighet är fel. Fel vald fråga.

Att vår statsminister gjort paradnummer av FRA-frågan, för andra syften än den handlar om, är dåligt. Ett dåligt val.

-----------------------------------------------------------
På liknande tema, läs Johans och Jimmys inlägg.

FRÅGOR huller om buller om FRA

Diverse funderingar – huller om buller – om FRA-lagförslaget:

Ska terrorism bekämpas genom att misstänkliggöra människor som terrorister?

Hur kan alliansen tro att de kan bli omvalda (av liberaler) efter detta?

Hur kan Reinfeldt säga att ”ibland måste man kompromissa” när civilkurage och etik bygger på att man i vissa fall inte kan kompromissa?

Vad hände med personligt ansvar?

Hur kan en politisk karriär bli viktigare än att upprätthålla demokrati?

Finns det hjältar i Sveriges riksdag?

---------------------------------------------------------------------------

Tack till Heiti som gjort en gedigen insats med att hjälpa mig förstå den fråga jag grubblat mest på senaste dagarna. Se kommentarsfältet för detta inlägg.

FYRA mot FRA!?

4 samveten önskas!!!
sökes i Sveriges Riksdag
per onsdag morgon kl 9

Jag har aldrig befunnit mig i partipolitiken. Förstår inte det där med partipiskan. Det där med att inte rösta efter sin personliga övertygelse. Särskilt inte när det handlar om frågor som rör de mest fundamentala strukturerna i demokratin. På onsdag morgon kl 9 handlar det inte om lättmjölk vs standardmjölk. Det handlar om grundläggande människo- och samhällssyn då riksdagen röstar ja eller nej till FRA-lagen. Lagförslaget skulle ge Försvarets radioanstalt rätt att bevaka och lagra e-post, fax och telefontrafik. Vi snackar dina privata sms och e-mail.

Att man ens ska behöva påpeka simpla orsakssamband som: beslut – implementering – KONSEKVENSER. Att anta FRA-lagen skulle nämligen innebära konsekvenser. Ganska obehagliga, rent av skrämmande, sådana. Good news är att enbart fyra riksdagsledamöter ur alliansen behöver vara kloka och modiga nog att gå emot partipiskan för att förslaget ska avslås. F-Y-R-A. Fyra samveten.

Jag har hört ryktas att många riksdagsledamöter ligger vaken om nätterna grubblandes inför detta beslut. Om man har problem att komma i kontakt med sitt samvete så kan jag föreslå följande nattliga aktiviteter som bot:

1. Träna på att säga ’nej’. Skriv och skrik: ”NEEEEEEJJJ”

2. Läsa Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984. De är god hjälp i att visualisera lagens konsekvenser – övervakningssamhällets utveckling och följder.

3. Fundera över preferenser mellan ett samhälle präglat av:

tillit eller misstänksamhet?
frihet eller kontroll?
fri tanke eller begränsad tanke?

4. Fundera över vad som egentligen är det största hotet:

den odefinierbara potentiella terroristen eller övervakningssamhällets inskränkande strukturer?

5. Begrunda vad Salman Rushdie någon gång uttryckte:

“The best way to fight terrorism is by not being terrorized.”

FRAgile

Kreativitet föds i gränslösheten, i modet och i tilltron till dig själv och till andra.

Framförallt föds kreativitet i den fria tanken.
Undanryck den och du spelar bort kreativiteten.

Utan kreativitet – sämre allt möjligt: Folkhälsa, ekonomisk tillväxt, demokrati... för att nämna några aspekter.

Ett enda beslut kan påverka mycket på samma gång. Demokratin har förmågan att i ett beslut avskaffa sig själv. Ett systemets svaghet. FRAgilitet.

Ni märker vart jag vill komma...!? Nu önskar jag emellertid god afton. Återkommer imorgon. Då ska jag tala klarspråk och vaket. Om de vakna nätterna. Som bara är förspel. Inför beslutet om den dygnslånga natten.

Kulturlobbyn

Nyfiket tackar jag ja till diverse inbjudningar. Intressant hur det slumpar sig. Under en veckas tid har jag haft möjlighet att följa kulturlobbyn från olika vinklar och på olika nivåer. Betraktat dess ansikten och, framförallt, funnit mig själv lyssnande till...

orden, the words, les mots...

Jag har lyssnat efter de ord som upprepas och avspeglar en praktisk och faktisk problematik.
Jag har lyssnat efter orden som förhandlas och förvandlas till agenda – oavsett praktik.
Jag har lyssnat efter de ord om skapar identitet – som inkluderar och exkluderar.
Jag har lyssnat efter de ord som öppnar dörrar, bygger broar, raserar eller stänger igen.
Jag lyssnat efter de ord som leder till möjligheter och de som leder till missförstånd.

Just nu sitter jag och funderar över vad jag ska göra med alla dessa ord. En kollega undrade idag bekymrat om det finns någon geografisk dimension med i senaste veckans betraktelser...? Jo, men det gör väl det. Jag har betraktat den regionala, nationella och europeiska kulturlobbyn. Från Göteborg, till Stockholm, till Bryssel. Och det skiljer sig. Olika platser, olika nivåer, olika ansikten och – framförallt – olika ord.

the creation of something else

The common purpose of architecture(?):

“to create somewhere else”

Kort och gott ett citat jag snappade upp för en stund sedan på BBC TWO’s ”Jonathan Meades: Magnetic North” där Meads reser från Estland till Finland och i detta avsnitt: ”...completes his journey in Helsinki and uncovers the peculiarly Finnish desire for eternal hibernation in man-made wombs”.

Sedan talar man plötsligt om Kalevala och hur den bidrog till en annorlunda nationalromantik i Finland... något som också avspeglas i finsk arkitektur.

Kalevala har uppenbarligen inspirerat många personer – på väldigt olika vis. Så sent som i förmiddags läste jag om Kalevalas bidrag till en människas förmåga att åter känna hopp om livet. Hänvisar till Sven Lindqvists Fadern, sonen och den heliga motorcykeln.

Jag tänker att nästa gång jag åker till Finland, så kanske det borde bli i Kalevalas mångfacetterade fotspår...

Kanske var syftet med Kalevala

”to create something else”

Du som uttolkare bestämmer vad.

vårens pecha kucha final gbg

Sista chansen för våren att uppleva grejen! Pecha Kucha GBG vol #8 går av stapeln nu på onsdag den 4 juni. Infinn dig vid kl 20 på Nefertiti.

Talarlistans definitiva utseende är alltid en överraskning. Men det lär bli nåt i stil med: Dans & Teater Festivalen, Stylt Trampolin, Navid Modiri, Kulturkalaset, Fresh Fish, UNIT arkitektbyrå, Carl Blom - manager för Mando Diao, bildesignern Justin Scully, arkitekt Kajsa Sperling, Johan Eriksson-Lassbo, Bjørn Aadnøy, Rikard Uddenberg.

jorden är ett litet rum

Uppföljning på den goda respektive den onda flytten. Delvis beroende av den plats du råkade födas på. Ett livets lotteri. Att födas på en plats i Sverige. Eller en plats i Afrika.

Vad är platsspecifikt? Vad är universellt?
Har din själ ett eget utrymme i världens olika rum?

Eva Dahlgren funderar... och tänker att hon nog skulle sett annorlunda ut, låtit annorlunda, betett sig annorlunda, sysslat med andra saker... men att hon kanske trots allt skulle ha haft samma drömmar...

Hennes ’Jorden är ett litet rum’ har gått på repeat hos mig idag. Trist nog finner jag ingen bra version av den på nätet. Utan toner, inte alls samma känsla... Men här kommer i alla fall den tänkvärda texten:

Åh jag undrar så ibland
om jag
levt ett liv någon annanstans
i ett annat land
med ett annat namn
jag kanske var brunett
och inte särskilt lång
och rund
och min röst var gäll och dan
det lät som fan
när jag tog ton
jag undrar vad jag hade gjort då
jag kanske varit hålldam
och älskat mig genom dan
men ändå
haft samma drömmar som den kvinna
som lever sitt liv i Stockholm

Åh jag undrar så ibland
om jag
blivit född i Afrika
ett annat ljus
med en annan rytm
jag kanske aldrig hittat rätt
och alla gåvor som jag fått
legat dolda i min kropp
av allting runtomkring
förstod jag ingenting
jag undrar vad jag hade gjort då
kanske tytt mig till de vilda djuren
och byggt ett bo i en stor skog
men där ändå
haft samma drömmar som den kvinna
som lever sitt liv i Stockholm

av allt jag undrat bara ett
jag måste veta
för du har ditt liv här
hade jag förstått
att jag måste ge mig ut och leta
och bland tusen och åter tusen
känt igen dig och sagt
älskade kom
här är jag

jag förundras så ibland
när jag
träffar på något stackars barn
som ser ut som jag
gjorde då
med hår så flygande
och tunt
och sen
öron som parabolantenner
när det händer
då svindlar det
för livet blir så väldigt stort då
jorden krymper till ett litet rum
och människans själ
känns lika stor som universum
för tänk ändå
att just jag blev den kvinna

som lever mitt liv i Stockholm

upplev en stad i en annan - i afton

I afton förvandlas Uppåt Framåt till Helsingborg för en kväll, då anordnas det nämligen klubb med skånsk tema, närmare bestämt "Helsingborg". Sveriges kanske ostigast stad, som givit oss The Sounds, Mat-Tina, sommarhiten Hej hej Monika och filmen Hata Göteborg bjuder upp till fest. Helsinborgsbandet Loveables spelar live, Helltown ex-pats DJ Crew (bestående av Martin Jern, Niklas Andersson och Christopher Mathiesen) spelar skivor, det visas videoinstallationer med Helsingborg som tema, Helsingborgsprofilen Hasse från The Tivoli hälsar välkommen i dörren och det bjuds på hemliga gästframträdande av mer eller mindre kända Helsingborgare och roliga överraskningar.

Uppåt Framåt, Magasinsg. Göteborg
Fredagen den 30 maj, 22.00-02.00

Alla talar skånska!

omvärldsanalys och en paradox

Hej! Ingen fart på mitt bloggande å det senaste. Har ägnat min ut-över-tid åt arrangerandet av en möhippa. Avklarad och lyckad. Måndag och back in business. Eller i omvärldsanalysens konst, snarare. Det är mitt tema för dagen.

Omvärldsanalys. Lokalt och globalt. Inte ett dugg uttjatat. Bör i alla fall inte vara det. För givet den allt snabbare förändringstakt vi lever i; desto viktigare blir omvärldsanalysen, uppdateringen och omvärderingen.

Uppdateringen, ja... i eftermiddag ska jag lägga fram ett ’paper’ som just föreslår en uppdaterad syn på globaliseringens återverkningar på företags såväl som regioners konkurrenssituation i en alltmer kunskapsbaserad ekonomi. Kanske berättar jag närmare någon dag om dessa tankar.

I förmiddags utbildade jag regionpolitiker i omvärldsanalys. Vad/varför/hur. Mitt huvudbudskap var att när man utför en extern omvärldsanalys inom ett givet område så bör den kompletteras med efterforskningar om människors drivkrafter, beteenden och önskningar kring det studerade. Ska det bli politisk styrning kring det hela så är det klokt att kombinera fokus på individen med koll på, samt öppenhet, inför omvärldsförändringar. Jag vill betona ordet förändring. Gör man omvärldsanalyser så tyder det på, åtminstone viss, öppenhet inför förändringar. Sammanfattning i tre punkter:

- extern omvärldsbevakning och analys

- människans agerande och önskemål

- politiskt visionsbyggande

Skönjer ni paradoxen i detta? För att som region (eller som organisation/företag...) vara en framtidens vinnare så bör man ha en långsiktig vision som beskriver var man vill vara om 10, 20 och 30 år. Har man ingen vision är man inte på väg någonstans. Utan vision har man lämnat sig själv att driva vind för våg, hamna på efterkälken, bli ett offer för omständigheter. Politikens uppgift är väl trots allt att våga tro. Våga tro på att man kan skapa samhällen och göra skillnad.

Å andra sidan lever vi i en alltmer globaliserad värld med allt fler och tätare kopplingar mellan människor, organisationer och platser. Informationsteknologiers utveckling har ur vissa aspekter krympt världen. Hastigheten i beslutsfattande har ökat. För minskad sårbarhet måste man därför vara mer flexibel, utrusta sig för att inte stå och falla med en omvärldsförändring. Vara öppen för det nya. Vara beredd att lägga bakom sig det gamla.

Flexibilitet och förändringsbenägenhet kontra långsiktigt och hållbart visionsbyggande.

Oh, vad jag älskar paradoxer... att klura på dem och försöka nysta ut dem. Men omvärldsanalysens paradox är ju förstås betydligt skojigare för mig som forskare än för de politiker (och företagsledare) som står inför att bemästra den...

disruption - den 'onda' flytten

En dag blev till en vecka och lite till. Nu är jag här igen. Tänk så mycket som har hänt i världen senaste två veckorna. Får mig att tänka på hur relativ tiden är – relativ till skeenden. Precis som att platsen är relativ – relativ dess människor såväl som skeenden. Varför talar man så sällan om platsens relativitet? Platsen är ju för sjutton obeständig!

Idag, som varken är igår eller imorgon, talar jag om ’disruption’. Här handlar det i allra högsta grad om relativisering av platsen. Men märk väl; jag relativiserar inte flytten. Med discovery och disruption talar jag om två extremformer av flytt. Men som kloka läsarkommentarer sagt; det finns en skala däremellan.

Tesen jag driver är att känslan för den nya platsen i stor utsträckning avgörs av din inställning, som i sin tur bestäms av syftet för flytten. Jag menar inte att resultatet av disruption – den onda flytten – behöver bli illa. Men det kan knappast vara lätt. Det jag talar om idag är de värsta av anledningar till flytten. Uppbrottet.

Ofrivilligheten. Uppbrott genererat av naturkatastrofer, krig, konflikter, förföljelse... Jag tänker att den svåraste flytten är om du flyr med vetskapen om att du aldrig någonsin kan återvända – åtminstone inte så länge en viss regim är vid makten. För visst är det betydligt lättare att lämna en plats (typ, dra till San Francisco) om du vet att du när som helst kan återvända!?

Det var ju de senaste skeendena i Burma som aktualiserade dessa tankar hos mig. Jag kommer att tänka på min väninna Fatimah som lämnat Burma, och som fantastiskt nog är den gladaste, lyckligaste människa jag någonsin träffat trots att hon aldrig kommer att få se sin mor igen – åtminstone inte under rådande regim. Men jag tänker också på Eduardo från Chile som i flera år vägrade att lära sig svenska. Han ville straffa det nya landet eftersom han ofrivilligt tvingats lämna det gamla. Tacksamhet kontra förlust. Olika reaktioner.

Att världen inte alltid är vacker är ett faktum. En normativ approach. En titt på hur FN reglerar denna problematik. Ur FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 13
1. Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser.
2. Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.

Artikel 14
1. Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.
2. Denna rätt får inte åberopas vid rättsliga åtgärder som genuint grundas på icke-politiska brott eller på gärningar som strider mot Förenta nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 15
1. Var och en har rätt till en nationalitet.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.


En praktisk-faktisk approach. UNHCRs ’Statistical Yearbook 2006’. Om jag talar om disruption, så talar de om följden; displacement. I slutet av 2006 uppskattades UNHCRs ’total population of concern’ till 32,9 miljoner människor uppdelat i följande kategorier:

9,9 miljoner flyktingar
744.000 asylsökande
734.000 repatrierade/återvända flyktingar
12,8 miljoner internförflyttade personer (IDPs)
1,9 miljoner IDPs som återförts till ursprungsplatsen
5,8 miljoner stadslösa personer
1 miljon övriga ’of concern’

Mmm... det är väl ungefär så det ser ut. Det tål att skänka tankar – och stöd – till:

Människor med namn
Människor utan namn
Människor utan hem
Människor utan förankring
Människor utan nationalitet
Människor utan identitet
Existens...
Tidens relativitet
Platsens obeständighet
Gator med hem
Gator utan hem
Gator med namn
Gator utan namn...............:

prelude: where the streets have no name

U2 / International Federation of Red Cross, Red Crescent and Red Crystal Societies

discovery – den ’goda’ flytten

Discovery – den ’goda’ flytten
vs
Disruption – den ’onda’ flytten

Tankar jag tänkt förut, men lagt på hyllan, som handlar om anledningar till våra ’flyttar’, anledningar till våra mer drastiska rörelser. Det som händer i Burma nu aktualiserar givetvis dessa funderingar. Jag funderar över de två extremerna: den frivilliga (goda) flytten kontra den ofrivilliga (onda).

Känslan för den nya platsen avgörs i stor utsträckning av din inställning, som i sin tur bestäms av syftet för flytten. Åker du främst till något eller från något? Jag tänker börja med den godartade flytten. Upptäcksfärden:

Jag låter Peter illustrera exempel. Träffade honom som hastigast för några månader sedan. Ni vet, personen som råkar springa förbi, men ändå stannar upp för ett slag. Det vill säga; jag träffade Peter just innan han satte sig på planet.

Peter är personen som är modig nog att göra det. Han zoomar in den vibrerande staden på kartan och riktar siktet dit. Släpper taget om det svenska, landar på fötterna i det okända, för att testa på att leva där. Där, på den platsen de flesta utav oss bara drömmer om, sjunger om eller i bästa fall åker på semesterresa till.

Ur en creative city-kännares synpunkt har han god smak också. Berlin förra gången. San Francisco denna gång. Hela grejen bygger på mötet med det nya. Lustfyllt. Förväntansfyllt. Spännande.

Hela hans inställning vittnar om att han kommer ha the time of his life. Han är ung, han är fri, unattached. Och skulle han mot förmodan inte vara tillfreds med livet i San Francisco kan han vända åter till Stockholm och det svenska.

Det här definierar för mig den goda flytten och de bästa av alla tänkbara förutsättningar i mötet med den nya platsen.

Imorgon tänker jag tala om kontrasten. Den svåraste och mest deprimerande av alla tänkbara flyttar.

Idag talar jag om San Francisco. I morgon talar jag om namnlösa gator och identitetslösa människor.

Artist: Scott McKenzie (lyrics)
Song: San Francisco (Be Sure to Wear Some Flowers in Your Hair)

If you're going to San Francisco
Be sure to wear some flowers in your hair
If you're going to San Francisco
You're gonna meet some gentle people there

For those who come to San Francisco
Summertime will be a love-in there
In the streets of San Francisco
Gentle people with flowers in their hair

All across the nation such a strange vibration
People in motion
There's a whole generation with a new explanation
People in motion people in motion

For those who come to San Francisco
Be sure to wear some flowers in your hair
If you come to San Francisco
Summertime will be a love-in there

If you come to San Francisco
Summertime will be a love-in there